Hur ska skolan se ut för att möta sina utmaningar? Eller hur blir vi en skola i tiden?

Posted on 26 juni, 2015 av

1


Inför #afkAlmedalen15 har #skolvåren frågat ett antal samhällsintresserade människor om de vill göra sin text omkring årets Almedalsfråga: Är skolan svaret på frågan?

Detta var deras ingång:

”Är skolan svaret på frågan” …och vilken är frågan?

#Skolvåren kommer till Almedalen för  tredje året i rad. I Almedalen samlas människor som är samhällsintresserade. Skolan förväntas vara lösningen på många av samhällets utmaningar, men vilka är utmaningarna och vad blir då svaret? Är dagens skola rätt för att möta de behov som finns i samhället? Eller behöver vi gemensamt komma fram till ett annat svar? Vilket blir då det svaret?

Vi vill bjuda in Dig att bidra med dina kloka tankar kring denna frågeställning. Är du intresserad kan du göra det genom att skriva om dessa tankar eller spela in en film (du väljer) och låta oss dela med oss via Skolvårens blogg.

Ditt bidrag kan du skicka till oss: skolvaren@gmail.com

Vår nästa gästbloggare är Anna Öberg, specialpedagog med inriktning tal, språk och kommunikation, samt  dramapedagog på Primaskolan, Umeå. Här läser du mer om Primaskolan!

Anna, Isac Gabriel

 

Tid.. idag satt vi på en av dessa utvärderingsdagar som alltid följer i slutet på terminerna i svensk skola. Återigen kom begreppet tid upp, ”- vi hinner inte- vi har inte tid” , ”hur ska vi hinna alla dessa utvecklingsmål?”, Vi hann inte det vi ville i början på året i vårt förändringsarbete”, ”Vi måste hinna med detta under nästa läsår”. Under året hör jag kollegor säga ” jag har inte tid”, ” jag måste rätta”, ” jag hinner inte- jag måste förbereda lektioner”. ”Jag hinner inte – jag har lektion”… ”eller när ska jag ha tid med detta”, ”det finns inte tid i min tjänst”…tid verkar vara en bristvara i dagens skola och den ställer till det i våra prioriteringar. Aldrig har jag hört ”jag har inte tid med rättning- jag måste få tid tillsammans med mina elever”. Samtidigt är min erfarenhet att det är vår tid våra barn behöver för sin hälsa, tillsammans med sömn, rörelse och bra kost. Tid med varandra. Tid att samtala, tid att lyssna. tid att diskutera, tid att vara tysta tillsammans.

Hur påverkar detta våra elever, våra barn? De lever ständigt i vuxnas tidsbrist.
Jag är övertygad om att vi alla har de bästa intentionerna vad gäller våra elever och undervisning i skolan men prioriteringarna måste ifrågasättas. Min fasta övertygelse är att man får den största pedagogiska framgången genom att lära känna elevens utgångspunkt, skapa förtroende som gör att eleven vågar utmanas och ledas mot ny kunskap och utmanas.

När den nya läroplanen kom följde genast debatten kring hur stoffet skulle hinnas med, hur den garanterade undervisningstiden ska följas..ingenstans hördes i debatten hur barnens tid för vila, återhämtning, lek, samtal och hur vuxna skulle finnas nära för att kunna se och bekräfta barnet m.m skulle garanteras. På högstadiet är pedagogen ca 60 min med klassen innan man ska skynda sig vidare till nästa grupp. Med en klass på 30 elever blir elevens samtal med läraren 2 min- det är elevens och pedagogens tid till att möta barnet och barnets behov ( i verkligheten ska tiden räcka till 10 min introduktion av lektionen, någon behöver gå på toa, internet fungerar inte, någon med funktionshinder behöver igångsättning, arbetsuppgifter ska genomföras och lektionen avslutas.) Inte sällan blir mötet på rasten , i korridoren.. och läraren får välja mellan toabesöket , rasten eller kopieringstiden och valet blir inte lätt…Klasser och fritidsgrupper blir större. Ger du en elev talutrymme eller ger denne ditt öra och din tid har du indirekt inte längre tid för de andra, eftersom de är för många som behöver dig. Känslan av otiilräcklighet känner nog alla pedagoger till, inombords ökar stressen och vi stänger våra öron och vi skyndar vidare för att hinna så mycket som möjligt. Vår lön kommer ju också efter prestation idag och prestation mäts sällan efter närvarande vuxen du är för eleverna.

Det viktigaste för mig som specialpedagog är att möta barnet/ eleven i behov av stöd i skolan. Jag måste lyssna in och förstå hur barnet resonerar och tänker. Jag måste se barnet i sin miljö, möta barnet i social och pedagogisk interaktion. Jag måste stanna upp, lyssna och ge av min tid. Inget barn ger förtroende att visa sina hinder utan att jag har visat mitt intresse av att förstå och lyssna in barnet, familjen och de som interagerar med barnet. Jag vägrar stressa vidare och missa viktiga möten som barn vill ge mig och så väl ofta behöver. I undervisningssituationer kräver jag uppmärksamhet och fokus av mina elever, det är inget man bara får utan en uppmärksamhet man förtjänar. Genom relationen som skapats genom mötet och relationen skapas den ömsesidiga förtrogenheten som ger dig som pedagog rätt förutsättningar att leda barnet mot skolmål.

Skolans utmaning är för mig tid, såpass har mina kollegor , chefer och skolpolitiker rätt- men inte tid till nya skolplaner, nya skolmål, utvecklingsarbete, kurser, rättning etc.
Utan utmaningen ligger i att låta bli krav och stress och stanna upp och skapa tid att utveckla våra barn och leda dem framåt, utmana dem och trygga dem. Låta dem vidga sina trygghetszoner och vila i tillit och förtroende för mig som vuxen och pedagog och genom detta visa dem ny kunskap.

Till eftertanke

Om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål måste jag
först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när
hon tror hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen
förstå mer än vad han gör men först och
främst förstå det han förstår.
Om jag inte kan det så hjälper det inte att
jag kan mer och vet mer.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så
beror det på att jag är fåfäng och
högmodig och egentligen vill bli beundrad
av den andre i stället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa.

Sören Kierkegaard