Mod, visioner och hjärtat – Inför #afkUmeå

Posted on 13 januari, 2015 av

0


Inför #afkUmeå vars ramverk lyder Framtiden skapas av mod och visioner med en underrubrik om vilka yttre och inre rum som krävs för att möjliggöra detta, har vi bett ett antal personer om deras tankar kring detta. Tills #afkUmeå går av stapeln 30-31 januari kan du ta del av dessa reflektioner här på bloggen.

Vissa är väldigt övergripande om begreppen i sig, vikten av dem och vad det kan leda till om de får ta plats i ens liv, och andra är mer konkreta och lyfter någons egen vision, för skola, för lärande, för samhällsutveckling. 

Ingen tanke är mer eller mindre rätt, för det finns inget facit. Förhoppningen är snarast att dessa tankar, i skrift, ljud eller bild, ska väcka något i dig. Vill du dela med dig, så får du mer än gärna bidra med din egen tanke, lägg ett mail till skolvaren at gmail.com så plockar vi in det!

Nedan möter du Linda som reflekterar kring mod och visioner. Vad hör du som du inte hört förut? 

MOD OCH VISIONER

Jag fick en förfrågan att skriva ett blogg-inlägg med temat mod och visioner. Inga fler instruktioner än att det skulle vara kopplat till skolans värld. Jag lämnade mitt svar inom en minut. Jajjemen! Klart att jag vill! För jag är ju en ganska modig typ med massvis av visioner, så hur svårt kan det vara liksom? Sen tog det stopp. Dagarna gick och ingenting dök upp i hjärnan vad jag skulle kunna skriva om. Varför denna idétorka frågade jag mig gång på gång. Men så kom jag ihåg ytterligare en instruktion som jag fått och som på något sätt fallit bort, nämligen: skriv med hjärtat. Plötsligt lossnade det och här kommer mina funderingar…

Jag faller alltid tillbaka till skolan. Jag har jobbat i skolans värld med sporadiska mellanrum i hela mitt vuxna liv. Jag har utbildat mig till lärare på den gamla goda tiden då det hette ”grundskollärare 1-7”, men hoppade av med en termin kvar. Jag har senare påbörjat påbyggnadsutbildningen för att få examen i ”de senare åren och gymnasieskolan”, men hoppade av med drygt en termin kvar av. Jag är alltså ca 1 år bort att ha en examen som lärare från första klass till sista ring. Men det tar stopp. Modet sviker mig. Ändå älskar jag att jobba i skolan. Att locka elever till inlärning. Att hjälpa dem finna sin väg, sitt sätt att lära. Alla åldrar är roligt eftersom det innebär så olika typer av utmaningar. Att tänka om, tänka nytt, tänka stort, tänka smått. Klura på hur just den eleven fungerar och vad just den eleven har för behov, vad just den eleven brinner för, vad just den eleven är ämnad att göra, vad just den eleven har för referensram som jag som pedagog kan koppla ihop med den nya kunskapen för att inlärningen ska funka. Kolla hur man lär, bli lycklig när gnistan i ögonen tänds och lusten att lära och utforska väcks, när eleven börjar fråga VARFÖR…

Och här kommer också anledningen till varför mitt mod sviker mig och mina visioner får sig en rejäl törn…

Jag upplever ofta att skolan är en fabrik. Vi producerar en produkt som anpassas till samhällets behov. Vi sätter upp en norm för hur alla ska vara och vad alla ska kunna. Istället för att fråga: vad är just du bra på och hur utvecklar vi just din potential, så vänder vi på det och frågar oss: vad behöver vi att du kan för att göra samhällsnytta och hur får vi dig att uppnå dessa mål som vi satt upp. Hur får vi ”Pelle” att bli lika bra som ”Stina” i matematik inom samma tidsram? Pelle är ju inte alls lika intresserad eller bra på matte som Stina. Har får kämpa och tycker matte är typ det tråkigaste på hela jorden. Däremot är han en fena på musik och där är ju Stina en katastrof. Helt tondöv faktiskt och ett taktsinne som hej kom och hjälp mig. Men det viktiga är att båda kan samma saker. För det har vi bestämt. Alla ska kunna samma saker när de slutar grundskolan. För annars finns det ju inga garantier på att vårt samhälle får duktiga arbetare som kan betala skatt och försörja oss.

Min vision är att skolan vänder på steken och är modig nog att förlita sig på att alla är kompetenta men på olika sätt. Och bara vi blir duktiga nog på att ta tillvara på den kompetensen så kommer alla framtida yrken att fyllas med entusiastiska arbetsmyror som utvecklar samhället i rekordfart. För vad är egentligen risken att alla vill bli typ poeter eller musiker och att vi tappar arbetskraft till andra mer praktiska konkreta jobb tror ni? Jag tror att den risken är obefintlig. För vi är olika. Vi funkar på olika sätt. Vi är intresserade av olika saker. Vissa av oss är mer kreativt/konstnärligt lagda, andra av oss är mer praktiskt/teoretiskt lagda. Vissa av oss trivs att vara följare, andra av oss trivs att vara ledare. Osv, osv,osv… Tänk vilken vinst det skulle bli för oss alla om vi gjorde det vi var ämnade att göra. För när du gör det du brinner för istället för att göra det du känner att andra förväntar sig att du gör, så väcks kreativ kraft och engagemang och det är det som borde få hjulen att snurra.

/Linda

Blir du nyfiken på #afkUmeå, så läser du mer och anmäler dig här:
https://skolvaren.wordpress.com/2014/12/10/afkumea-framtiden-skapas-av-mod-och-visioner/