Olika lika – att vara annorlunda och full av mod – Inför #afkUmeå

Posted on 3 januari, 2015 av

0


Inför #afkUmeå vars ramverk lyder Framtiden skapas av mod och visioner har vi frågat ett antal personer vad mod och visioner betyder för dem. Tills #afkUmeå går av stapeln 30-31 januari kan du ta del av dessa tankar här på bloggen.

Vissa är väldigt övergripande om begreppen i sig, vikten av dem och vad det kan leda till om de får ta plats i ens liv, och andra är mer konkreta och lyfter någons egen vision, för skola, för lärande, för samhällsutveckling.

Ingen tanke är mer eller mindre rätt, för det finns inget facit. Förhoppningen är snarast att dessa tankar, i skrift, ljud eller bild, ska väcka något i dig. Vill du dela med dig, så får du mer än gärna bidra med din egen tanke, lägg ett mail till skolvaren at gmail.com så plockar vi in det!

Lyssna gärna efter det du inte redan vet när du läser Therese Siverbos betraktelse kring vikten av mod.

Olika lika – att vara annorlunda och full av mod
Alla människor är lika i den bemärkelsen att vi bär med oss våra rädslor och drömmar genom livet. En del av oss kan, eller vill, av olika anledningar inte möta våra farhågor eller uppfylla det vi innerst inne vill. Livet spelar stor roll här, vi formas av de upplevelser vi antingen väljer att gå in i eller tvingas att gå igenom. Men någonstans tror jag ändå att det börjar i barndomen. Där anläggs våra styrkor och svagheter och dem tar vi med oss genom livet.

Jag är mamma till en pojke med cp-skada, han är snart sex år och har nyligen börjat reflektera över att han är annorlunda mot andra barn. Han kan inte gå utan tar sig fram genom att använda rullstol eller att krypa. Oftast det senare eftersom det ger honom en mycket större frihet än att sitta i rullstol.

Det är här jag som förälder kommer in. Det är här pedagogerna på förskolan kommer in. För min son står vid ett vägskäl. Antingen får han nu lära sig att hela livet är en enda lång motgång eller så lär han sig att allt är möjligt. Kanske inte på gängse sätt men på något sätt. På hans sätt.

Det var nyligen Lucia på förskolan. Innan hade jag pratat med pedagogerna om vikten av delaktighet och att sonen skulle använda rullstolen för att komma i samma höjd som de andra barnen. När så tiden var inne kom alla lussande barn i ett långt tåg, alla gick utom en. För sist i ledet kom en pepparkaksgubbe krypandes. När det var hans tur att framträda stod han på knä och sjöng medan kompisarna stod upp. Det var så han ville ha det och lyckan i hans ansikte gick inte att ta miste på. Han ägde världen.

Jag vill att sonen ska ta med sig den känslan av att äga världen genom livet, även om han inte passar in i den gängse normen. För normen är inte nödvändigtvis det ultimata, det kan vara precis tvärtom. Normer kan förenkla men även försvåra. Och normer ska inte styra våra liv för vi är alla så mycket mer än så. Vi är alla unika, bara olika lika.

Therese SiverboSnart väntar en lång skolgång för min pojke och av egen erfarenhet vet jag hur enormt svårt det kan vara att ha modet att stå upp för den man är. Först nu, halvvägs in i livet, har jag hittat den styrkan. Därför blir jag så lycklig när jag ser att min son redan nu visar att han gör saker på sitt sätt. Jag är helt förvissad om att han kommer nå sina mål i livet om det så krävs att han tar sig fram krypandes.
/Therese Siverbo, ordförande i Svenska CP-föreningen

Blir du nyfiken på #afkUmeå, så läser du mer och anmäler dig här:
https://skolvaren.wordpress.com/2014/12/10/afkumea-framtiden-skapas-av-mod-och-visioner/