En förälders vision om skolan – Inför #afkUmeå

Posted on 29 januari, 2015 av

0


Inför #afkUmeå vars ramverk lyder Framtiden skapas av mod och visioner med en underrubrik om vilka yttre och inre rum som krävs för att möjliggöra detta, har vi bett ett antal personer om deras tankar kring detta. Tills #afkUmeå går av stapeln 30-31 januari kan du ta del av dessa reflektioner här på bloggen.

Vissa är väldigt övergripande om begreppen i sig, vikten av dem och vad det kan leda till om de får ta plats i ens liv, och andra är mer konkreta och lyfter någons egen vision, för skola, för lärande, för samhällsutveckling. 

Ingen tanke är mer eller mindre rätt, för det finns inget facit. Förhoppningen är snarast att dessa tankar, i skrift, ljud eller bild, ska väcka något i dig. Vill du dela med dig, så får du mer än gärna bidra med din egen tanke, lägg ett mail till skolvaren at gmail.com så plockar vi in det!

Erika Fröjd, civilingenjör och förälder funderar kring hur hon som förälder kan tillåta sig att visionera kring skolan. 

En förälders vision om skolan

Visioner? Om skolan? Men hallå…. jag har jobbat på fabrik i hela mitt yrkesverksamma liv. Då kan man väl ändå inte ha några visioner om skolan? Men hemska tanke – tillhör jag verkligen skaran visionslösa inom detta område. På temat mod är det väl i sådana fall väldigt modigt att skicka iväg sina barn dagligen till en verksamhet som man själv inte har några visioner kring.

Om man sedan tänker ett varv till och låter hjärnan lämna sin lilla skyddade fabrik så är det klart att även jag som varandes förälder till två barn i skolåldern har visioner om skolan. Den starkaste visionen är att kunna få känna trygghet i att alla elever får stöd i sin egen utveckling utifrån sin egen förmåga. Som en betraktare utifrån ser jag i nuläget i stället ofta att de som hamnar utanför mittfåran har svårt att få allt som de behöver för att växa i sitt lärande. Och jag ser exempel från båda sidorna av mittfåran.

Jag skulle inte önska någon annan förälder att uppleva den emotionella smärta jag upplevde i samband med att sonen började förskoleklass. Han var väldigt färdig med ”dagis”(förlåt förskole)-perioden och hade sett fram emot att få börja skolan i ungefär ett år. Han räknade dagarna innan skolstart och när den dagen kom var det en stolt och förväntansfull kille med nyinköpta skolstartskläder och glittrande ögon som klev in på skolgården. Han skulle ju få lära sig så mycket nytt. Redan efter första dagen kunde man ana viss besvikelse, men han hade ett överseende med att det kanske var lite mjukstart. Det tog tre dagar innan glädjen i hans ögon helt hade slocknat och efter en vecka hade den annars så sprudlande och pratsamma unga mannen förvandlats till en likgiltig skugga som gick till skolan för att han förstod att han var tvungen. Han som ville läsa svårare böcker än tidigare och utforska nya saker fick vackert sitta och ljuda bokstaven ”d” en hel dag. Han reflekterar än idag på att när han bad om svårare mattetal så var dessa ändå lättare än det material han – tack vare en bra pedagog på förskolan – hade fått jobba med året innan.

Där och då gjorde det väldigt ont i mamma-hjärtat. Där och då var det svårt att bortse från klumpen i magen som envist påpekade att han nog hade tappat sin motivation för fortsatt lärande. Jag vågar nog till och med påstå att jag där och då trodde att hans lust för lärande hade slocknat för evigt.

Nu har det gått några år, klumpen i magen har släppt och vi har återigen en glad och vetgirig son. En bidragande faktor är att han idag går i en klass som i stora delar uppfyller min vision. Från att ha varit en klass på 30 stycken är de efter uppdelning nu bara elva. Jag vet inte om det är medvetet, men min tolkning är att dessa elva är just de som inte passade in i mittfåran. De är från ytterkanterna på båda sidorna, men för barnen spelar detta ingen roll. De känner igen sig i varandras upplevelser med att inte ha en egen takt som passar skolans ram oavsett om man tyckte att det gick för sakta eller att det gick för fort. Med denna lilla klass i kombination med en lärare som får barnens respekt genom tydlighet och att kunna se vad varje barn behöver finns trygghet och stöd.

Efter besök i det klassrummet ser jag att visionen verkligen kan bli verklighet. I alla fall i den klassen, på den skolan i vår lilla stad. Kan visionen bli verklighet i alla klasser, på alla skolor i alla städer? Jag hoppas det!

/Erika Fröjd, civilingenjör och förälder

Blir du nyfiken på #afkUmeå, så läser du mer och anmäler dig här:
https://skolvaren.wordpress.com/2014/12/10/afkumea-framtiden-skapas-av-mod-och-visioner/