En paus från föreställningen

Posted on 1 februari, 2015 av

2


Här följer en femton år gammal text skriven av konstnären och föreläsaren Klas Parknäs i samband med och till en utställning i Stockholm. Så här efter #afkUmeå kanske det krävs en paus, för lite reflektion. 

EN PAUS FRÅN FÖRESTÄLLNINGEN

Människan har i huvudsak ägnat sig åt två saker genom historien. Att överleva och vuxenlekar. Under tre miljoner år ägnade inget naturfolk mer än tre timmar per dygn för att överleva och resten av dygnet var öppet för vuxenlekar. Att lära känna sig själv och tillvaron – till att vara.
För ca 10.000 år sedan uppstod en helt ny kultur som vi idag kallar civilisationen. En ny berättelse om hur livet skall levas som vi nu gestaltar. – En föreställning.
Vi är tillsynes otroligt effektiva. Det tar inte fem timmar att anrätta en måltid, åtta timmar att tvätta en tvätt eller en dag att färdas två mil. Vi har vunnit mycket tid. Men vinsten lägger vi inte på våra barn då de växer upp, våra föräldrar då de blir gamla och vi har knappt tid att lära känna oss själva. Istället är vi uppe i 10-12 timmar för att överleva eller snarare överöverleva.
Vi föreställer oss vad vi behöver imorgon och skaffar det idag. Som om livet inte räcker till för livet – det kan bara överlevas – inför den osäkra morgondagen. Dessutom behöver vi ”bli något” för att förtjäna vår plats i tillvaron – att vara räcker inte.
Humanbeing blev humanbecoming.
Tänk om det inte går att vinna något du inte redan har. Om den enda egentliga vinsten är ytterligare tillgång till ditt liv. Det du redan Är. Vi kanske inte behöver förlorare omkring oss för att definieras som vinnare.
Civilisationen lär oss: ju mer du behöver för att vara nöjd ju märkvärdigare är du.
Tillvaron lär oss: ju mindre du behöver för att vara nöjd ju närmare livet är du.
Jag har provat med en påse dumlekolor när jag egentligen behöver en kram. Vi har en hel kultur som gärna erbjuder pseudotillfredställelser istället för att vi lär känna vad vi behöver. Detta med enorma konsekvenser för jorden.
Har du provat denna tanke? Kan det vara så att du alltid fått det du behövt, inte för att uppfylla civilisationens villkor och krav, utan för att kunna möta mer av det du redan Är och dela med dig av det. En hemväg där du genom att vara nära dig själv också när dig själv. Vara en finnare inte en sökare.
Jesus sa: Den som vinner sitt liv skall förlora det, men den som förlorar sitt liv för min skull, ska vinna det.
Är det inte så att man låtsas i en föreställning – förställer sig – ställer sig före? Hur ska man då kunna ta emot det som verkligen Är?
Vi behöver en paus i vår föreställning.
Det finns ingen som kan leva. Alla håller på att lära sig. Att välkomna osäkerhet som ett rum att fylla med sig själv. Att välkomna känslan av meningslöshet så ny mening får komma. Att tända ett ljus även om man då förstår att det tidigare varit mörkt. Ta en paus från alla yttre uppdragsgivare för att möta en inre.
Batista, en jesuitpräst i 1300-talets Spanien uttryckte sig såhär: Det är sämre att göra det betydelselösa än ingenting alls.
Att ta en paus från utbildningen av vår kultur och istället lyssna på en fantastisk lärare: Din egen undran, där svaret alltid är visdom. När du undrar över tillvarons under så visar det sig – undervisning.
Att i tålamod undra: vad vill jag ge världen? Och att tåla sitt mod.
Gud kanske inte bara finns i himlen utan även i våra hjärtan.
Vi behöver en paus i vår föreställning.
Är pausen utrymmet då vi fylls av vårt liv?
/Klas Parknäs, konstnär och föreläsare och författare till konst- och poesiboken Tillvarataget

Advertisements
Posted in: Gästbloggare