Lära för livet eller hur var det nu igen? – Inför #afkUmeå

Posted on 2 februari, 2015 av

0


Nina Hoff, lärare, gästbloggar om hur det är att känna sig som Baloo.

Jag har sex årskurser i engelska (bl.a) åk 4-9. Jag gillar att undervisa fyrorna i engelska för de är så energiska, arbetsvilliga och viftar med händerna så fort jag ställer en fråga. Glada. Utom när någon har blivit pepprad av snöbollar av de stora grabbarna på rasten. Då gråts det i klassrummet. Riktig hulk-gråt med tillhörande snörvel och snor. Alla vill berätta vad som har hänt. Förbittrade. Upprörda. Stridslystna. De tittar på mig och deras ögon undrar vad jag ska göra åt saken. Jag är ju VUXEN och FRÖKEN. Då får man ta sig tid, strunta i den lektionens engelska-planering. Vi kan ta det en annan gång, en annan lektion. Omdömeshets och stressmoment i kursplanen får vänta, för det är en liten fyra som gråter, som har blivit rädd för de stora grabbarna, kanske inte vill gå ut på rast när de är ute. Att återställa ett barns trygghet och tro på att representanten för vuxenvärlden ska hjälpa till att fixa det här får förtur fast vi ska ha engelska. Mod, man måste ha mod som en liten fyra och gå ut på rast och möta de stora grabbarna. Vision. Fröken tar sig tid för mig, förklarar, tröstar, ordnar, pratar. Engelska-uppgifterna får vänta tills nästa vecka.

Muntlig redovisning i engelska. Jag förklarar vad de kan prata om, familjen, intressen, husdjur. Jag är flexibel och säger att de kan ringa mig på Skype eller spela in på någon av skolornas paddor. Jag förklarar att det är svårt att lämna klassen och gå iväg med en i taget och lämna de andra. Alla nickar. Skriver ner instruktioner.De koncentrerar sig. Bry er inte om stavningen, säger jag. Skriv som det låter, jag ska prata med er, inte titta på era stödord och mindmaps. En flicka räcker ändå upp handen och frågar: ”hur stavar man till skilsmässa?”

Jag skriver på tavlan. Flickans föräldrar är nyskilda. Då räcker en annan flicka upp handen: ”hur gör man när man skiljer sig?” Måste man gå någonstans och skriva på ett papper?” ”Är det någon som bestämmer om man får skilja sig?” Jag frågar hur många som har skilda föräldrar i klassen. Halva klassen räcker upp handen. ”Min mammas nya pojkvän har ett barn om de gör slut är han fortfarande min bror då? Måste jag träffa honom på jular och så? vad är det för skillnad på en styvbror och en halvbror? Det krävs mod av eleverna att fråga för det är så privat. När man säger att jag tycker inte om att bo varannan vecka för när jag precis har vant mig vid att bo hos pappa ska jag packa och flytta till mamma en vecka. Min mamma och pappa är särbos. En annan elev frågar vad det är. Eleven förklarar begreppet, den första eleven förstår inte. Varför är man ihop men inte bor ihop? Mod. Det krävs mod att blotta sitt hjärta och sina känslor och sin förtvivlan över en splittrad familj. Barn som inte är skilsmässobarn fattar inte säger en elev. Nej, det gör de inte. Jag berättar att jag är skilsmässobarn, ritar upp mitt något komplicerade släktträd på tavlan med halvsyskon som delar mamma och en del som del pappa. Att vara skilsmässobarn är som om någon dött fast de lever säger någon. Jag vill krama dem allihop, lova att de blir bättre, ge dem mod att våga vara sig själva och inte låta vuxna människors spruckna relationer definiera vilka de kommer att bli som vuxna. Eller hur de kommer att förhålla sig till sina egna framtida relationer. 30 minuter har gått av lektionen. Fortfarande ingen engelska. Har alla fått säga vad de vill? Inga mer händer i luften. Dags för chapter 17 i engelska-boken.

Efter lektionen känner jag mig skyldig och förklarar för deras klassföreståndare varför vi inte gjort det vi skulle. Varför står jag och förklarar mig? Om jag känner mig pressad och stressad av allt som ska hinnas med hur känner sig då eleverna? Jag bestämmer att vi har haft en värdegrundslektion. Den ska ju genomsyra verksamheten. Jag kan rättfärdiga min lektion. Men ska jag behöva det? Har det blivit så i skolan att man inte kan diskutera sådant som inte tillhör kursplanen i det ämne som står på schemat? Är det bara jag som känner så här? Eleverna ser nöjda ut. Glada. Jobbar intensivt med engelskan. Vi lyssnar på musik samtidigt som de jobbar. Jag känner mig som Baloo. Jag vill lära dem allt jag kan. Inte allt jag får. Skolan. Lära för livet eller hur var det nu igen?

/Nina Hoff, lärare

Posted in: Gästbloggare