Men vad är det då?!? – Inför #afkUmeå

Posted on 25 januari, 2015 av

1


Inför #afkUmeå vars ramverk lyder Framtiden skapas av mod och visioner med en underrubrik om vilka yttre och inre rum som krävs för att möjliggöra detta, har vi bett ett antal personer om deras tankar kring detta. Tills #afkUmeå går av stapeln 30-31 januari kan du ta del av dessa reflektioner här på bloggen.

Vissa är väldigt övergripande om begreppen i sig, vikten av dem och vad det kan leda till om de får ta plats i ens liv, och andra är mer konkreta och lyfter någons egen vision, för skola, för lärande, för samhällsutveckling. 

Ingen tanke är mer eller mindre rätt, för det finns inget facit. Förhoppningen är snarast att dessa tankar, i skrift, ljud eller bild, ska väcka något i dig. Vill du dela med dig, så får du mer än gärna bidra med din egen tanke, lägg ett mail till skolvaren at gmail.com så plockar vi in det!

Wivan-Kristina Sandberg, resenär och social entreprenör, om vad mod och visioner är, och vilka dörrar som öppnar sig om den lågmälda inre rösten får lite spelrum. Hör du något nytt i det Wivan-Kristina skriver?

Men vad är det då?!?

Det känns ganska läskigt, nä, det känns väldigt läskigt att skriva här på #skolvårens blogg om mod och visioner. Främst för att det här med skola, nytänkande och att göra annorlunda ofta väcker åsikter. Och åsikter kan ibland vara obehagliga eller osköna att hantera även om de sällan handlar om oss som personer utan snarare om vad vi tänker eller tycker.

Betyder möjligheten att det kan komma osköna reaktioner att jag ska låta bli att skriva? Nä, såklart inte – då skulle vi som samhälle, som grupp, familj eller som arbetsplats stå helt stilla, kanske till och med sakta gå baklänges. Ingen utveckling skulle ske om det inte då och då kom lite nytänkande, folk som vågar annorlunda, människor som vill förändra och förbättra.

Flera gånger har jag startat på tankar om vad mod och visioner står för, vad det är för mig, hur det påverkar mitt liv eller vem jag är med respektive utan mod och visioner.

Sen har det stannat, fastnat, gått i stå. Inget kommer fram, inget blir helt, inga tankar kommer klart.

Dreamboard Pyramiderna i Giza Marknaden i Uzes Fontän i Nice

Dreamboard
Pyramiderna i Giza
Marknaden i Uzes
Fontän i Nice

När jag nu skriver sitter jag i en stol framför ett fönster och ser ut över en blöt och delvis lerig hästhage, hästarna har gått förbi för att komma in under tak och äta sitt förmiddagshö innan de sen går ut i hagen igen och mumsa av det färska gräs som finns såhär års i södra Frankrike.

Skrev jag inte att vi sålt vårt hus i Skåne, släppt jobb och företag för att förverkliga en önskan och en dröm om att resa mer, upptäcka livet och världen på nya vis? Jo, så är det. För ungefär tre månader sedan lämnade vi över husnycklarna och körde söderöver. Vi kommer inte tillbaka till Sverige förrän i juni då ett av syskonbarnen tar studenten. Sen får vi se var vi tar vägen nästa höst och vinter.

Vad sjutton har mod och visioner med detta att göra? Självklart hör det ihop på mer intrikata sätt än vi kanske tror och tänker sådär på direkten.

För om inte drömmar, visioner och tankar om att allt är möjligt funnits i våra liv, så hade min man och jag aldrig tagit oss ur vårt lilla ekorrhjul och tagit tag i det som vi önskat och pratat om så länge.

Alla de där gångerna vi tittat i tidningar, klippt ut bilder på önskeresor med solstolar och hängmattor, vackra maträtter och friska människor – såklart har det massor att göra med det vi gör idag, de vi är och vad vi vill framöver.

Hamnen i Nice Soluppgång över Pyrenéerna

Hamnen i Nice
Soluppgång över Pyrenéerna

Och hade vi inte haft mod i kroppen hade vi troligen aldrig sålt huset, släppt det som varit vår vardag i många år, tagit ett steg ut i det okända och sett framåt istället för att krampaktigt hålla kvar det vi kände till som möjligt tidigare. Det är lätt att fastna i “men alla andra har ju/gör ju…” och vi kommer på än det ena, än det andra som “alla andra” sysslar med och vi kanske också borde – istället för att lyssna inåt och känna efter vad som verkligen lockar och är bra för oss.

Ibland handlar mod om att möta sig själv, att stå upp för det vi önskar innerst inne, att välja det vi brinner för snarare än att följa med strömmen och alltid “passa in”. Att stå upp för sig själv, för det som är viktigt för just dig kanske inte alltid lockar fram största hejarklacken, men å andra sidan hurrar du troligen inombords över dina nya steg.

Mod, i mitt fall, handlar sällan att stå på en barrikad och skrika slagord, snarare att våga följa mitt hjärtas tysta lugna röst som smyger sig på och står på min sida, även om mitt huvud eller min historia talar om andra saker. Att sälja huset var inte svårt, men att våga säga att vi faktiskt inte längre trivdes med hur vi haft det eller vad vi valt tidigare, det kan kännas lite läskigt. Oftast inte, men när någon börjar ifrågasätta och förmoda att vi alla vill samma saker, då kan det krävas styrka och en gnutta mod för att stå kvar i sin egen sanning, även om det är “annorlunda”.

Att ha en vision, ett sikte framåt är avgörande för hur vi hanterar de situationer vi hamnar i. Först då tror jag att mod har en plats eller nytta.

Att vara “modig” i ett läge där vi inte riktigt vet vad eller var vi vill kan lätt bli dumdristighet – vi gör något “modigt”, men obetänkt, vilket lätt landar i något helt annat än det vi egentligen vill/ska/behöver just då. Kanske som när jag i sjätte klass var “modig” och hoppade från femmans hopptorn – vilket resulterade i osköna plask och snarast handlade om att vilja vara tuff än att följa mitt hjärtas röst. För att imponera och synas lite extra hoppade jag. Och plaskade rejält – väldigt oskönt.

Så, vad drömmer du om? Vad önskar du? Och vad svarar den där tysta, lugna rösten inombords? Den rösten som vi kanske inte alltid vågar lita på att den ska leda oss rätt i mörkret, rösten som vi gärna struntar i när vi blir lite osäkra, rösten som kanske säger tvärt emot “alla andra” – och vi blir rädda och tvekar – magplask.

Vad skulle det innebära om du vågar följa den inre, lilla rösten som finns där, den som pratar tyst och försiktigt? Och viktigast av allt – hur kan vi som vuxna göra för att stötta och visa våra barn och ungdomar att den rösten är att lita på, att den är sann och äkta för oss – inte för någon annan?

Tänk så spännande att byta ut “nä, det där går nog inte” mot “vilken häftig idé, vad kan jag göra för att hjälpa dig på vägen”?

// Wivan-Kristina Sandberg, resenär och social entreprenör som bloggar på www.anwisa.wordpress.com

 

Blir du nyfiken på #afkUmeå, så läser du mer och anmäler dig här:
https://skolvaren.wordpress.com/2014/12/10/afkumea-framtiden-skapas-av-mod-och-visioner/