Besöket från Framtiden, del 7

Posted on 31 december, 2014 av

0


Idag följer sjunde och sista delen av Besöket från Framtiden av Daniel Nordström. Vi tackar för att du följt, delat och kommenterat, och hoppas läsningen gett dig både glädje och tankespjärn.

Idag är det nyårsafton, och därför vill #skolvåren Back office önska dig och de dina ett riktigt Gott Nytt År!

Besöket från Framtiden av Daniel Nordström
_____________________________

Del 7

”Det forskas på det. Tekniken är som du vet komplicerad och det har gjorts ett par framsteg men jag skulle inte säga att vi har några fusionskraftverk. Någon testanläggning här och där men inget som fått någon global spridning. Det går långsamt, för långsamt enligt vissa vilket gjort att ett par företag bestämt sig för att anordna en tävling”.

”En tävling?” frågade jag och undrade vad som var så speciellt med det.

”Ja en tävling för att kanske hitta en ny energikälla.” sa han och sneglade på mig för att se min reaktion. ”Det finns nämligen ett antal forskare”, fortsatte han, ”som i många år påstått att de har en maskin som producerar helt fri energi. Alltså en maskin som producerar mer energi än vad den gör av med. Jag vet du behöver inte säga något om att det är omöjligt och att det bryter mot energiprincipen”, sa han och höll upp båda händerna i en försvarande gest. ”Det där vet jag redan och det vet alla andra forskare också, men ändå finns det individer som påstår att de har en sådan maskin. Personligen gillar jag den här tävlingen för det erbjuder oss en möjlighet att hitta nya lösningar, utmanar vetenskapen och driver den på så sätt framåt.

Tävlingen är utformad så att den som lyckas ta fram en sådan maskin vinner en summa pengar, men för att kontrollera att den fungerar måste den genomgå flertalet undersökningar av oberoende forskare. Media kommer tydligen rapportera kring det hela för att på så sätt öka allmänhetens kunskap och intresse ytterligare. Om ingen maskin klarar testen, vinner ingen pengarna och vi har ytterligare bevis på att våra vetenskapliga teorier är korrekta och får fortsätta med att utveckla fusionstekniken. Om en, bara EN”, han höll upp ett finger och gjorde en paus för att understryka sin poäng. ”Om EN maskin skulle klara testerna skulle företagen som anordnat tävlingen och forskaren som tagit fram maskinen, ha en guldgruva och en lösning på världens energiförsörjning. Det finns en del kritik, framförallt från en del konservativa gamla vetenskapsmän som säger att det är slöseri med tid och pengar. De har länge försökt stoppa tävlingen med argumenten att, det är ingen idé att ha en tävling som ingen kommer vinna. Man har alltså utgått från att man har alla svar och att det inte finns någon annan lösning. Det är, enligt mig, det absolut farligaste man kan göra, att tro att man redan vet allt. Så vem vet, kanske har vi redan lösningen? Allt vi behöver göra är att sluta kalla uppfinnaren för en knäppgök.”

Plötsligt började en melodi spela och det var hans mobil som ringde. Ur fickan fiskade han upp en modell jag inte kände igen, vilket i och med omständigheterna, inte var så konstigt. Jag log dock när jag hörde ringsignalen och blev glad och en gnutta överraskad när det var en låt som jag kände igen. Textraden ”Altough we see the world trough different eyes, we share the same idea of paradise” kom från låten ”Se A Vida E” med Pet Shop Boys och även om versen avbröts när han svarade, hade jag hört tillräckligt.

”Ja, det är jag”, svarade han med uttryckslös min. ”Jaså det är dags att röra på sig? Ja men då kommer jag, ja, det låter bra.” Han la på. ”Det är dags att röra på sig, detta har varit… annorlunda, men samtidigt väldigt roligt och jag hoppas att du fått några svar även om jag också vet att du fått ännu fler frågor.”

Han svepte det sista av sitt te och reste på sig.

”Ja detta är inget man gör varje dag”, sa jag och reste mig också. ”Varför Pet Shop Boys”, frågade jag lite nyfiket. Han skrattade.

”Haha, för jag gillar den låten, har alltid gjort. De som känner igen den blir glada över en gammal goding och de som inte känner igen den frågar och blir på så sätt introducerade till ny musik”, sa han och slog ut med armarna. ”Musik är ett väldigt bra verktyg om man vill sprida information och engagemang. Kom ihåg det”, sa han och höll upp ett finger och såg allvarlig ut innan han åter log mot mig.

”Haha, det ska jag”, svarade jag och besvarade leendet.

Vi gick mot hallen. Han tog sin rock, sin hatt och sin käpp.

”Är det något annat som du tycker att jag borde veta”, frågade jag lite nyfiket i ett försök att få ytterligare någon information. Jag visste inte vilken fråga jag skulle ställa men jag hoppades han skulle säga något mer. Han stod stilla en stund men gick sedan mot dörren, öppnade den och stod med en fot på tröskeln när han vände sig mot mig.

”Oroa dig inte och kom ihåg det gamla talesättet; att i slutet, så kommer allt bli bra. Är det inte bra, ja då är det inte slut än.” Han blinkade mot mig, slog med käppen mot hatten i en avskedsgest, gick ut och stängde sedan dörren bakom sig.