Reflektion runt ett uppdrag

Posted on 29 juni, 2015 av

1


Inför #afkAlmedalen15 har #skolvåren frågat ett antal samhällsintresserade människor om de vill göra sin text omkring årets Almedalsfråga: Är skolan svaret på frågan?

Detta var deras ingång:

”Är skolan svaret på frågan” …och vilken är frågan?

#Skolvåren kommer till Almedalen för  tredje året i rad. I Almedalen samlas människor som är samhällsintresserade. Skolan förväntas vara lösningen på många av samhällets utmaningar, men vilka är utmaningarna och vad blir då svaret? Är dagens skola rätt för att möta de behov som finns i samhället? Eller behöver vi gemensamt komma fram till ett annat svar? Vilket blir då det svaret?

Vi vill bjuda in Dig att bidra med dina kloka tankar kring denna frågeställning. Är du intresserad kan du göra det genom att skriva om dessa tankar eller spela in en film (du väljer) och låta oss dela med oss via Skolvårens blogg.

Ditt bidrag kan du skicka till oss: skolvaren@gmail.com

Detta blogginlägg har skrivits av gästbloggare, Ulrika Jonsson. Ulrika har en bakgrund som lärare, skolutvecklare med ett inkluderande synsätt på undervisning. Ulrika har bland annat arbetat med Skoldatatek, varit med och arbetat fram Pedagogiskt Centrum i Södertälje och drivit det kommunövergripande projektet Write to Read med iPads. De projekt Ulrika drivit har berört såväl grundskola, grundsärskola som gymnasiesärskola. Hon finns även med i arbetet kring sajten Skolappar. Idag arbetar Ulrika som specialpedagog i Södertälje. Ett av hennes uppdrag är att arbeta med assisterande teknik som stöd i lärandet. I arbetet möter Ulrika elever, vårdnadshavare, lärare och skolledare som ger henne nya infallsvinklar och nya perspektiv på lärande idag och i framtiden. Ulrika var en av tre finalister till Guldäpplet 2014.

Ulrika Jonsson - gäller

foto:  foto: Olof Näslund. Reportagebyrån

Publicerades först här

För en dryg vecka sedan gick jag på ferier från mitt arbete på en av alla grundskolor i vårt land. Jag gick precis som många av mina kollegor, nära och perifera, på ledighet från ett uppdrag som de flesta är överens om att det behövs: uppdraget att vara lärare.

Bild från vägen till min arbetsplats

 

När jag nu börjat landa tankar efter ett läsår så funderar jag över att skolan alltid finns med i nästan alla samtal jag involveras i, både i tjänsten och privat. Jag fascineras av att skolan alltid finns med mig. Den fanns innan jag gick i den, den fanns när jag gick i den, den fanns när jag lämnade den som elev och den fanns när jag blev anställd som lärare och den finns kvar. Jag vill påstå att skolan kommer att finnas, så som vi i allmänhet tänker oss skola, i överskådlig framtid: En byggnad med väggar, fönster, möbler, material efter vad vi ska arbeta med, personal och elever. Skolan finns med mig i mer än tid. Jag har visst valt ett yrke, en profession som är publik. Inte bara för de som min egentliga anställning och görande påverkar direkt, eleverna, och deras vårdnadshavare utan många, många fler utanför den sfären. Alla är på något sätt berörda av skola. Hela samhället berörs av skolan, den är lite helig är den inte? Ända tills det ska debatteras, när media som också är en del av samhällsapparaten drar i en tråd och reaktionerna låter inte vänta på sig. Inte konstigt då vi har alla en egen bild av vad skola är. Jag tänker att skolan är så viktig för oss som del av samhällsstrukturen att den behöver få vara allas på något vis. Den påverkar oss alla, på olika sätt i olika tider i livet.
Uppdraget som lärare kan vara svårt att balansera. Uppdraget? Ja, det är faktiskt ett väl beskrivet uppdrag vi lärare har. Det står beskrivet i läroplanen i huvudsak. Sedan har de flesta sin arbetsbeskrivning, tydlig eller mer diffus, hur uppdraget ska drivas på just den skolenhet man som lärare är anställd vid och vad som förväntas av personalen på just den skolenheten. Vi har ett uppdrag att leda unga människor till lärande så att de kan utveckla förmågor och kunskaper för att kunna delta i samhällslivet. I läroplanen står det exemplevis:

 

Skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Var och en som verkar inom skola ska också främja aktning för varje människas egenvärde ovh respekt för vår gemensamma miljö ( … ) Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet (ur Lgr11 kap 1: Grundläggande värden).

Redan i detta inledande stycke beskrivs uppdraget, enkelt men tydligt. Jag vet att en del som känner till mig, kanske träffat mig eller eventuellt lyssnat på mig eller på något sätt tagit del av mina tankar tidigare vet att jag lyfter det vi kan kalla en skola för alla oavsett vem du är och hur du är konstituerad. Det brukar man kalla inkludering. Att vara inkluderad är att vara medtagen i ett sammanhang och att få vara den man är och lära utifrån sina egna förutsättningar. Jag vill hävda att det är miljön jag befinner mig i som avgör om jag är inkluderad eller ej. I samma ögonblick som vi sagt: Hur ska vi inkludera x? vill jag mena att vi har exkluderat densamma för i vårt uppdrag så står det redan att vi ska främja alla elevers utveckling och lust att lära. Det är även så att vi lärare via den utbildning vi ska bedriva ska förmedla respekt för de mänskliga rättigheterna. Hur gör vi det om vi inte utgår ifrån att alla elever är våra elever? Varför skriver jag det här? Jo för att jag förundras över hur jag ibland fått höra att elev x eller z inte går att undervisa, det är en omöjlig unge på alla sätt och vis. Någon annan måste ta hand om x eller z så att det går att bedriva undervisning här. Det förundrar mig hur det är möjligt att lärare med ett uppdrag där vi ska främja aktning för varje människas egenvärde, kan säga att x eller z inte går att undervisa. Det kan vara svårt, självfallet. Det kan vara tålamodsprövande, ja så klart. Det kan tvinga mig som lärare att ändra på mitt sätt att bemöta och undervisa… jag tänker att om vi lärare ska ge oss själva möjligheten att utföra vårt uppdrag i en skola som funnits, finns och kommer att finnas på något sätt behöver vi lyfta på locket till oss själva och ta oss en tankeställare till hur vi vill bemöta alla elever, hur vi planerar vår undervisning utifrån den elevsammansättning vi möter i vårt arbete, hur vi utvärderar oss själva och hur vi lyckats med en undervisningsansats. Vad gjorde vi som fungerade, varför fungerade det, hur tar vi vara på det som fungerade idag till en annan gång? Egentligen är det inga konstigheter. Det är att arbeta systematiskt med sig själv eller med kollegor utifrån det uppdrag i vårt arbete vi har blivit anställda att utföra. Vi lärare kommer att finnas kvar i vår tjänst och vi kommer att kunna göra samma igen eller på ett annat sätt. Eleverna går vidare, de har inte samma möjlighet att prova igen.

Elever kommer och elever går, de har alla samma rätt till att finna sin unika egenart för att kunna delta i samhällslivet med respekt för de mänskliga rättigheterna. Eleverna är här och nu. Hur tänker du?

Bild från BETT 2015