Våren är sakta på väg – Inför #afkUmeå

Posted on 10 januari, 2015 av

1


Inför #afkUmeå vars ramverk lyder Framtiden skapas av mod och visioner med en underrubrik om vilka yttre och inre rum som krävs för att möjliggöra detta, har vi bett ett antal personer om deras tankar kring detta. Tills #afkUmeå går av stapeln 30-31 januari kan du ta del av dessa reflektioner här på bloggen.

Vissa är väldigt övergripande om begreppen i sig, vikten av dem och vad det kan leda till om de får ta plats i ens liv, och andra är mer konkreta och lyfter någons egen vision, för skola, för lärande, för samhällsutveckling. 

Ingen tanke är mer eller mindre rätt, för det finns inget facit. Förhoppningen är snarast att dessa tankar, i skrift, ljud eller bild, ska väcka något i dig. Vill du dela med dig, så får du mer än gärna bidra med din egen tanke, lägg ett mail till skolvaren at gmail.com så plockar vi in det!

Dennis Kammeborn bidrar med en betraktelse kring varför visioner är viktiga för att kunna känna hopp. I betraktelsen möter du Nathalie, och frågan är vad du hör hennes säga till dig? 

VÅREN ÄR SAKTA PÅ VÄG
av Dennis Kammeborn, konstnär, musiker, illustratör och kung i Kammebornia. Kammebornia handlar om alla människors rätt att leva i sina egna sagor fast på riktigt och att vara kungar och drottningar i sina egna liv. Kammebornia handlar om kärlek och respekt, om glädje, lekfullhet och godhet. Om att människor kan hjälpas åt och om att se storheten i det till synes lilla.

iPhonen vibrerar under kudden och klockan är 07.00. Nathalie stänger av larmet och vet att hon snart ska sitta på bussen. Mörkret utanför är kompakt och det dröjer innan hon tar sig till badrummet. Läxböckerna ligger kvar på golvet bredvid sängen och bildar ett mönster. Det är ingen idé att titta i dem igen.

Hon ser inte busschauffören i ögonen utan ser ner på bussgolvet innan hon sätter sig på första bästa lediga plats. Hon ser träden som svarta siluetter utanför fönstret upplysta bakifrån av gatlyktorna. Värken i magen är som en trygghet. Hon känner och finns. Det är som om den är en del av henne nu. Om blickarna i bussen är riktade mot henne fortfarande vet hon inte men det spelar liksom ingen roll längre, att vara beskådad och granskad har blivit en vana. Hon stirrar ut i mörkret och vet att hon snart sitter och försöker skriva ett av tre prov på en vecka och att skolsalen kommer att kännas som ett fängelse.

På sommarlovet läste hon en bok som handlade om en pojke som hade förlorat sina bägge föräldrar i en bilolycka och som nu bodde med sin farbror som jobbade som skogsvaktare. Pojken fick följa med sin farbror ut i vildmarken istället för att gå i skolan första året efter att föräldrarna hade dött och dagarna beskrevs som tidlösa och vackra. Chocken efter föräldrarnas död övergick i sorg som ackompanjerades av naturens obarmhärtiga verklighet. Dagarna var fyllda av äventyr och lärdomar om livets skörhet och lövverken blev ett tak och stammarna blev skolans väggar. De kunde vara flera veckor i sträck i skogen och på hedarna. De sov tills de vaknade och de spårade djur och pojken fick hjälpa till att göra upp eld på kvällarna. De samtalade om evigheten, naturen och om döden och livet. Sakta förvandlades sorgen till en trygghet.

Nathalie behåller tankarna på hedarna och skogarna när hon går in i skolsalen som badar i ljus från lysrör som ger ifrån sig ett stickande ljud, proven ska lämnas in och lärarens stressade kroppsspråk präglar hela rummet. Det har varit kris på skolan och tre lärare har slutat i protest mot nedskärningar och samtalen med skolledningen har varit verkningslösa och alla skyller på alla. Det finns alltid en högre rektor eller en politiker som sägs ha högsta ansvaret men ingen vet egentligen vem det är.

Nathalie har läst att ungdomar i hennes ålder behöver få ro att sova. Förändringar i hormonbalansen gör att det är svårt att somna på kvällen och att vakna tidigt på morgonen.

De tre lärarna som slutade var de bästa. Det var de som gav fan i läroplanen ibland och de som orkade lyssna om hon kände oro. Orkade lyssna när hon sa att hon inte sov på nätterna eller när hon bara ville bort, få lugn. Ibland gick hon till kuratorn men det rann alltid ut i sanden, det blev aldrig någon uppföljning.

Nathalie protesterade en gång om att hon tyckte att läxor var fel och att hon bara ville plugga i skolan och inte när hon var ledig. Den rektor hon pratade med då hade skrattat och sagt att det inte skulle finnas en chans i hela helvete att eleverna skulle hinna med allt skolarbete om de inte hade läxor.

Hon ger läraren provet och tittar ut genom fönstret, en skata hoppar från ett tak ned till en gren och solljuset reflekteras i ett bilfönster. Läraren tar emot provet och säger tack och hon vet redan nu att det kommer bli underkänt.

Hon undviker matsalen och sätter sig vid skåpen. Det går inte att äta maten idag, den är bara för äcklig, säger en av eleverna till en annan när de går förbi. Nathalie sätter armarna runt magen. Magvärken är ändå där. Stressen är ändå där.

Utanför rör sig träden i vinden. En varm vind sprider sig över landskapet och ger hopp om liv.

Våren är sakta på väg.

/Dennis Kammeborn

Blir du nyfiken på #afkUmeå, så läser du mer och anmäler dig här:
https://skolvaren.wordpress.com/2014/12/10/afkumea-framtiden-skapas-av-mod-och-visioner/