Alla kan lyckas, men inte på samma sätt på samma dag – Inför #afkUmeå

Posted on 29 januari, 2015 av

1


Inför #afkUmeå vars ramverk lyder Framtiden skapas av mod och visioner med en underrubrik om vilka yttre och inre rum som krävs för att möjliggöra detta, har vi bett ett antal personer om deras tankar kring detta. Tills #afkUmeå går av stapeln 30-31 januari kan du ta del av dessa reflektioner här på bloggen.

Vissa är väldigt övergripande om begreppen i sig, vikten av dem och vad det kan leda till om de får ta plats i ens liv, och andra är mer konkreta och lyfter någons egen vision, för skola, för lärande, för samhällsutveckling. 

Ingen tanke är mer eller mindre rätt, för det finns inget facit. Förhoppningen är snarast att dessa tankar, i skrift, ljud eller bild, ska väcka något i dig. Vill du dela med dig, så får du mer än gärna bidra med din egen tanke, lägg ett mail till skolvaren at gmail.com så plockar vi in det!

Dominic Bosman Venter, som känner sig inspirerad av en framtid belyst av mänskligheten, skrev detta inlägg utifrån ramverket till #afkUmeå. Han sa till mig (Helena):

– Min granne, en pensionerade lärare, provläste och hjälpte mig polera fram retoriken. Vi pratade om mina idéer och hon grät. ”Jag har velat uttrycka det där hela mitt arbetande liv” sa hon, ”men jag hade inte orden till det”. 

Alla kan lyckas, men inte på samma sätt på samma dag 

Detta är melodin till min vision om en fridfull, lycklig framtid. Visionen strider något mot verkligheten, framförallt när det gäller det politiska experimentet ‘skolan’. Vi propagerar jämlikhet å ena sidan medan vi väcker passion för konkurrens å den andra.

Samtidigt har vi under de senaste årtionden tagit till oss budskapet om att följa sitt hjärta, att strunta i vad andra tycker och att vara trogen sin egen sanning. Det är vägen till självkänsla, succé och lycka, gentemot ‘anpassningsvägen’ . Resan bort från jantelagen har börjat.

På personplan kan visioner beskrivas som uttryck för hjältemytologin som underbygger vår allmänna förståelse av kultur och historia. Vi strävar och presterar. Visioner anses ofta som ett uttryck för den sanna inre impulsen, och mod anses som den allra viktigaste av hjältens verktyg för att nå upp till visionen. Vi är glada för visioner. De talar om för människan att hen är kreativ, inspirerad, inriktad mot en bättre framtid. Mod behövs för att det finns hinder, kanske skrämmande utmaningar. Vi kan vara hjältar alla. Vi kan fylla våra mytologiska mål och leva upp till hjälten i oss alla, bara vi har lite mod. Vem älskar inte hjälten? So far so good. Visioner ägnar sig åt framtiden, mod är vad som krävs för att klara nuet.

När vi börjar talar om vision och mod på samhällsutvecklingsnivå blir det lite knepigare. Det saknas inte visioner, utan en vision vi kan enas om. Om inte visionen finns färdig, kanske har vi inte behov av mod ännu? Så kan det verka när man läser sig genom åsiktsmångfalden om skolan, betygen, systemet, evidens-baserade strategier, The Big 5 osv. Det finns ju mängder med bra idéer, duktiga analytiker och forskare, förordningar och läroplaner. Ändå är något allvarligt fel, något saknas. Kanske är det som saknas visionen vi kan enas om, bli inspirerade av, känna hopp och energi för och engagemang? Kan man binda ihop allt som är bra med skolan och destillera ut det till en gemensam vision?

Jag tycker att vi på det sättet börjar i fel ände. Vi är faktiskt i stort behov av mod, precis för att den eftersökta visionen undviker utformning när vi inte ser elefanten i rummet. Mod för att betrakta det som är. För det är nämligen den enklaste av frågor – och svar på den fråga – som stimulerar den starkaste förträngningsmekanismen vi har till vårt förfogande.

Frågan är enkel: Varför skola?

Svaret verkar svårt och kanske skrämmande. Många olika svar bjuds – kunskap, framtid, kreativa nyfikna medborgare och en mängd till. Men oftast handlar svaret om vad vi önskade att skolan var. Inte vad den är.

För mig är svaret den dystra verklighet, att skolan idag är ett matarverk för arbetslinjen. Möjlighet till anställning berättigar systemet.  Och en del av den verkligheten är att en stor majoritet arbetande människor vantrivs i arbetslivet. (Gallup räknade 16% är engagerade på jobbet,  år 2013).

Vi behöver mod för att inse att skolan idag trotsar människorättens värdegrund. Ingen människa, och framförallt inget barn, borde tvingas vara medlen i någon annans mål. När vi hittar mod för att konfrontera faktum att skolan är och länge har varit ett politisk experiment med anställning som syfte, kan förståelserummet utvidgas för att begrunda det nästa stora hinder som kräver mod.

Barnen har aldrig svikit oss. Hur förklarar vi annars människans utveckling? Vi kan lita på människans vilja att göra sitt bästa för sig själv och för andra. Släpp barnen fria. Människan har aldrig kunnat annat än att lära. Det kommer inte bli bra, det kommer att bli mycket bättre än så: det kommer aldrig att ordna sig!

Skolan såsom näringsliv-träningsläger förtrycker nyfikenhet och unika kreativa krafter i våra barn och är ett elände för många deltagare i den processen. Jag menar inte de enstaka talangerna, de brukar klara sig trots allt. När vi vill förvalta normer som skapar trygghet för arbetsgivaren, menar jag att vi knappt kan begrunda vilka enorma resurser barnen besitter. Vår förlust är att visioner om framtiden blir som följd därav självbekräftande. Jobb berättigar allt. Konkurrens är den nya religionen.

Visionen då? Kanske når vi inte visionen i den här generationen. Men vi kan börja avmontera det mentala fängelse som släpas i arbetslinjens kölvatten. Ja, vi behöver inse att vi har begränsad insikt om vilket kursinnehåll som är väsentligt för barnens utveckling, vilka kunskaper som ska ‘förbereda’ barn för framtiden.

Skolplikt är inte för barnens skull. Skolmöjlighet, personutveckling och lärorätt: vad skulle vara av större vikt än det? Ju längre vi håller på med skolplikt, desto värre blir medberoendet som sträcker sig idag över fler generationer. Grunden till samhället är relationer, inte ekonomin.

Vi kan däremot vara säkra på att värdegrunden, det inre liv, en stolt uppskattning av personutveckling och framförallt villkorslös kärlek som vana, kan bygga det yttre och inre rum som krävs för att nå visionen som enar oss kring lärandet. Det kan vi göra genom att satsa på relationskvalitet genom hela systemet. Det är det mest nödvändiga nu, framförallt i lärarutbildningar. Att göra relationen till det bärande medel som avgör lärandets lyckande. Att bygga det inre rum och yttre rum som möjliggör visioner av det mest värdefulla vi har: våra relationer till oss själv och varandra, inte minst i lärande kontext. Det kan vi göra nu, på alla nivåer i systemet. Med lite mod.

/Dominic Bosman Venter

Blir du nyfiken på #afkUmeå, så läser du mer och anmäler dig här:
https://skolvaren.wordpress.com/2014/12/10/afkumea-framtiden-skapas-av-mod-och-visioner/