Varför skola vi skola…? (och varför betyg?) – Inför #afkUmeå

Posted on 24 januari, 2015 av

16


Inför #afkUmeå vars ramverk lyder Framtiden skapas av mod och visioner med en underrubrik om vilka yttre och inre rum som krävs för att möjliggöra detta, har vi bett ett antal personer om deras tankar kring detta. Tills #afkUmeå går av stapeln 30-31 januari kan du ta del av dessa reflektioner här på bloggen.

Vissa är väldigt övergripande om begreppen i sig, vikten av dem och vad det kan leda till om de får ta plats i ens liv, och andra är mer konkreta och lyfter någons egen vision, för skola, för lärande, för samhällsutveckling. 

Ingen tanke är mer eller mindre rätt, för det finns inget facit. Förhoppningen är snarast att dessa tankar, i skrift, ljud eller bild, ska väcka något i dig. Vill du dela med dig, så får du mer än gärna bidra med din egen tanke, lägg ett mail till skolvaren at gmail.com så plockar vi in det!

Sarah Rosendahl gästbloggar om varför vi skola skola, och inlägget publicerades första gången på hennes egen blogg som du gärna kan kolla in.

Varför skola vi skola…? (och varför betyg?)

Vore det egentligen så himla fel att ta bort betyg över huvud taget?
Vad är betygen egentligen till för? Göra vissa föräldrar stolta, och ”duktiga” barn mer yttre motiverade? Göra andra föräldrar sura och andra barn mindre självsäkra och mer rädda att göra fel? Vi behöver inte betygsätta våra barn. Är jag kontroversiell? ”Hur ska man veta att man tar in rätt personer till utbildning si och så?” Jo, genom att intresse och inre motivation får styra. Söker man sig till teknisk fysik så ska man ha motivation och intresse att klara utbildningen, naturligtvis. Eller så har man toppbetyg och väljer mellan läkarlinje och teknisk fysik för att de är känt svårast och man vill fortsätta briljera, fortsätta prestera och få beröm genom siffror..? [Ja visst, jag mådde bra av en 5:a i relativitetsteori och fick nästan ångest när jag missade en tenta. Bra?]

Vill fler superintresserade och motiverade eldsjälar in på lärarutbildningen än Sverige behöver engagerade och fantastiska lärare, då får man göra urval genom tester där och då, då. Eller intervjuer. Det finns massor av sätt att inte behöva några betyg…

Vore det egentligen så himla fel att jobba fullständigt individbaserat i skolan?
Låta eleven jobba med sin utvecklingsplan hemma, på skolan, på en annan skola, i en annan klass, med en expert inom något område, med en coach inom något annat? Lära barnen att lära. Lära barnen att hitta information och sortera och ifrågasätta. Prata om mål och visioner och hitta vägarna till stordåden. Finns det inte positiva effekter av att ha vana att ta ansvar för sitt eget lärande när man kommer upp i gymnasiet där man oftare jobbar just så? För varför ska man arbeta mindre så i gymnasiet för att vissa har svårt för det där, istället för att hjälpa dem i god tid tills de har lättare för det…? Eller ska vi kanske börja försöka ruta in livet ännu lite mer så att man inte ens behöver ta ansvar för sig själv på högskola och universitet eller i arbetslivet? För hur ska de där stackarna klara distraktioner och eget ansvar där? Visst ökat ansvarstagande kommer kanske magiskt med ålder, men nja… det går nog att lära sig till stor del också. Om inte annat så är det ju så fantastiskt kul att lära sig saker man VILL lära sig! Traggla och öva får man göra med målet framför ögonen och verktyg för struktur.

Vore det egentligen så himla fel att tänka helt fritt om skolan, om lärandet och om framtiden?
Vilka behov kommer att finnas? Det interkulturella, det mentaliserande och ansvarstagande och respektfulla relationsskapandet, det entreprenöriella, det nyskapande, det samskapande, det enkla…? Den ekologiska kobonden, läkaren, tecknaren, baristan, historikern, konstnären, fysikern, bloggaren, husbyggaren, snowboardåkaren, gamern, läkemedelskemisten, operasångaren, långdistanslöparen, sjuksköterskan…? Vilka lär vi vad? Är ditt sätt att lära som mitt? Är mitt intresse samma som ditt? Är min koncentrationsförmåga samma som din? Vilka av mina intressen är värda att lägga tid på och lära mig utifrån din mall? TV-spel, långfärdsskridskor, matematik, gitarr, böcker om grekiska myter, franska? [Alltså, jag pratar ju inte om mig Sarah, bara så ni vet, fast gitarr hade varit lite kul att lära sig…].

Varför inte inbegripa allt lärande i formen. Vad är ”skolan”? Byggnaden? Arbetsformen? Kan vi inte tänka om kring formen…? Kalle följer sin egen ”projektplan” genom livet, visionen blir en kombination av vad ”vi” tror att han kommer behöva och vad han själv vill och gillar. Precis som nu på ett sätt, men formaliserat och tillåtande. Lärandemål och förmågemål och ibland genomförandemål (”tidsmål”, ”tragglingsmål”), och formativ bedömning blir viktiga bitar. En annan syn på läraryrket kan behövas…

Vore det egentligen så himla fel…? Varför inte en skola och en syn på lärande som ligger i framkant om Sverige vill fortsätta ligga i framkant..?

”Kalle är 10 år och sitter i en saccosäck och spelar spel på sin padda. Det är ett mattespel och han är i skolan. Det är ett fint gammalt hus, varsamt renoverat. Spelhörnan är i ”salen”, i närheten av den stora öppna spisen. Barnen får göra upp eld där om en vuxen finns med. Då kan man sitta runt elden sen och lyssna på historier om hur det var förr och hur det kanske kommer att bli sen. I köket lagar kocken dagens lunch så det doftar i halva huset och Kalle börjar bli riktigt hungrig nu. Några barn är nere i källarrummet och klättrar i ribbstolarna och kastar sig på de tjocka mattorna och skrattar och i rummet bredvid är det några som snickrar. Efter lunch ska det komma en ”expert” till skolan, det gör det två gånger i veckan om inte hela skolan åker någonstans istället på besök, det händer också ganska ofta. Den här gången är det en kemist som kommer. Det är en kemist som också har studerat ganska mycket pedagogik och psykologi – så är det ofta nuförtiden när alla ser barnens lärande som en frivillig men viktig samhällstjänst. Dagen innan har barnen förberett frågor och funderat länge vad kemi egentligen är.

Kalle går fram till Anna, som är en av skolans pedagoger, och tar fram utvecklingsappen på paddan: ”jag har jobbat med matte 30 minuter nu, nu klickar jag i det här på mina genomförandemål för den här veckan?” ”Absolut Kalle, bra. Hur har det gått med läsningen, har du mycket kvar? Kom ihåg att inte spara allt till slutet av veckan… Vad håller du på att läsa nu, har du hittat någon rolig bok? Vad handlar den om?” När de har pratat klart är det lunch och efter lunch, innan experten kommer, hinner Kalle läsa lite. Då sätter han sig i en av de sköna fåtöljerna i ett av de små båsen i biblioteket där man kan stänga dörren och få sitta helt ifred. Erik, som är en av de andra pedagogerna, hämtar honom när det är dags för gemensam lektion även fast det piper och larmar i Kalles padda att det är dags att gå. Kalle har fastnat i boken och hör inte ens pipet. Ibland har Kalle fuskat lite och spelat roliga spel istället för att läsa och ändå fyllt i i appen att han läst. Men då har han skämts sen när han fått frågan om vad som hänt i historien han läser och så vet han ju att så småningom kommer ändå den där feedbacken, bedömningen av hans läsförmåga, förmågan att följa en text och förstå. På ett sätt skulle han gärna slippa bedömningen, men det är så bra också för då vet han vad han behöver öva mer på, och han har ju sin vision klar…

När han kommer hem på kvällen så googlar han och läser en massa om kemi som han knappt förstår men han försöker och han frågar sina föräldrar och de försöker hjälpa till så han ska förstå. Sen fyller han i läsning på appen där hans genomförandemål finns. Genomförandemål finns bara till för sådant som måste övas, så kemi kan han inte fylla i. Den nya kunskapen kommer ”synas” sedan ändå när Kalle utvecklar sitt lärande och sina förmågor.

Kalle har matte, läsning, piano och fotboll i sin app. Hans storasyster Eva som är 15 år har lagt in allt möjligt i appen under genomförandemål bara för att hon tycker det är bra att ha koll på tiden hon lägger på olika saker. Mest tid lägger hon på spel, men då lägger hon in lite tid på relationer och engelska också för hon spelar online och chattar samtidigt, och när hon tittar på film med kompisarna tar de bort textningen och övar på engelska ibland. Hennes skola är lite större men lika fri. Det finns alltid tillgång till experter, alltid tillgång till coacher, alltid tillgång till pedagoger och miljön är uppbyggd kring funktioner och aktiviteter – kreativa delar, lugna delar, dansrum, gym, café, skateboardpark och klättervägg, spelrum osv. Det är hela vitsen med skolan. Vill hon inte gå dit så går hon inte dit, men hon vill gå dit.

Ibland går hon till en annan skola där hon har en kompis, och det är inget konstigt med det. På sin skola har hon en coach som är hennes viktigaste relation till och i skolan, en person som hon har utvecklingssamtal med och som hjälper henne att lägga upp målen i appen och har övergripande koll på förmågor och lärande – och som kan och ska fånga upp signaler kring det psykiska måendet. På skolan finns förutom kockar/kokerskor, vaktmästare m.m. tre viktiga roller; coacher, pedagoger och experter. Coacherna är alltid utbildade i psykologi. Pedagoger leder lärandet; spelar in föreläsnings-/förevisningsvideos, planerar in gemensamma lektioner (som alltid är ett erbjudande men inget krav och som ofta baserar sig på tanken kring det flippade klassrummet), studiebesök och eftersnack m.m. m.m. och gör formativa bedömningar. Experter är ofta både högutbildade i något särområde och har viss utbildning i pedagogik. De jobbar ofta i ordinarie jobb också och finns på skolan en dag i veckan eller liknande. Vissa finns alltid där. En del anställda har alla tre rollerna i olika grad.

Både Kalle och Eva vet att lärandet sker hela tiden överallt och att man kan lära på olika sätt och de vet hur de själva bäst lär sig saker. Nästa år, när Eva blir 16, är planen att hon ska lära mest på en arbetsplats och bara vara i skolan ibland. Hon ser fram emot det med skräckblandad förtjusning men det är det bästa steget mot att nå visionen…”

Varför inte? 
För att det finns barn med svårigheter som förstör? Det finns barn idag som har svårigheter och förstör för andra i det nuvarande systemet, ja. Kommer det finnas mer eller mindre plats för dem i ett mer fritt system? Kan de stanna hemma och vila upp sig? Kan de jobba kortare pass som de orkar med om de har bristande koncentrationsförmåga? Kan de dra sig undan, kan de söka aktivitet? Kan de hitta former för sitt eget lärande och sin egen vision som passar dem bättre? Kan det vara så att fler personer med utbildning i psykologi på skolorna gör att negativa spiraler ses och stoppas tidigare? Kan det vara bra att ha en stark relation till en vuxen, särskilt för dessa barn? Kan det vara så att fantastiska miljöer sporrar till att man tar hand om dem snarare än förstör dem? Kan det vara så att problemen minskar?

Försvinner, nej, troligen inte – men det finns inte mindre utrymme för lösningar i den här visionen än den nuvarande, eller…? Vad tror ni?

/Sarah Rosendahl

Blir du nyfiken på #afkUmeå, så läser du mer och anmäler dig här:
https://skolvaren.wordpress.com/2014/12/10/afkumea-framtiden-skapas-av-mod-och-visioner/