Dennis Hjelmström: Barns naturliga olikheter

Posted on 6 januari, 2015 av

0


Här kommer ännu ett gästblogginlägg av Dennis Hjelmström, rektor, Enebybergs skolor. 

Barn och deras naturliga olikheter

“Den svenska skolan har en tradition av att hålla ihop individer i starka kollektiv. Kollektiv som får en siffra, ibland även en bokstav – en gemensam identitet. De kallas skolklasser. Grupper av individer som ska kunna samma saker och lära sig saker i ungefär samma takt eftersom de går i en viss årskurs.”

Citatet ovan är från en egen text och kommer från en längre reflektion kring den svenska skolan.
Med det citatet i åtanke tycker jag att det är extra intressant att fundera på vissa av de saker som vi vet om de elevgrupper som vi träffar i skolan varje dag. En av dessa saker hämtas till exempel från neurovetenskapen. Frågan “Hur ser sambandet mellan arbetsminne och prestationer i matematik ut?” besvaras av Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet, såhär:

“Det sker en enorm utveckling av arbetsminnet under barndomen och långt upp i tonåren. Variationen mellan individer är stora. Vissa tioåringar presterade i nivå med 14-åringar, medan andra låg på sexåringarnas nivå.”

Det uttalandet redovisas för övrigt i ett större sammanhang i Klingbergs mycket populära (och lättlästa) bok “Den lärande hjärnan” (Natur & Kultur, 2001).
Läs det uttalandet igen – “Vissa tioåringar presterade i nivå med 14-åringar medan andra låg på sexåringars nivå.”
Detta är alltså ett resultat från vetenskaplig forskning, inte en åsikt eller en föreställning.
Nu ska man samtidigt komma ihåg att det finns en normalfördelning – de flesta tioåringar presterar i nivå med andra tioåringar. Men det finns alltså samtidigt en oerhörd variation, där vissa elevers arbetsminne tillåter dem att prestera matematik på väldigt hög nivå, medan andra presterar på en betydligt lägre nivå. Skillnaden kan alltså vara så stor som motsvarande 8 biologiska år. Och dessa elever kan gå i samma klass!

Lägg därtill andra saker som också får tydlig effekt på situationer i skolan, vid sidan av arbetsminnet. Saker som också varierar oerhört mycket. Hemförhållanden. Förkunskaper. Eventuella funktionsnedsättningar. Vanlig mognad. Lärstilar. Personligheter.

Den här kunskapen – kunskapen om denna enorma variation av individuella färdigheter och förmågor bland elever som går i samma klass – gör att det är absolut nödvändigt att erbjuda en individualiserad undervisning i skolan, i längsta möjliga mån. Alla elever ska ju nå samma kunskapskrav. Men de kan inte göra det på samma sätt, med samma typ av undervisning.

Vi kan inte justera elevernas personligheter, arbetsminne, eventuella funktionsnedsättningar eller mognad så att eleverna bättre passar en likriktad undervisning. Vi måste därför i stället justera vår undervisning, vår skolmiljö och våra uppgifter så att alla elever får en chans att klara samma sak – att utvecklas på ett personligt plan.
Och det är detta som är det fundamentala i skolans uppdrag. Skolan ska hjälpa varje elev att utvecklas så optimalt som möjligt.
Utveckling kan ju nämligen ske hos varje elev, helt oavsett olika förutsättningar. Eller med andra ord; alla kanske inte kan prestera på samma nivå samtidigt, men alla kan utvecklas samtidigt. Och genom att mäta utveckling kan vi också visa eleverna att deras tid i skolan leder dem framåt – mot utvecklade förmågor, mot nya kunskaper och finslipade färdigheter. Detta ger också i sin tur en effekt på sådant som motivation och engagemang. Och lust att lära.

– Mäta utveckling? Ja, men gör man inte det redan?
Jo, det gör vi redan. Men traditionellt sett har skolan snarare ägnat sig åt att mäta prestationer. Betydligt oftare än kunskapsutveckling. Och det är inte så konstigt egentligen, mätning av prestationer finns så att säga inbyggt i systemet. Vi har betyg, provresultat, färdighetstester, glosförhör, etc som alla syftar till att avgöra just prestation. Det är detta vi fortfarande är vana vid.

– Ja men, är det inte viktigt med prestationer i skolan då?
Jo, som sagt – alla elever ska nå kunskapskrav. Och för att till exempel veta vad en elev ska ha för betyg i ett ämne behöver man titta på prestationer i form av provresultat, arbetsprover och andra typer av test. Sådant som klargör kunskapsnivåer.

Men i de övriga sammanhangen är det viktigare att ha blicken framåt.
Alla elever ska på förhand kunna veta vad som krävs för att nå det där betyget. Det är den vetskapen som kan bidra till målmedvetet arbete och som bäddar för goda prestationer. Det är med den vetskapen som eleven ges en möjlighet att lägga sin energi och sina satsningar på rätt saker redan från början. Det är så eleven slipper chansa, gissa och spekulera i vad som efterfrågas och som förväntas av denne.
Ett av lärarens vanligaste budskap till en elev bör vara detta enkla:
“Nu kan du detta. Nästa mål ser ut såhär – och på det här sättet kan du nå dit.”
Genom att i etapper visa riktning och mål kan vi också stegvis mäta elevens utveckling. Och synliggöra den. Även för eleven.
Det är detta vi brukar kalla formativ bedömning. Det är detta vi ska ägna oss åt mellan provtillfällena. Utgångspunkten ska vara det eleven redan vet och sedan ska en ny och personligt anpassad nivå synliggöras och eftersträvas.

Som sagt. Barn hålls ihop i klasser. Kollektiv med en siffra och ibland en bokstav. Det finns på många sätt goda anledningar till detta – sociala och praktiska, inte minst.
Men alla dessa barn utvecklas inte kollektivt, i samma takt och på samma sätt. De har olika förutsättningar och därmed olika behov. Det kan låta självklart men vi behöver ändå hela tiden påminna oss om det.

Vi är på väg in i en ny tid, mot en ny skola och där känner vi vuxna inte alltid igen oss. Särskilt inte som de allra flesta av oss som har våra erfarenheter från just grundskolan samlade i en helt annan kunskapssyn. I en tid som saknade mycket av sådant som vi med modern forskning vet i dag.
Tack och lov lär vi oss hela tiden nya saker!

Dennis Hjelmström
Rektor, Enebybergs skolor

Posted in: Gästbloggare