Skolan är död – leve skolan!

Inför #afkAlmedalen15 har #skolvåren frågat ett antal samhällsintresserade människor om de vill göra sin text omkring årets Almedalsfråga: Är skolan svaret på frågan?

Detta var deras ingång:

”Är skolan svaret på frågan” …och vilken är frågan?

#Skolvåren kommer till Almedalen för  tredje året i rad. I Almedalen samlas människor som är samhällsintresserade. Skolan förväntas vara lösningen på många av samhällets utmaningar, men vilka är utmaningarna och vad blir då svaret? Är dagens skola rätt för att möta de behov som finns i samhället? Eller behöver vi gemensamt komma fram till ett annat svar? Vilket blir då det svaret?

Vi vill bjuda in Dig att bidra med dina kloka tankar kring denna frågeställning. Är du intresserad kan du göra det genom att skriva om dessa tankar eller spela in en film (du väljer) och låta oss dela med oss via Skolvårens blogg.

Ditt bidrag kan du skicka till oss: skolvaren@gmail.com

Dagens gästbloggare är :  Jan Bidner är en kreativ mångsysslare som kombinerar sitt arbete som Projektledare i IT-sektorn med att utveckla spel för lärande och att vara sjukhusclown på Norrlands universitetssjukhus. Jan har en bakgrund som skådespelare och dramapedagog och skapar podcasts och musik på fritiden.

”Det finns tecken på världens undergång. Här och där kan man se dem. Höra dem. Och den gamla världen måste kanske dö innan den nya på allvar kan födas – ur askan av den gamla? Kolossen på lerfötter måste ge vika och rämna. Men än hörs den utdragna dödskampen: ”betyyyg i lägre åldrar” gnyr den döende besten. ”Hårdare disciplin” ynkar den och viftar med sitt skinntorra finger. ”Bättre resultat i Pisa” nästan hulkar den. ”Bort med estetiska ämnen. Ingen flumskola!” Men den enögda jätten är dement och mumlar trötta resonemang som bygger på imbecill cirkelretorik om disciplin och likriktning och snart orkar den inte länge stå emot lilliputtarnas envetna och allt högljuddare kamp: ”Släpp tankarna fria det är vår. Skolvår! Vår skola”

Jag pratar alltså om skolan som en stor och trög koloss. Som en föråldrad institution. En krampaktig konstruktion som försöker låsa in kunskapen i små mobildagis, i gulnande pappersböcker och i nationella prov.  Och som tror att man mäter kunskapen med linjaler. Och som tror att den måste förpackas och portioneras ut i samma form och hastighet som alltid förut. Som tycker att våra barn ska vänta och lyssna och vara tysta och anpassa sig.

Men jag vill att mina barn ska vara besvärliga. Ifrågasätta. Och jag vill att de skall uppmuntras att tänka själva och gå sina egna vägar. Och nå SIN fulla potential. Jag vill att deras lärare ska vara nyfikna på dem istället för att ställa sig själva i centrum och predika.

För idag finns kunskapen överallt. Och den ägs inte längre av kyrkan eller staten eller ens av skolan. Lika lite som tron kan ägas av kyrkor och präster. Att tratta och styra och hålla tillbaka och låta barnens tempo kontrolleras och begränsas av ett industriellt system är ren idioti: Samma ålder, samma metoder, samma böcker och samma bedömning. Samma frågor. Hör ni inte hur dumt det låter?! Visst hör vi det? Det gnisslar illa. Skolor är inte och kommer aldrig att bli mekaniska fabriker. Barn är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att vara standardiserade produkter.

Skolstart för min son på högstadiet förra hösten: På scenen i aulan står de två rektorer. Slide efter slide nedlusade av punktlistor. Innantilläsning om förhållningsregler och värdegrunder. Om statistik och nationella prov. Om musikklasser och skolhistorik. Och så blir det helt tyst. En bild helt utan listpunkter. Istället två bilder: en smartphone och en laptop. En harkling. ”ja, så var det ju här med mobiltelefoner och datorer. Det är ju ett problem.” Tystnad. Nästa slide. Nytt ämne.

!!! WTF! Så kan man väl inte säga? Vad har man för strategier? Metoder? Hur tar man makten över mediet och hur använder man det i kreativitetens tjänst som ett sömlöst stöd i klassrumsinteraktionen? Hur använder man de magiska möjligheter som digitala tjänster för kommunikation och interaktion som plattor och smartphones och laptops erbjuder? Jo… Man använder dem huvudsakligen för att skriva Word och PowerPoints. Som skrivmaskiner, bildspel och räkneapparater. När man kan använda moderna kommunikationstjänster, interaktiva spelupplevelser och andra moderna möjliggörare på samma sätt som de flesta av oss gör idag i verkliga livet utanför skolan.

Barn är kreativa genier som har tillgång till all världens kunskap. Skolornas ansvar är att lära barnen tänka, vara källkritiska, att resonera, sätta ihop och se samband. Det hjälper man barnen med genom att ställa frågor och vara intresserad. Och genom att låta elverna utforska och uppfinna. Genom att låta dem bygga framtidens städer i MineCraft, genom att låta dem programmera robotar eller genom att bygga egna spel som utforskar förmågorna. Och framförallt ska vi inte tillåta skolan att begränsa och beskära dem i deras initiativ att utforska världen. Att göra barnen till passiva drönare som uppfyller mallen är inget som vare sig skolan eller barnen vinner på. Det är en utmaning att öppna upp för besvärliga frågor och mångfald men nödvändigt för att skapa jordmån för individualism.

Jag har en dröm att en dag skall skolan släppa kreativiteten fri och låta barnens lust och nyfikenhet leda vägen till lusten att lära. Till ett livslångt lärande. Jag har en dröm om att lärarens roll ska förändras från en katederdiktator som dikterar kunskap till någon som är mer av en guide, en sherpa som följer och vägleder eleverna mot toppen. Någon som står bakom med handen på axeln.
Jag har en dröm om att ge eleverna den förverkligande makten och det yttersta ansvaret för det egna lärandet. Att de  arenor som barnen behärskar blir de nya arenorna för lärande och att det digitala landskapet flyttar in i klassrummet på allvar och att datorer och digitala tjänster släpps fria i sin fulla potential.

Att abdikera från det digitala är inte acceptabelt om man är lärare i skolan 2015. Att säga att ”det där med datorer det är inte riktigt min grej”. Barnen kan det här. De lever i sina smartphones och onlinespel. Möt dem där. Sätt er i passagerarsätet och låt dem undervisa er. Knowledge will find its way through curiosity and imagination!

Mobildagis my ass!
Jag har en vän som är lärare i Umeå som har valt att göra precis tvärtom. Inga smartphones på rasterna. Bara på lektionen!

Zappa skolkolossen och låt den dö. Den nya tidens barn är här och de har smartphones och Oculus Rift-glasögon och pulveriserar de daterade läroböckerna och det passiviserande trattandet med en schysst MineCraftyxa! Acceptera det. Förändras eller dö!”

http://skolvarlden.se/artiklar/forskare-underkanner-betyg-och-nationella-prov

Med vänlig hälsning, Jan Bidner

Posted in: #afkAlmedalen15, Gästbloggare, Skoldebatten, Systemfel i svensk skola, Uncategorized