Peyman Vahedi om ”Är skolan svaret på frågan?”

Posted on 28 juni, 2015 av

1


Inför #afkAlmedalen15 har #skolvåren frågat ett antal samhällsintresserade människor om de vill göra sin text omkring årets Almedalsfråga: Är skolan svaret på frågan?

Detta var deras ingång:

”Är skolan svaret på frågan” …och vilken är frågan?

#Skolvåren kommer till Almedalen för  tredje året i rad. I Almedalen samlas människor som är samhällsintresserade. Skolan förväntas vara lösningen på många av samhällets utmaningar, men vilka är utmaningarna och vad blir då svaret? Är dagens skola rätt för att möta de behov som finns i samhället? Eller behöver vi gemensamt komma fram till ett annat svar? Vilket blir då det svaret?

Vi vill bjuda in Dig att bidra med dina kloka tankar kring denna frågeställning. Är du intresserad kan du göra det genom att skriva om dessa tankar eller spela in en film (du väljer) och låta oss dela med oss via Skolvårens blogg.

Ditt bidrag kan du skicka till oss: skolvaren@gmail.com

Vår näste gästbloggare är Peyman Vahedi, rektor på Ådalsskolan och GySär Nordvik i Kramfors kommun


ör att få en bra bild över en del av komplikationerna inom skolvärlden är det en fördel att ha läst detta blogginlägg med tillhörande länkningar (
http://www.adalsskolan.se/om-adalsskolan/rektorn-taggar/189-rektorn-taggar-41).Jag ombads att skriva ett blogginlägg i samband med att jag twittrade om flera likheter mellan det som anges i denna intervju (http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/malmoes-gaeng-ligger-nagra-ar-foere-oevriga-sverige-16303) och den skolvärld som jag verkar inom.

Jag vill också tillägga att jag skriver med utgångspunkten att läsaren inte använder ”missförståndskulturen som lag” (Alice Teodorescus uttryck). Det uttrycket finns nu med i våra platsannonser eftersom jag alldeles för många gånger sett skolkultur som utgår från att vi skall missförstå ledningen, politikerna mfl. Det finns alltså ingen vilja att på allvar förstå vad motparten vill, och anstränga sig för att göra en positiv tolkning. Tyvärr är det samma kultur som vi bevittnar inom nationella politiken idag. Men du som läsare; vänligen försök att tolka det jag skriver på det mest positiva sättet du kan. Försök att förstå vad som jag vill ha sagt, baserat på flera hundra genomförda medarbetarsamtal, åtskilliga elevärenden, föräldramöten, politiska kontakter mm.

Värt att poängtera är också det som jag menar med ledarskap. Ledarskap kan definieras som relationen mellan ledare och följare. I skolvärlden handlar det som viket samspel och kultur som råder mellan huvudman, skolledning, personal, fack och i slutändan elever och föräldrar. Ledarskap handlar alltså inte om chefen är ”bra” eller ”dålig”. Hur väl en chef lyckas leda är beroende av många andra faktorer. Faktorer som i sin tur bildar ledarskapsklimatet.

  • Ansvarsfördelning:

”Vad har till exempel Malmö, Göteborgs eller Stockholms stad för ansvar för att utanförskapsområdena har blivit en sorts resursbank för gäng och radikalisering och liknande?” frågar sig forskaren Amir Rostami.
Från skolans värld ser vi att det här med ansvar och utanförskap inte är lätt. Vi ser relativt snabbt vilka elever som är i farozonen. Utifrån en ”triangulering” mellan överlämning från grundskolan, studiehandledare, undervisande lärare, elevhälsa, samtal med elev och vårdnadshavare kan vi relativt säkert prognostisera troliga utgångar. Men inte tillräckligt många gånger lyckas vi från skolans sida bryta nedåtgående spiralen. När t.ex. ett avhopp är fullbordat och socialtjänsten inte kunnat hjälpa till, undrar jag hur vi skulle agerat annorlunda. När fd. eleven sedan står till förfogande för drogmarknaden, kriminalitet mm. blir frågan vilket ansvar utöver det vi gjort som kommunen har. Vem är det exakt som inte gjort sin del tillräckligt bra, och är det verkligen meningen att det ska finnas ett glapp, där människor ska ramla mellan stolarna? När de väl fallit, är det nämligen andra som väntar på att plocka upp dem till sina egna mörka verksamheter.

 

  • ”Jag med andra skrev redan 2011 en debattartikel och varnade för utvecklingen.” säger

 

Larmrapporter från myndigheter, inte minst våra två skolmyndigheter har ignorerats under lång tid. Det verkar som att ingen riktigt är intresserad av att ta till vara på den kunskap som förmedlas via myndigheter. Myndigheter som kostar samhället flera miljarder och dessutom är fullproppade med ytterst meriterade och kompetenta människor. Ska det fortsatt vara så, avveckla då dessa myndigheter och frigör lärarna som arbetar där som då kanske kan mildra lärarbrister lite grann…

 

  • Längre citat från Rostami, som jag delar upp i olika delar:

 

”Problemen har gått så långt att en enskild aktör, oavsett om det är polisen eller den politiska nivån eller civilsamhället, inte kan vända utvecklingen på egen hand. ”

 

Som jag skrev ovan, behöver vi hjälpas åt på olika sätt. På vissa håll är det kanske en del oengagemang och inkompetens som kan råda. Men i de allra flesta fall, inte minst med erfarenhet från senaste läsåret, är det snabb återkoppling från t.ex. socialtjänsten när vi behövt hjälp. Men, och det här är viktigt, inte ens socialtjänsten har makt och befogenhet om inte motparten vill. Är motparten över 18 år kan vi väl mer eller mindre glömma insatser.

 

Polisen är än längre bort. Förebyggande insatser har varit helt frånvarande under ganska lång tid. Senast jag frågade om det fanns möjlighet att parkera en bil utanför skolan för att visa närvaro var svaret ”det kan förekomma skadegörelse på bilen”. Du som läsare borde få kalla kårar i ryggraden när du läser vad självaste ordningsmakten säger. Osynken mellan oss myndigheter är ofattbar. Medan vi från skolans sida ska jobba med allt på förebyggande sätt, och ifall något bryter ut skyndsamt agera, kan andra myndigheter välja att inte agera, lägga ner utredningar utan åtgärd mm. Det blir som att försöka fylla en tillbringare utan botten. Aktörerna måste vara på samma lag, och inse att det är gemensamt ansvar. Jag som kommunal rektor kan inte mötas av en landtingschefs vilja att hålla budget. Eller att BUP har så stor kris att remisser skickas 9 mil bort. Detsamma gäller gentemot mig. Rekommenderar BUP att eleven ska ha en viss ljudmiljö måste ju jag försöka ordna detta. Vi gör ju inte dessa utredningar och anpassningar för skojs skull. Men det kräver å andra sidan att eleven och föräldrarna tar sitt ansvar också. Mer om det skriver jag nedan, kring anmälan och flykt.

 

”Tittar vi på internationella exempel så ser vi att det krävs först och främst ett strikt ansvarsutkrävande från politiskt håll på polisen som inte finns idag. Även inom polisen måste det finns tydliga ansvarsutkrävande mekanismer där bristande resultat inte premieras. Har man som polischef inte klarat av sitt uppdrag ska man inte få en bättre position.”

 

Nu börjar vi närma oss pudelns kärna. Det finns en hel del människor som menar att vi på Ådalsskolan har ”lyckats”. I detta tror jag att de flesta menar personalens vilja att dra åt samma håll. Allt annat, som lyckad IT-satsning, gamification, företagsförlagd utbildning mm. som kan ha lett till högre måluppfyllelse är ett resultat av att personalen drar åt samma håll. Men vad har detta att göra med Rostamis citat? Jo, allt!

 

För att personalen ska dra åt samma håll krävs en tilltro till att ledningen hanterar de som inte gör sitt jobb på ett effektivt sätt. Vi har flera gånger deklarerat vilken delaktighetsmodell som vi använder, senast vid läsårsstarten 2014 som kan ses här: https://youtu.be/Cz0cvcI0J9Y?t=11m5s

 

I modellen ingår att den som inte ställer upp på verksamhetens vision, mål och värdegrundska ha en tydlig och mjuk väg ut. Det finns flera hinder på vägen här. Ena är icke-konflikt-kulturen som råder i Sverige, med någon form av rädsla för vad folk ska tycka om en (jante?), vad facken anser osv. Om vi tar facken som exempel är min erfarenhet att de inser vikten av att människor på en arbetsplats gör sitt jobb. Vilka lider mest när en lärare i ett arbetslag på fem personer inte gör sitt jobb? Många skulle säga ”eleverna”, men det är inte sant. De som lider mest är närmaste kollegorna. De får dag ut och dag in bevittna hur en kollega sviker eleverna, belastar kollegorna med det som hen själv inte uträttar osv. Eleverna har en stor överlevnadskapacitet. De klarar av mer eller mindre skickliga lärare och går igenom systemet förr eller senare. Därför är skadan på arbetsplatsen mycket mer omfattande gentemot fackens övriga medlemmar. Dessutom riskerar en oengagerad medarbetare att en blöt filt läggs över all utvecklingsvilja hos gruppen. Kastar du in en surströmming i samma påse som hundra strömmingar börjar alla stinka. Så fungerar även kulturer om inte ett aktivt arbete utförs för att bevara det sunda!

 

I detta läge undrar jag hur många som tar konflikten med berörd part? Min erfarenhet är att om personen är över 45 så väntar vi hellre på pensionen, halvt överdrivet uttryckt…Ingen är beredd att tänka på hur många kollegor eller elever vi är beredd att offra under tiden. Det är nämligen enklare att inte ta konflikten eftersom ingen avkräver dig på ansvar. Om jag har en lärare som år efter år misslyckas i måluppfyllelse eller elevbemötande; vilken verksamhetschef, förvaltningschef eller politisk nämnd ställer mig till svars för detta? Min erfarenhet: ingen.

 

Om den här rädslan för konflikter blir norm, utvecklas flera andra farliga avarter. T.ex. riskerar den som faktiskt vill göra sitt arbete rätt att hamna oerhört ensam. Inte minst när motståndet ökar eller tillräckligt många hamnat i motopinion. Bo Rothstein skrev (http://www.svd.se/demokrati-hjalper-inte-mot-korruption) ”för till exempel en mexikansk polis är det meningslöst, till och med farligt, att vara den enda som inte tar mutor”. I en rektorsgrupp, förvaltning eller kommun där ta-inga-konflikter-kulturen råder, vad är det för vits att försöka och riskera att stå ytterst ensam med stor ilska emot sig? Givetvis finns det människor, däribland jag själv, som gör detta ändå, främst pga. personliga egenskaper eller möjligen utvecklade förmågor. Alla kan inte förväntas vara beredda att riskera såväl sociala relationer, anställningen, allmänna opinionen mm. för att ”göra rätt”. Vi har olika livssituationer, och vill vi ha likvärdighet måste våra personliga skillnader kompenseras av en organisatorisk styrka.

 

Sammantaget betyder detta att Rostamis exempel på hur människor som inte levererar kan ”sparkas uppåt” och hur ansvarsutkrävande ska fungera, är centrala frågor för ledarskap, oavsett bransch. I nuläget är det dock främst svenska välfärden med skola (kommuner), vården (landstingen) och polisen (staten) som är i största behovet av förändrat ledarskapssyn.

 

”Satsningar mot komplexa samhällsproblem behöver vara genomtänka. Inte bara en påse pengar här och där, utan gedigna satsningar med stöd i forskning.”

 

Här behöver vi bara ge några exempel: legitimationsreformen, förstelärarreformen, Gy11. Vill du läsa mer om detta kan du göra det här: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/ogenomtaenkta-reformer-oekar-bristen-pa-laerare-14948

 

”Till detta kommer civilsamhället, att invånarna organiserar sig och säger att ’vi accepterar inte det här’.”

 

Nu har konfliktviljan i fokus här igen. Idag är det oerhört känsligt att säga åt någon hur hen ska bete sig. Människor har rätt till sina känslor och tankar och det har smittat ner till beteende också. Den samhällsutvecklingen och attitydsförändring kan adderas till övriga signaler som samhället skickar ut. Härom veckan samtalade jag med en ansedd och respekterad forskare vid ett norrländskt lärosäte som beklagade sig över utvecklingen och sa att Sverige har valt ”hämndens väg”, det amerikanska sättet att driva juridiska frågor. Hur märker vi det? Genom att det formligen pumpas ut budskap om vilka rättigheter som t.ex. eleven eller föräldern har men motsvarade budskap om skyldigheter är väl dolda. Läs noga igen nu innan du reagerar! Jag påstår inte att det ska vara fritt fram att kränka och mobba och eleven ska vara rättslös. Men att driva frågan så ensidigt hårt att människor, oftast inte ens den målgrupp som var syftet från början, kan känna att anmälningar och juridik är lösningen på utmaningarna i deras liv är inget annat än fel.

 

Vad menar jag med fel målgrupp? De anmälningar som jag känner till har aldrig varit från den part som faktiskt utsatts. Det har varit den part som velat hämnas på huvudmannen, rektorn, läraren eller velat skapa grunden för skadeståndsprocess. Tack vare en myndighet som ändå, trots allt som påstås om den, gör sitt arbete så professionellt har dessa ärenden avskrivits. Där anmälningar faktiskt varit befogade, t.ex. vid de fall vi brustit i elevhälsoarbetet eller inte uppmärksammat huvudmannen på brister, har bristerna helt obemärkt gått förbi. Som tur är har vi en yrkesstolthet som gör att vi själva, via det systematiska kvalitetsarbetet, upptäcker dessa brister och dokumenterar dem. Men varför ska vi ha en myndighet som får en massa falska anmälningar till sig, medan de riktiga fallen förblir dolda? Jag är medveten om att det skiljer stort mellan olika skolor och kommuner, och kom ihåg att det här är min syn utifrån de skolor som jag verkat vid på landsbygden.

 

Hur som helst, ger den här skeva bilden och anmälningskulturen några allvarliga konsekvenser:

 

  1. En oerhörd och resursslösande administrativ börda skapas för huvudmän, rektorer och lärare som måste redovisa omfattande åtgärder utan några som helst heltäckande IT-system till sitt förfogande. De som lider är eleverna som går miste om sina energiska lärare eller rent av undervisningstid som i det här fallet (https://www.youtube.com/watch?v=vUhfOV9C0hc).

 

  1. En psykisk påfrestning utifrån lärarens/rektorns egna själv- och pliktkänsla. Men också ett relationsvakuum i det vardagliga arbetet att träffa berörd elev och förälder. Det handlar inte i alla lägen om att det är ”synd om läraren”, utan det handlar om förtroendebristen som skapas i relationen som gör att t.ex. läraren inte längre kan nå fram med sina intentioner och åtgärder. Kom ihåg att bakom de flesta anmälningar finns det individer på båda sidor som är i behov av hjälp. Är det läraren så behöver hen skolledningens och huvudmannens hjälp. Och än värre om det är en familj som behöver hjälp. En anmälan kan vara ett mycket effektivt vapen att dölja sina egna brister och tillkortakommanden. Ska verkligen samhället ge bort det verktyget? Det är värt att än en gång ge exempel så att kritikerna inte börjar förfasa sig över det som går att missförstå.

 

En elev hade stora problem i hemmet, problematik med droger, hög frånvaro mm. Vårdnadshavaren var väldigt offensiv, utan att vara anklagande eller skylla på skolan. Men vis av erfarenhet kunde jag känna igen tendenserna i kommunikationen, där det snabbt kan vända till skolans nackdel, att vi inte gjort tillräckligt mm. Vår vana trogen agerade vi ytterst skyndsamt, dokumenterade flitigt, kommunicerade med hemmet konstant och involverade socialtjänsten tidigt. Elev satt på möten och hade bl.a. följande förklaringar till varför hen inte lyckades med studierna:

 

  • Vet inte vilka lärare jag har.
  • Vet inte vilket schema jag har.
  • Är jagad av kompisar.
  • Det ringer på min mobil hela tiden.
  • Kan inte vakna i tid.
  • Bussen plockar inte upp mig alla gånger.

 

Samtliga punkter åtgärdades med vårdnadshavarens hjälp. Eleven började arbeta och det visade sig uppenbart att eleven faktiskt inte fått kämpa tidigare. Hen var inte van vid att jobba och slita. Frånvaron sjönk och måendet förbättrades. Men, viljan att slippa jobba fanns ändå där.

 

Vid nästa möte var det följande förklaringar:

 

  • Jag får inte vara i fred (jagad av kompisar igen).
  • Kan inte koncentrera mig när jag ska plugga ikapp.
  • Internet funkar inte alla gånger.
  • Vill ha en vuxen i närheten när jag gör läxor.

 

Skolan ordnade fram en lokal och socialtjänsten ombesörjde med resursperson som kom till skolan för att hjälpa eleven på vissa tider. Det är alltså omfattande insatser som sattes in. Efter att eleven mer eller mindre blev punktmarkerad, helt enligt sitt eget och vårdnadshavarens önskemål, kom beskedet att eleven ska byta skola till annan kommun. Min erfarenhet från omfattande insatser är att, ifall eleven och vårdshavaren inte inser vikten av att göra jobbet, så kommer flyktbeteendet. Samhället signalerar ”vi accepterar inte det här”. Men, det är i dagsläget alldeles för enkelt att fly, frigöra sig från samhällets kontroll, köpa sig tid och sedan fortsätta med det felaktiga beteendet. Vem som förlorar på det här? Absolut mest individen själv. Organisationen och samhället skadas minimalt men individen för livet. Dumsnällheten i vår myndighetsutövning måste försvinna om vi på allvar ska hjälpa dem som behöver hjälp mest.

 

Annat exempel är rökning på skolgården. Sedan 2013 är problemet obefintligt på just våra skolgårdar. Men var tog rökarna vägen? 200 meter bort till en annan byggnad där de ansvariga inte alls bryr sig om varken lagar eller riktlinjer. Om samhället i sin helhet inte tar ansvar kommer problemen att förflytta sig. Och vi måste inse, och inte bara i ett land utan på hela jorden, att vi sitter i samma sjö, fast i olika båtar. ”We’re all in this together is far more better philosofy than you´re on your own”, som president Clinton sa.

 

  1. Eftersom media blandas in med ofta sensationell rubriksättning, kan en huvudmans/skolas inställning bli: vi får inte bli anmälda för då kan vi tappa elever. Utbildning och lärande kräver arbete. Arbete kan ge konflikter. Att kämpa och arbeta ingår i uppdraget. Om vi vill undvika konflikter kan vi till viss del arbeta med förebyggande åtgärder och goda relationer med föräldrar och elever. Dock är det en lång väg till att alla skolor i Sverige i alla de olika områden och med alla de människor som berörs, ska kunna göra detta likvärdigt.

 

  1. ”vi accepterar inte det här” är alltså långt ifrån vad nuvarande samhällsutveckling signalerar om. Snarare är det så att om du säger att jag ska bete mig på ett visst sätt ska jag dränka dig i så många anmälningar så du inte vet vad du heter.

 

Kuriosa: häromåret hände just detta. En anhörig till en elev som ansåg att ett ärende inte hade hanterats rätt anmälde skolan, kommunen, rektorn, förvaltningschefen mm. till JO, Polisen, Skolinspektionen, kommunchefen, förvaltningsrätten och utbildningsnämnden. Samtliga instanser avslog klagomålet. Psykiska pressen, när man vet att ärendet skötts rätt, elevens bästa har uppnåtts och att anmälaren har andra syften, kan inte förklaras för utomstående som ej upplevt detta. Kritikern kan mena ”skärp dig, var proffs, det där ska du tåla, ta det inte personligt” och möjligen kan hen ha rätt. Men jag är mån om att fler människor ska kunna arbeta inom välfärden även om de inte ha psyke av järn eller är helt känslokalla. Det är ett systemfel som vi måste åtgärda, inte minska möjligheterna till ständiga förbättringar i samhället.

 

Angående granskningar av offentlig verksamhet, en nyanserad och bra återgivning av varför granskningar är viktiga kan läsas här: http://www.dn.se/debatt/sverige-behover-en-mer-nyanserad-debatt-om-npm/

 

”När du har den triangeln, att myndigheter, politiken och civilsamhället drar åt samma håll – då kan det hända något mycket positivt. Man måste vara helhetsorienterad – och hålla i under lång tid.”

 

Att arbeta uthålligt är inte något som samhället idag premierar. Snarare är det så att för varje dag som går är det troligare att en verksamhet ifrågasätts. Vill man plocka snabba politiska poäng eller visa handlingskraft föreslår man omorganisationer. Det är dessutom ett ytterst effektivt sätt att under flera år slippa jämförelser och ansvar eftersom det ju inte går att riktigt jämföra då jämförelsepunkterna förändrats.

 

Det viktigaste i många av besluten är inte om de är exakt, hundraprocentigt korrekta. Det är ifall de som ska arbeta med att genomföra beslutet ges vettiga förutsättningar att göra sitt jobb. ”Faith is the bird that sings when the dawn is still dark.” skrev Rabindranath Tagore. Om människorna på golvet har fullt upp med att implementera en reform, när det fortfarande är ”mörkt”, hur tror de beslutande att det känns när ”fågeln” slutar sjunga, och ny reform börjar ventileras på politisk nivå? Tala om bra sätt att effektivt minska på människors motivation och vilja! Det kan liknas vid det som sker när föräldrar är oense och en part ska försöka få ett barn att göra något ”tråkigt”, t.ex. städa. Alla som har barn vet vilka onödiga svårigheter oenigheten skapar, och samtidigt så mycket bättre förutsättningar en enighet ger.

 

  • ”Det ska jämföras med att en gängmedlem kostar samhället cirka 1,5 miljoner kronor per år.” konstarerar Rostami.

 

När blev det så här i Sverige? Hur kan den globala högervridningen i politiken, individualiseringen och NPM mm. fått det här resultatet? Högervridningen borde ju ha inneburit att, precis som i företagens värld, ägaren är intresserad av att investera för att minska sina utgifter. Hur kan ägaren, staten, inte satsa på unga, och sedan få mångfalt högre kostnader, och sedan vara förvånad och frustrerad? Vad är det exakt vi måste övertyga staten om för att investeringarna ska göras? Räcker inte rapport efter rapport om att utanförskap kostar?

 

Anledningen till varför jag får åka land och rike runt, som kommunal tjänsteman, och föreläsa om vår skolas utveckling (http://www.adalsskolan.se/om-adalsskolan/rektorn-taggar/75-rektorn-taggar-7), våra fantastiska medarbetarsiffror, annorlunda ledningsorganisation mm., är enligt mitt sätt att se på det, följande: viljan att ta konflikt. Inte modet att ta konflikt, utan viljan.

 

“It isn’t the mountains ahead to climb that wear you out; it’s the pebble in your shoe” sa Muhammad Ali. Det är inte våra visioner och mål som är det svårklättrade berget. Det är vår egen inställning, interna relationer och kultur som är smågruset i våra skor.

 

Det är här vi har vår största utmaning. Tar vi den kommer vi att besegra utmaningarna. Tar vi den inte kommer generationer att få betala priset.

 

Vill du diskutera mer eller följa vår utveckling? Följ mig på LinkedIn eller Twitter (@peva79).