Barnen betalar när vuxenvärlden inte kan eller vill förstå.

Posted on 3 februari, 2015 av

0


leo2Dagens gästkrönika är skrivet av Leo Flavum, författare, kompositör, conlanger mm.

Om du liksom jag (= Helena) inte har en susning om vad conlanger är, så betyder det skapare av konstgjorda språk.

Du kan läsa mer om Leo på hans blogg

 

Det är barnet som får betala när vuxenvärlden inte kan eller vill förstå. 

Ordet ‘skolplikt’ provocerar mig än idag. Det var ‘skolplikt’ man använde som förevändning för att skicka iväg mig till en plats och till ett sammanhang där jag inte ville befinna mig. Men vad visste väl jag? Vad betydde mina protester? Jag vara ju bara ett obevandrat barn och förr eller senare skulle jag nog säkert växa upp, mogna till och förstå mitt eget bästa? Hur det nu blev med den saken går att diskutera. En sak vet jag dock. Det är barnet som får betala när vuxenvärlden inte kan eller vill förstå. 

Det händer att berättelser om skolgångens skuggsidor kommer upp i offentligheten. I de flesta fall handlar det om svårigheter med inlärning eller att inte accepteras (eller rentav mobbas) i kamratgänget. Min berättelse skiljer sig en aning på den punkten. Det jag upplevde är ingenting som flertalet, troligen inte ens en talrik minoritet, kan känna igen sig i. Därför finner jag det svårt att hitta passande ord, just för att upplevelsen är såpass personlig. I de flesta fall brukar jag bespara omvärlden mina mer grovkalibriga svårbegripligheter. Idag är ett undantag.

Bästa sammanfattningen skulle kunna lyda att jag minns min skoltid som en enda lång attack på allt som var jag. Dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år, satt jag där i skolbänken. Enligt vuxenvärlden förväntades jag ”ha så roligt i lärandet”. Men förväntningar och verklighet kan leva i vitt skilda världar. Själv minns jag snarare meningslöshet och tristess, dessutom känslan av att det som betydde mycket för mig inte var vatten värt i skolans ögon. Inte om man skulle komma nånvart inom lärofabriken åtminstone.

Jag känner att skolgången tog så mycket mer än den gav. Jag talar om förlusten av nyfikenhet samt ett i allmänhet öppet sinnelag. Men framförallt försatte denna skola, av tidig 80-talsmodell, min lust att lära i kallförråd – frös ner den tills inte ens minsta uns återstod. Direkta motsatsen till vad skolgång bör innebära, om du frågar mig.

Som liten var jag ett nyfiket barn. Inte sällan brukade jag terrorisera min omgivning med allehanda frågor och funderingar. Om första bästa vuxen misslyckades med att ge ett godtagbart svar… ja, då blev det till att fråga nästa långskank. En bit här, en annan där och snart var jag svaret på min undran rikare. Fantasi och lekfullhet, men även en ärkenörds djupdykningar; det var så jag lärde mig saker. Läsa och skriva kunde jag således, för att ta ett exempel, långt innan förste klass.

Att börja i skolan blev som att vända på den där infamösa pannkakan. Från en dag till en annan kom nämligen spelreglerna att ändras. Vad lekfullt lärande som än tidigare gagnat mig, var det nu ”dags att bruka allvar”. Och det var där problemen började. Att ”bruka allvar” innebar ju att det nyfikenhetsframkallande fick stå tillbaka till förmån för det tråkiga, det monotona. Ja, det kändes kort sagt som om skolan var expert på det där – att göra glåmgröt av till och med det roligaste man visste. Samtidigt betraktades inte mycket av det som jag hade att erbjuda i form av fantasi, teaterfallenhet, musikalitet et cetera, som så speciellt värdefullt. I skolan var det ju viktigt och riktigt som gällde.

Nog skulle jag kunna skriva en hel essä om vad skolan, under von obensk ledstjärna, ansåg vara viktigt. Den torde säkert handla om allt från att skriva av långa textstycken till att lära sig att Folkpartiet var ett, jag citerar: ”bra lagomalternativ för Sverige.” Kanske skulle den även innefatta några rader om matematik, vilket då liksom nu klassades som särdeles megaturboviktigt. Likaså det oviktiga i vad en pojke med odiagnostiserad dyskalkyli ansåg om flera sidors daglig sifferläxa att kvadda eftermiddagarna med. Men det kan ni säkert räkna ut själva, så jag låter bli.

Däremot har vi det där med riktigt, vilket påkallar varning för viss raljans. I sammanhanget minns jag nämligen en lärare – nitisk som få i sitt värv. Ja, så nitisk att han lade ner ett helt läsår på att försöka förmå mig att sluta skriva Science Fiction och spökhistorier på uppsatstimmarna.
Skriv inte de där tramsigheterna. Berätta om sånt som finns på riktigt.” Då andra fick fortsätta att författa efter eget behag gavs jag sedermera färdiga rubriker. Jag minns några av dem: ”Pappas bil”, ”När jag vann på tipset”, ”Under julgranen”…

Det blev i det närmaste en sport att ta sig runt dessa nesliga specialvillkor. Mestadels kom jag undan med nån enstaka svordom från katederhåll, ibland gick det sämre. Som med den där julgranen… Så snart jag satte penna mot papper dök det nämligen upp en matta under trädets fot – en matta som dolde en lucka ner till en värld som… ledde käpprätt till utskällning och kvartssamtal.
Idag kan skatta mig lycklig över att jag trots allt stålsatte mig mot denne LGR80-predikant. Idag är jag nämligen publicerad författare med två romaner i ryggen, vilket knappast vore fallet om han och resten av skolväsendet fått styra. Har ju viss känsla av att ett manus med titeln ”Pappas bil” knappast vore annat än litterär dikeskörning.

Meningslöshet har jag alltid haft svårt att hantera. Meningslöshet måste tillika ha varit grundämnet man kokade ihop läroplaner av. Att läsa och skriva tyckte jag ju förvisso om. Att repetera ”Tor är stor” eller plita ner hundra instanser av vardera bokstav i alfabetet, kändes däremot som rena tråkplågan. Att utöver skoltimmarna då behöva ta med sagda tråkplåga hem i form av läxor, förstår ni nog säkert vad jag ansåg om.

Man lärde sig olika strategier för att minimera det där. Det gällde att varken visa sig för duktig eller för dålig i skolan. Följderna – ”extra stimulans” respektive specialundervisning – var ju båda synonymer för merjobb som åt upp dyrbara minuter av friheten. Lagom – det vill säga att inplacera mellan två till fem fel på varje skrivning – höll en under radarn. Lagom var således det relativa frihetsreceptet.

Motsägelsefullt nog skulle det likväl ändå ha varit hemarbete som torde ha funkat bäst i mitt fall. Om detta inneburit att jag slapp undan klassrummet, vill säga. Denne pojke fungerade nämligen inte speciellt bra i sammanhang då det var tänkt att man skulle lära sig saker i grupp. Vad klassrummet istället blev går att likna vid ett ångestlaboratorium. Man kände sig trött, nerkörd och ansatt efter varje skoldag. Det var förväntningar man inte nådde upp till, en läroplan som sällan lockade till lärdom, anpassning man inte lyckades… anpassa sig till. Nej, en sak hade vi gemensamt – jag och skolväsendet: Vi var båda illa rustade för att tas med varandra. Ingendera förstod den andre. Bådadera hade helst sluppit vistas i samma rum.
Anyway! Skolan har ju allehanda uppdrag. Ett av dem inbegriper fostran. Och att då låta en udda lagd elev med usel anpassningsförmåga kila omkring otuktad rimmade ju etter illa med just nämnda uppdrag. Den verbala rottingen mönstrades…
När ska du börja göra som dom andra? Fatta nångång istället för att tro att du är nån!
Nja, i början gav det hyfsade resultat. I lågstadiet gick jag nämligen ofta runt ledsen och bedrövad, tänkte att det måste vara fel på mig. Idag kan jag se att det var någonstans vid denna tidpunkt, och bland dessa tankar, som embryot till en depression slog rot. Den har varit min börda att bära sedan dess.
Nåväl! Att trycka ner en individ leder måhända till provisorisk (om än ytlig) anpassning. Men det provisoriska har många gånger ett annalkande Bäst före-datum lurande i faggorna. Som den tjurskalliga varelse jag var – och är – dög det nämligen inte att komma med ”tro inte att du är nån”, hur många gånger som helst. Jag minns att det var i femte klass som jag myntade det där, i sammanhanget minnesvärda: ”Nej, jag tror inte att jag är nån. Jag VET det!” Visst, kanske var det fel på mig, resonerade jag, men isåfall fick det lov att vara så. Jag var ju jag.
Ovanstående tillkännagivande var ett mission statement och en krigsförklaring i ett. Från denna punkt blev skolan till Fienden. Ur detta resonemang stöptes sedermera ett försvar med allehanda destruktiva kännetecken – ihåligt, nihilistiskt och med tiden ganska elakt. Talrika var de föräldrar vilka inte direkt förtjustes av att deras barn umgicks med mig. Jag förstod dem inte då. Idag däremot…

Min första högstadieskola (det hann av olika anledningar bli några stycken) var ett ormbo av hierarkier. Det förelåg en outtalad maktstruktur där centralortens övre medelklassanda stod i fokus. Den fanns närvarande i varje moment, upprätthållen som den var av såväl lärare som elever. Och ve den som inte hade vett att anpassa sig. Min avsky mot skolgången gavs med ens nytt bränsle, nya objekt och nya attackvektorer.
Turen i oturen bestod i att jag vid tillfället knappast utgjorde klassens enda orosmoment.. Ånej, handsken var kastad, och vi – en packe hyfsat desillusionerade ungdomar från småbyarna – hade ingalunda för avsikt att bli någons skurtrasa. Vilken mardrömsklass vi måste ha varit under den där hösten.
7D! Ni måste börja visa hänsyn!”, proklamerade rektorn. ”Vilken hänsyn?”, tänkte jag. ”Den din skola aldrig visade oss? Den som skolan överhuvudtaget aldrig visat mig?”
Jag nöjer mig med att säga att om jag skulle ha lagförts för allt sattyg jag hittade på under högstadietiden så torde jag ha haft samhällstjänst än idag. Nog för att det, lustigt nog, för första gången faktiskt kändes motiverat att gå till skolan (hela mellanstadiet hade ju, som motsatsexempel, kännetecknats just av en outsläcklig motvilja mot att ens sätta foten där). Nu fanns det däremot viss mål och mening. Dock vore det lögn att påstå att det ens hade det minsta med skolarbete att göra. Tänk snarare: Centralortselever i behov av ett kok stryk, varor som bad om att få snattas, kemiexperiment att spränga i luften och parallellklassflickor att vänslas med.
Studieresultaten var vid denna tidpunkt, tack vare min relativa allmänbildning, ännu inte bottenkompatibla. Detta skulle komma att ändras. För den som läser mina gamla betyg kan det te sig otroligt att jag ens är läs- och skrivkunnig. Än mer av en gåta att jag idag lyckats skapa ett konstgjort språk – ett som faktiskt går att både tala och skriva flytande – då jag ju knappt kunde skilja mellan verb och substantiv när det begav sig.
Högstadium är än idag min högsta akademiska merit. Så mycket mer blev det inte. Gymnasiet skolkade jag mig nämligen igenom. Med samma beräknande modus som några år tidigare besparat mig ”stimulans” respektive specialundervisning, såg jag dock till att vara närvarande exakt så mycket som behövdes för att kvala in för studiestöd. Jag bodde ju själv och behövde pengarna för mitt uppehälle. I övrigt, inte en minut mer.
Det jag istället sysslade med var en återgång till det som i unga år varit min livsglädje. Vi talar här om musik, konst, teater och nördiga djupdykningar. Kulturen blev den räddande faktor som vände min tillvaro på någotsånär rätt köl, neutraliserade det destruktiva och ersatte det med lust att skapa och lära – något som skolan inte bara misslyckats med att frambringa, utan också, vill jag påstå, aktivt sett till att ta ifrån mig.

”Vilken skola torde alls kunna lära en så vrång och konstig typ som du någonting?”, kanske du som läsare nu undrar efter att ha konfronterats med all denna rådbråkande textmassa. Den frågan har jag själv många gånger funderat kring. Och det är nu vi börjar närma oss anledningen till varför jag överhuvudtaget plitar ner allt detta. Tänker jag tillbaka så fanns det nämligen tillfällen när jag överlag funkade bättre inom skolan. Ofta involverade det lärare som hade vett att backa, låta mig arbeta utan pekpinnar och med uppgifter som kändes meningsfulla. Hela upplägget låg då betydligt närmare att de hjälpte mig att uppnå mål vilka jag själv satt upp. Resultaten vid dessa, dessvärre alltför få tillfällen, skilde sig markant från den sedvanliga katastrofen. Det kunde ju till exempel mycket väl bli att jag tillbringade hela lediga kvällar med att slutföra arbetet i fråga. Take that från en skolskygg skitunge som annars helst undvek klassrummet.

Den skillnaden ger en ledtråd till hur jag skulle önska att hela min skoltid tett sig. Vore det då en omöjlighet att skapa en sådan skola? Nej, det tror jag inte!
Nästa fråga du nu sitter med kanske lyder: Varför lägga resurser på en minoritet av elever som bara vägrar mogna till och förstå sitt eget bästa? Tja… Jag tänker: Varför skulle vi inte? Jag torde också kunna följa upp min motfråga med ett ”alla barn har rätt till…”, men det tror jag vore att skriva allt och alla på näsan. Den sortens formuleringar återfinner vi på i stort sett varenda policydokument som rör skolväsendet. Däremot vill jag påpeka allvaret i det vägskäl som skolan representerar. Skolgång är ju trots allt en såpass stor del av ett barns värld. Och om ens tillvaro i unga år präglas av idel ofördelaktiga upplevelser – må det vara genom de dessvärre alltför vanligen förekommande orsakerna (mobbing eller svårigheter med inlärning) eller av mer undantagsmässiga diton – kan livet som följer mycket väl bli en ganska sorglig spiral. Eller åtminstone inte lika gynnsamt som annars vore möjligt.

Individen är samhällskedjans minsta länk. För varje individ som får sina möjligheter komprometterade i unga år, desto svagare samhälle. Likaså tvärtom: För varje individ som får möjlighet att utvecklas mot sin fulla potential, desto mer har vi alla gemensamt att vinna.
Tack vare ett envetet kynne har jag för egen del klarat mig hyfsat genom livet såhär långt. Hade jag dock inte fått stopp på min destruktivitet (vilken till stor del var reaktionen på skolans, i mitt tycke, kallsinniga hantering) vore jag kanske inte ett alltför angenämt element för någon i samhället att handskas med. Likaledes kan jag inte låta bli att tänka på vad en positiv upplevelse av utbildning skulle ha kunnat ge mig. En femma på att jag knappast är ensam om att hysa dessa tankar…

Jag tror mig på intet sätt vara något läroplansorakel som sitter här, ruvandes på alla lösningar och därtill i färd med att kläcka dem i förnumstighetsformat. Däremot tänker jag att vi kanske borde tänka… annorlunda. Väldigt annorlunda! Att skolan idag tar betydligt större hänsyn till elevens förutsättningar än på min tid är jag medveten om. Ändå känns det fortfarande som om det övergripande skoltänket rör sig kring ett utbildningsmaskineri genom vilket eleverna är menade att passera, för att därefter dimpa ut i andra änden med ett betyg stämplat i baken. Hur skulle det istället te sig om vi tänkte från andra hållet – lät utbildningen helt anpassas efter individen (behov, färdigheter, fallenheter, etc)? Kanske även gjorde första läsåret till ett ”diagnostik-år” där skolan kunde lära känna eleven och utifrån det skräddarsy efterföljande utbildning, vilken sedan inte alls torde behöva se ut såsom vi traditionellt tänker oss? Kanske är det inte ens i alla barns intresse att gå till en skola i vanlig mening?

Jag vet att det osar utopi lång väg. Ja, i varje fall ligger det långt från den krassa verkligheten. Men ska vi hårddra saken – så gör ju även ”alla barn har rätt till…” Det brukar heta att man bör sikta mot stjärnorna för att hamna i trädtopparna. Javisst, säger jag. Men så länge vi låser kikarsiktet vid första bästa stamklyka så lär stjärnorna hålla sig på behörigt skottavstånd.

Ordet ‘skolplikt’ provocerar mig, som sagt, än idag. Det lär det nog fortsätta att göra. Nog för att det manas till eftertanke från allehanda håll; likväl behöver man näppeligen vara utrustad med vindflöjel för att förstå i vilken riktning vindarna blåser, ni vet, däruppe vid toppen av beslutsfattarnas elfenbenstorn. Det ska vara mer kärnämnen (läs: likriktning), mer krav på anpassning, mer betyg, tidigare betyg, hårdare betyg… Och kanske skulle man tidigarelägga skolgången ytterligare ett år; ja, så att verkligen ingen slipper undan viktigt och riktigt?

Det gör mig ganska sorgsen. Jag vet nämligen hur det kommer att krossa drömmar, grusa förhoppningar och stänga portar som kanske aldrig mer kommer kunna öppnas. Och med det följer min undran – var det verkligen dithän vi ville?
Det är fortfarande barnen som får betala när vuxenvärlden inte kan eller vill förstå. Det borde gå att åtgärda. Gemensamt för alla världens vuxna är nämligen att vi en gång varit barn. Således handlar det egentligen inte om ‘att kunna’, utan om ‘att vilja’. Vill vi förstå? Eller väljer vi ‘skolplikt’ och andra liknande uttryck för att svära oss fria. Valet faller på oss. Följderna på barnen.

/Leo 

Posted in: Gästbloggare