Besöket från Framtiden, del 6

Posted on 30 december, 2014 av

0


Besöket från Framtiden av Daniel Nordström
_____________________________

Del 6

Vi satt tysta. Han betraktade mig men jag var borta i mina tankar och försökte passa in alla pusselbitar som jag fått.

”Hur tycker du att framtidens stad verkar”, frågade han lite med huvudet på sned.

”Jag tycker det låter som en ganska bra plats”, sa jag. ”Alla problem verkar inte vara lösta men det verkar finnas en större medvetenhet och ett större engagemang att åtgärda saker och ting.” Han nickade.

”Allt är, som du säger, inte löst men det finns en helt annan vision om att man kommer att lösa det.”

”Hur uppstår en sådan vision?” frågade jag. ”Hur ändrar man allmänhetens synsätt, jag menar man kan ju inte ta en kurs på universitetet. Eller?” Jag vände mig mot honom och såg att tankarna för ögonbllick var långt borta.

”Du anar inte hur många gånger jag har funderat över den frågan”, sa han och stirrade drömmande ut genom fönstret. ”Du vill veta hur man ändrar åsikter, hur man ändrar det synsättet de flesta har på den värld vi lever i. Du undrar om du kan undervisa andra i det, om du kan lära ut det du tror att du vet.” Han tog en klunk ur sin tekopp. ”Frågar du mig så säger jag nej. Du kan inte lära ut det.” Han satt stilla i en lätt uppgiven ställning, tog ett djupt andetag och fortsatte. ”Det jag tror är det bästa du kan göra är att ställa frågor och genom humor försöka få folk att se livet ur ett annat perspektiv.” Tystnad. ”Döden är för övrigt ett annat verktyg vars kraft man också ska vara medveten om, för det finns inget som förändrar människor på samma sätt som döden. I dödens närhet blir livet mera levande och när människor börjar uppskatta och uppmärksamma livets skörhet, ändras fokus till det som faktiskt är viktigt. Så om du vill veta hur förändringen sker, hur visionen uppstår så är mitt bästa svar en gradvis förändring där fler och fler värderar relationer framför prylar.”

Han stirrade ut genom fönstret och jag följde hans blick. Jag förstod vad han syftade på när han pratade om döden. Själv uppskattade jag djupt att ibland promenera på en kyrkogård. Omgiven av drömmar, talanger, minnen, visioner, tårar och förälskelser fylls jag då av en motivation att följa mina egna drömmar samtidigt som allt samtidigt förser mig med en ödmjukhet inför livet. Gravsten efter gravsten med namn från världens alla hörn eliminerar döden på något sätt alla former av orättvisor och främlingsförgänglighet och efterlämnar enbart en tystnad, ett eko efter vad som en gång varit.

Tystnad igen. Jag skakade på huvudet för att avbryta mina egna tankar och istället fortsätta diskussionen med min gäst. Det kändes som om jag hade hundra frågor men kunde inte komma på något att säga. Jag hade en man från framtiden vid min sida som förmodligen hade svaret på många av mina frågor, men ville jag egentligen ha svar? Ville jag egentligen veta vad som väntade? Till slut tog nyfikenheten över och jag frågade något jag tänkt länge på.

”Har vi några fusionskraftverk där eller när du är ifrån?” Han tittade på mig, sedan ner på bordet, kliade sig lite på näsan och sa sedan: