Den kollektive läraren

Posted on 24 maj, 2016 av

0


Den svenska skolan och dess problem. Skolan och dess framtid. Vem är ansvarig?

För den enskilde läraren är det mycket svårt att känna att man är ansvarig för hela PISA-raset, och det är dessutom inte sant. Men om vi pratar i termer om att påverka framtiden så hamnar faktiskt den enskilde läraren i fokus. Denne verkar dock ofta under stor press för att lyckas med sitt uppdrag att efterleva läroplanen, vilket kan vara nog så svårt. Att dessutom fundera på hur man i sitt klassrum kan utnyttja sina egna och elevernas kompetenser på bästa sätt för att uppnå bästa lärande gör det hela inte lättare precis.

Lärare är trots detta de som har den största påverkansmöjligheten på elevernas resultat. Varken rektor, skolchef eller politiker har samma möjlighet. Hur kommer det sig då att den enskilde läraren har så lätt för att lägga ansvarigheten utanför sig själv? Det finns förstås många förklaringar, bland annat sådana som har med arbetsmiljö och resurser att göra (se exempelvis ramfaktorteorin). Men en annan förklaringsmodell kan sökas i förhållandet mellan skolan som organisation och skolan som institution. Som lärare är man en del i en organisation, alltså en skolenhet. Den är synlig eftersom man ser de människor som deltar och bygger den verksamhet som försiggår. Man ser dessutom den eller de byggnader och de inventarier som innefattas av organisationen. Dock kan det även i en specifik skola vara så att den enskilde läraren bara känner ett ansvar för just den ”lilla” del som denne utför på och i samband med lektionerna, alltså undervisning, planering och bedömning.

Att som lärare känna en ansvarighet för skolan som institution är mycket svårare. Institutionen är osynlig; inga människor (möjligen någon politiker som syns i media eller Skolverket kan få iklä sig rollen som ”institution”), inga byggnader eller inventarier finns. Läraren verkar dock i en högst påtaglig värld, den låter, syns och luktar. Den biter ifrån och den skänker glädje. Att då kunna tänka på skolan som institution och att man är en aktiv del i denna kräver förstås ansträngning eller åtminstone insikt. Insikt om vad institutionen svensk skola är och vilka värden och vilken historia den bygger på.

Institutionen den svenska skolan är så ”institutionaliserad” att vi många gånger inte ens kan prata vettigt om den, vilket till exempel syn kring diskussionerna kring #skolvårens fråga ”Varför skola?”. När Malala pratar om nödvändigheten av utbildning får vi en tår i ögat av samförstånd, men vi måste försöka behålla den höjda blicken när vi talar om vår egen skolinstitution. När vi talar om att höja den svenska skolans resultat så är det alltså institutionen och dess företrädare som görs ansvarig. Men en institution är inget utan organisation och där kommer alla människorna in. Bland andra lärarna. Som därmed alltså är ansvariga (dock långt ifrån ensamt ansvariga) för att höja den svenska skolans resultat. Det är helt förståeligt, och för många en överlevnadsinstinkt, att lärare skjuter ansvarigheten ifrån sig. Men som jag inledningsvis betonade så finns det olika perspektiv på ansvarigheten som är mer eller mindre hälsosamma. Att blicka bakåt på PISA och säga till lärarna: det är ert fel! är helt vansinnigt och kontraproduktivt. Men att blicka framåt och säga: nu är det upp till alla oss lärare, rektorer och alla andra som arbetar i skolan att jobba för alla barns framtid, då har vi ett positivt och konstruktivt perspektiv.

För skolor och dess personal gäller det alltså att förstå förhållandet mellan institution och organisation och utifrån det försöka hålla båda perspektiven öppna. Jag känner att jag har en uppgift i mitt arbete, inte bara gentemot de människor jag träffar och påverkar direkt, men också en uppgift gentemot det kollektiva, alltså institutionen. Jag är med och utvecklar den och det är för mig en ära.

/Pål Christensson, utvecklingspedagog på Centrum för kunskapsbildning (CFK) i Sundsvalls kommun. Bloggtexten finns även publicerad här.

Posted in: Gästbloggare