När Twitter står vid din sida

Posted on 21 februari, 2016 av

1


I förra veckan hade jag en dag som handlade om värdegrund, normer och trygghet med en klass som går sitt första år på gymnasiet. Dagen blev lärorik, både för eleverna och för mig. Jag lärde mig om mina fördomar, som den att tonåringar har ett behov att tillhöra normen vilket automatiskt innebär att de exkluderar personer som står utanför normen.

Eleverna i klassen var inte i behov att exkludera personer. De vågade tänka och tycka olika, ställa frågor till varandra för att verkligen försäkra sig om att de förstod sin klasskamrat rätt samt att ge positiv respons till personer som de annars inte brukar arbeta så mycket med tillsammans. När jag gick hem så tänkte jag att om det här är vår framtid i skolan så ser den ljus ut för oss alla.

Idag går jag i mitt lördagslunk ut på Twitter och inser ganska snart att det är här som vi har dagens skolgård vi så ofta talar om. Där finns de, de utsatta, de som utsätter och de som ser på. Och det är inte första lördagen, eller dagen, som jag ser det här. Ibland har jag sagt ifrån, jag har höjt min röst, gett mitt stöd, subtweetat. Ibland har jag valt min hälsa före att stå upp för någon annan. Men från mitt inre kommer en fråga upp: Tänk om det var du? Du som stod där ensam, utlämnad till personer som tydligen inte lärt sig konsten att fråga, att bekräfta att man förstått rätt, att visa respekt för andra, innan man börjar komma med påståenden, antydningar och ibland rena otrevliga påhopp.

Twitter kan vara den bästa fortbildningen du kan få. Twitter kan i stunder vara det kollegiala lärande du själv saknar. Twitter kan ge dig respons från ett perspektiv du annars inte hade fått i ditt arbete. Men jag påminns ofta om att trollen finns på Twitter, ibland är de gömda bakom ett fejkkonto, ibland står de där, riktiga personer. Och det är dessa personer som ibland gör mig till en åskådare på skolgården. De som får mig att bli precis den personen jag aldrig skulle vara i verkligheten, på arbetet eller ute på stan.

Dagens debatt handlade om en lärare som bloggat på en sida där en person med intresse i skolans värld ska blogga. Läraren hade, för att visa arbetet i klassrummet, låtit två elever dela sina texter genom inlägget. Och som så många gånger förr, förflyttades snart fokus från innehåll till form. Inte hade väl 12-åringarna skrivit dessa texter? Jo, man frågade förvisso läraren som berättade att eleverna skrivit dessa. Men i olika flöden fortsatte raljerandet. Både mot läraren och de personer som faktiskt fann något givande med inlägget. En som delat inlägget fick höra att hen var oförlåtligt dum. Eller att man inte är vassaste kniven i lådan om man nu trodde på vad den bloggande läraren i inlägget skriver, att eleverna författat texterna. Man bad Twitter och sina följare om handuppräckning för att se hur många som trodde på att eleverna faktiskt var de som skrivit texterna.

Och det värsta är att dessa personer gömmer sin härskarteknik, sin olämpliga samtalston och sina ordval bakom påståendet att det är ju synd om de stackars barnen. Idag var det till och med tragiskt. Att använda barn på det sättet. För att inte tala om det faktum att barnen är med både med namn och bild.

Jag då? Vad gör jag? Jo, jag står på skolgården och ser på. Tar in. Jag funderar ett tag på att gå hem, skita i sista lektionen, fastän det är min favorittimme i veckan. För om jag inte kan stötta det som är rätt, då borde jag väl inte vara där över huvudtaget?

För jag har ju lärt mig att det enda som kommer att hända är att saker vänds mot mig, någon ny härskarteknik, både från enskild och från grupp kommer att prövas. Och alltid slutar det med att man nu förstår varför den svenska skolan är en skola i förfall och att vi måste ju tänka på barnen. Det är ju barnen det är synd om som har lärare som mig. Kanske är det till och med tragiskt.

När jag ska logga ut från Twitter så tänker jag att om det här är vår framtid i skolan så ser den inte så ljus ut för oss alla. Jag vill inte längre stå och se på när kollegor blir utsatta för dessa påhopp, angrepp och kränkningar. Men jag tänker inte heller ge mig i kast med människor som säger sina förutfattade meningar innan de ens ställt en fråga.

I diskussion med lärarkollegor dök så en ny tanke upp, som funnits i olika former på Twitter tidigare. Att skapa en # som man kan lägga in och använda för att visa, dels kollegan som blir utsatt för drevet att här finns stöd att hämta, dels för att markera till personen som utsätter kollegan att det inte är okej, att nu är nivån för låg.

En hashtag som vi kan ta till när flödet hos den som öppnat sitt klassrum för Twitter, som låtit sina tankar kring lärande ta plats, börjar fyllas med påståenden i stället för frågor. Att använda som stöd till den lärare som tvingas att försvara sig istället för att förklara sig. Då finns den där, och då finns vi där. Vi som inte längre står på sidan av och ser på.

Vad tror ni som jobbar, både i och utanför skolans värld, kan det här vara något för oss? Ge gärna förslag på fler hashtags. De som vi bollat än så länge är #stårviddinsida, #konstruktiv och #dinkollega.

/Malin Wiklund, @SanDeCompostela på Twitter 
Texten skriven lördagen den 20FEB2016, publicerad 21FEB2016