Lucka 20 – Benjamin Singer

Benjamin ”Beppe” Singer är läraren som nu mer leder programmet Hjärnkontoret på SVT, skriver dagens lucka. Förbered dig på att bli berörd!

Vad blir X?

Frågan ställs och det blir helt knäpptyst i klassrummet. ”Vad BLIR X, BENJAMIN?”. Året är 1990 och jag går i sjunde klass på Bergaskolan i Malmö. I klassrummet sitter nu trettio elever som stirrar på mig med vad som känns som hånflin. ”VAD BLIR X?” frågar min mattelärare igen. Det känns nästan som om han skriker frågan. Det blir HELT knäpptyst och det enda jag kan höra är min egen puls och vad jag misstänker vara fnitter från klassens två duktigaste MVG-elever. Jag får fullständig panik. Jag MÅSTE svara något. Kan inte bara sitta där längre och stirra på min lärare och mina klasskamrater. Jag vet att dom kan se att jag har panik. Jag är ju också lite överviktig och har väldigt lätt för att börja svettas – antingen när jag anstränger mig eller, som nu, när jag känner mig pressad. Med darrande röst som precis har börjat få sin första smak av målbrottet försöker jag mig på en siffra – ”19?”. Det känns som om jag precis kastat mig ut för ett stup. Tänk om jag råkar ha rätt här så att min lärare kan låta mig vara ifred. ”19? – Har du ens lyssnat på ett enda ord jag ord jag sagt idag, Benjamin? Va, har du det?”. Frågan skickas vidare till en av de där MVG-tjejerna som självklart vet PRECIS vad X är. Min lärare tittar förnöjsamt på dem, berömmer dem och tittar sedan på mig med en blick som kom att prägla många många år framöver. En blick som sade mig att jag var HELT värdelös. En blick som nästan SKREK att jag inte hade ett skit i ett klassrum att göra. En blick som sade – ”Benjamin, du får klara dig själv nu…”

Här börjar en 15 år lång kamp för min del. En kamp mot mig själv. En kamp mot min omgivning. En fruktansvärd känsla av att inte vara värd något. Jag vet att det kan låta lite tramsigt, men den där blicken som jag fick den där mattelektionen kom att påverka hela min syn på mig själv och min akademiska värdighet. Jag började odla ett inre självförakt och gav mig in på en lång destruktiv bana fylld av revolt, ångestattacker och slagsmål. Det värsta av allt var att jag behövde hitta ett snabbt sätt att tysta ner de här demonerna i mitt huvud som ständigt klankade ner på mig och allt jag gjorde, sade och tänkte – och det var då jag hittade drogerna. Drogerna blev en mjuk huvudkudde för mig att vila på när det blev för högljutt i huvudet. Hade jag bara haft någon annanstans att få vila mitt huvud hade jag kanske inte behövt hitta tröst i kemiska substanser. Hade mina föräldrar då mått bra i sig själva och sin relation hade de kanske förmått att se vad jag behövde. Kanske hade de till och med kunna ge mig just det som hela mitt väsen behövde – lugn och ro och trygghet. Tyvärr blev det aldrig så. Receptbelagda opiater fungerade som min lugna trygga punkt under många år. Förutom alla de ovanstående superlativen som beskriver känslan jag levde med under alla dessa år kunde jag nu även lägga till ånger, skam och en rädsla för att bli påkommen.

Jag lyckade ändå på något sätt vara produktiv utåt sett under denna period. Jag tog en massa olika ströjobb. Allt från städare till bartender och videobutiksbiträde. Jag lyckades även hitta en annan ventil för min frustration – musiken. Jag blev trummis och spelade i en rad olika punkband, turnerade både i Europa och USA. Jag fick uppleva saker som de flesta bara drömmer om.

Men känslan fanns alltid kvar där – ”Du är VÄRDELÖS, Benjamin.”

En dag när jag befann mig i en liten turnébuss på en amerikansk motorväg, tom i bollen av allt vad turnélivet innebär – fullständig utmattning, dålig mat, alldeles för mycket drickande osv. – bestämde jag mig för att jag behövde ändra på mitt liv. Jag behövde något mer. Jag visste det inte då, men den där dagen i den lilla trånga, skitiga, illaluktande turnébussen skulle bli början på något större än jag någonsin kunnat tro. Början på något som faktiskt fört mig hela vägen hit idag, där jag sitter och skriver till er i detta nu.

När vi kom hem från turnén och jag satt i min lilla etta på S:t Pauli Kyrkogata i Malmö igen slog jag på TV:n en sen decemberkväll. Det var då det hände. Jag såg ett program som jag aldrig sett förut – CSI. Ett skitspännande program om en massa snygga människor som löste brott i ett laboratorium. Allt till tonerna av Van Halen. Jag bestämde mig då – jag ska bli forensiker! Yes! Nu jäklar! Nej faaaaaaannnn!!!! Jag hade ju inte den gymnasiebehörighet som behövdes för att bli forensiker. Jag sumpade ju matten och alla de andra ämnena jag behövde.

Det fanns bara ett sätt att lösa det på – KOMVUX. Jag anmälde mig till ett naturvetenskapligt basår för att läsa in de ämnen som krävdes för att komma in på kemistutbildningen i Lund. Som tur var ville ingen bli kemist då (knappt nu heller), vilket gjorde att om jag bara fick G i de ämnen som krävdes, hade jag en chans att komma in.

Jag hade inte satt min fot på en skola på flera år och jag kände hur den där vidriga känslan smög sig på mig när jag närmade mig KOMVUX Kronborg den där vårdagen. Svettningarna var där och jag vet inte hur många gånger jag vände i dörren innan jag till slut bestämde mig för att gå in på dagens första lektion – MATTE!!!

Jag satte mig bredvid en person som såg ut att må precis lika dåligt som jag. Jag pratade med henne lite om varför hon var där och vad hon kände och som tur var så tillhörde hon samma läger som jag – full med ångest och självförakt. Hon, precis som jag, hade egentligen ingen aning om varför hon hade bemödat sig med att ens skriva in sig på kursen. Det var ju ändå dött lopp. Vi skulle ju ändå kugga kursen. Vi var ju värdelösa.

Och så kom äntligen vår lärare in i klassrummet och presenterade sig själv. Han hette Mats och han gjorde något mycket märkligt. Innan han började prata matte med oss gick han runt i klassrummet och hälsade på oss en och en. Jag såg hur han gick runt och lade handen på axeln på folk, frågade dem vad de hette och om de hade det OK. Han började närma sig mig och jag kände hur jag blev varmare och varmare om kinderna, hur svetten började tränga fram ur pannan på mig. Jag minns att jag tänkte ”Ha, din jävel, du kommer inte åt mig. Du kan inte knäcka mig. Det finns nämligen inget kvar att knäcka. Sucker! Haha!”

När han kom fram till mig så lade han, precis som på de andra, handen på min axel och frågade mig vad jag hette. ”Benjamin” sade jag med darrande röst. Och det var DÅ det hände. Han tittade på mig och sade – ”Hallå ja, jag heter Mats. Vad gött att du ville komma hit. Man blir ju nästan lite stolt”. Det var inte så mycket det han sade utan hur han sade det och framförallt hur han tittade på mig. Jag såg värme, empati, ödmjukhet i hans ögon. Det var nästan som om de sa ”Det är lugnt Beppe, jag fattar. I got your back!”

Den där känslan som Mats förmedlade gjorde att jag efter ett par månader fyllda av omprogrammering av mitt inre lyckades få mitt första G på ett matteprov på flera år. Jag kommer ihåg känslan. Jag grät inombords. Det var långt ifrån en omedelbar känsla av att jag var värd något men det var en otroligt skön momentan belöning som inte var baserad på kemiska substanser. Jag hade klarat det! Jag vågade mig därefter på fler sidor i matteboken och klippte sedan ett VG på nästa prov. Sedan fick jag ett MVG och under ett år betade jag av Matte A, B och C.

Jag hade dräpt min inre Katla. Jag hade sprängt min inre dödsstjärna. Allt på grund av en enkel blick från en människa som verkligen brydde sig. Jag gick och utbildade mig till kemist men fick ironiskt nog jobb som mattelärare istället. Jag jobbade i fem år som det. Under hela den här tiden genomsyrades min pedagogik av ett försök att ständigt återskapa det ögonblicket jag fick med Mats, med alla de elever jag stöter på som har EXAKT samma inre HELVETE. Jag tänker fortfarande så. I allt jag gör.

Jag fick möjlighet att ta över uppdraget som programledare för Hjärnkontoret på SVT 2011 och tillsammans med min redaktion fick jag den stora äran att åka till Göteborg för att ta emot det hedersamma priset som ÅRETS FOLKBILDARE 2011.

Kan ni tänka er? Jag, den fullständigt värdelöse, meningslöse, inkompetente IG-Beppe? Årets Folkbildare? Det är med en ENORM ödmjukhet och tacksamhet som jag ser tillbaka på vad jag gått igenom och hur jag hamnat där jag hamnat idag.

Det sitter tusen och åter tusentals elever i klassrum runt om i Sverige idag och har det likadant. Elever som helt tappat hoppet och tron på att de någonsin kommer kunna åstadkomma något. Elever som själva hamnar i destruktiva spår och som ganska ofta inte lyckas ta sig därifrån, tyvärr.

Jag vet att vi alla jobbar häcken av oss för att få skolan till att bli en bättre plats för våra elever att vara i. Vi reformerar, utvärderar, reformerar, revolutionerar, flippar, digitaliserar och mycket mer. Allt detta är otroligt viktiga element för en hållbar lärmiljö, men den viktigaste nyckeln av dem alla är människor som Mats. Pedagoger som brinner för sina elevers välmående och självkänsla. Pedagoger som krigar för sina elevers rätt till upptäckarglädje och självständighet. Pedagoger som offrar mer än vad någon politiker någonsin kommer förstå eller lönesätta för att deras elever ska kunna gå rakryggade och stolta ut från klassrummet.

Det är ER jag vill passa på att tacka i det här brevet. Det finns MASSOR av er därute som lyckas hålla era huvuden ovanför detta hav av dokumentationskrav för att skapa den trygghet och glädje som vi alla skriker efter.

TACK.

Jag blir inte längre rädd för frågan ”Vad blir X?”. Det är tack vare er. Jag är er evigt tacksam och lovar att jag resten av mitt liv kommer fortsätta att kämpa för precis det ni kämpar för – att se eleverna i ögat och säga – ”I got your back!”

/Beppe

Posted in: Julkalendern 2013, Uncategorized