Dennis Hjelmström: Nyanlända i Söderhamns kommun

Posted on 20 november, 2014 av

1


Dagens gästkrönikör: Dennis Hjelmström, Rektor, Enebybergs skolor.

Tungt nattmörker lade lock på bilfärden från Sigtuna till Ljusne, en liten ort strax utanför Söderhamn i Hälsingland. Det malande ljudet från snabba däck mot asfalt ersattes av en plötslig och påtaglig tystnad när vi slutligen stod utanför den nedsläckta Stenbergaskolan och plirade mot mörka fönster. Det var en stor skola. Brunt tegel. Plåt som flagnade. En anspråksfull höjd och volym som ändå krympte och sjönk genom marken.
November och kallt.

Efter en kort väntan kom så resterande personer ur vårt konstruerade sällskap. Dörrarna till skolan låstes upp och en vandring genom tomma skolkorridorer påbörjades.

”Här finns kemisalen, fysiksalen, personalrummet. Där finns årskurs ett, två och tre.” Carin, rektor på skolan, pekade vant ut alla skrymslen och vrår. Ungefär som en stuguthyrare i fjällen pekar ut torkskåpet, ugnen, städskrubben för ännu en semestrande familj.
Det luktar lite gammalt. Det luktar som saknad, ungefär.

Vad saknar Ljusne? Tja, sin befolkning, till exempel. Sedan sextiotalet har ortens befolkning stadigt minskat – från närmare 4000 invånare till knappt 2000.
Ljusne är en gammal bruksort med historiska ankare i järn- och träindustrin. I dag finns endast sågverket kvar i drift. Nedläggningarna av industrin har naturligtvis varit den starkast bidragande orsaken till befolkningsminskningen.
Men i dag kan man samtidigt säga att Ljusne – denna glesa samling elektriska ljus invid en tät och mörk skog och det nästan eviga havet – tar emot stora mängder helt nya människor. Ortens stora mängd asylsökande har nämligen satt sin mycket tydliga karaktär på demografin. Nyanlända. Invandrare. De kommer från Syrien. Iran. Afghanistan. Ryssland.
Carin berättar att den ojämna och oförutsägbara tillströmningen av nyanlända barn är en mycket stor utmaning för skolan. Logistiskt sett. Social sett. Psykologiskt sett.
Ett exempel. Ett vanligt exempel. I en förskoleklass började 20 elever. När läsåret var slut fanns det fortfarande 20 elever i den klassen. Men bara 8 av dessa hade varit med från början.
Vanligtvis finns det endast 4 eller 5 elever med svenskt ursprung i skolans klasser. Nya barn kommer väldigt plötsligt. Men ännu mer plötsligt försvinner de igen. En dag är de bara borta.

”En pojke alldeles nyligen till exempel” berättar Carin. ”Han var femton år. Hans mamma fick en psykos. Så plötsligt var han ensam. Och han kunde ingen svenska. Han kunde inte heller laga mat. Så han kom till mig och bad mig om hjälp. Jag ringde socialtjänsten på stubben. Hjälp honom! Socialtjänsten hjälpte honom att handla. Köttfärs. Potatis. Pasta. Men han visste inte hur han skulle tillaga maten. Så han kom till mig igen och bad om hjälp. Jag ringde socialtjänsten igen. Inget hände. Men strax därpå fick han ett telefonsamtal när han befann sig i skolan. Du ska flytta till Gävle. I dag. Sedan var han borta.”
Och vad säger man till de 4 till 5 svenska barn som vet att de kommer att stanna i Ljusne under överskådlig framtid? Vem av alla dessa nytillkomna barn kan de egentligen bli kompis med? Vem får de behålla ens en termin, vem vågar de investera sin vänskap i? Kanske är det lätt att säga att man måste erbjuda sin vänskap alldeles oavsett. Men det är inte så lätt. Det saknas inte exempel på brusten vänskap, tårar, besvikelse, förtvivlan.

Det är inte lätt. Inte heller för rektorn Carin. Och för henne handlar det så klart inte enbart om att tillhandahålla skolplatser för de barn som plötsligt dyker upp på tröskeln. För hennes del blir det också en fråga om att försöka erbjuda trygghet och utveckling för ett barn som alldeles nyligen kom från ett område som står i lågor.

Hur erbjuder man trygghet till ett barn som plötsligt står där – utan språk, utan vetskap om vad som ska hända härnäst. Vad säger man? Att allt ska bli bra? Att allt ordnar sig? Det vet inte Carin. Vad ska hon säga? Det finns för många omständigheter som inte går att råda över. Det finns för mycket osäkerhet inbyggt i systemet. Hon kan inte erbjuda förutsägbarhet. Det enda hon vet är att de asylsökande barnen inte kommer att stanna i Ljusne om de får uppehållstillstånd. Det finns nämligen inga lediga permanentboenden där.

Fler problem.
Det är svårt att få tag på behöriga lärare i Ljusne. Och tänk, nästa år införs krav på behörighet för att få undervisa. Den saken stressar de flesta rektorer i Sverige. Och ändå känns den frågan så påtagligt perifer i just det här sammanhanget.
Nåja.
Det blir många speciallösningar i Söderhamn. Kommunen dribblar med frågor om centrala lösningar, lokala lösningar. När behövs vad?
Likvärdigheten lyfts fram. ”Men likvärdighet är inte samma sak som lika.” Carin påpekar att skolorna i Söderhamns kommun kan inte ha lika mottagande av de här barnen. De har de inte heller för de svenska barnen, de lokala förutsättningarna ser olika ut.

Efter rundvandringen genom de tomma korridorerna och svarta hålrummen på Stenbergaskolan åker vi in till Söderhamn och efter en natt på Stadshotellet får vi morgonen därpå träffa kommunens samordnare för mottagandet av nyanlända barn. Victoria heter hon. Kallas Vicky. Hon hinner inte med, säger hon. Det är för mycket. Hon tittar på oss rektorer med dubbel blick. Dels säger den blicken att hon vet allt om hur det är. Samtidigt säger den att hon har ingen aning om någonting.

Hon berättar om hanteringen av nyanlända barn som ska börja skolan. ”Barn som ska börja någonstans mellan förskoleklass och årskurs tre går raka vägen in i en klass. Från dag ett. De lär sig svenskan snabbt, de är så unga, saknar språkbarriärer i hjärnan. Barn är barn, oavsett var de kommer ifrån.”
Om de är äldre så börjar de i en förberedelseklass. Där är det fullt fokus på språkinlärning. ”De måste lära sig svenska, så fort som möjligt.”
Efter en pratstund med Vicky börjar vi vandra mot Staffansgymnasiet alldeles intill. Där ska vi få träffa nyanlända gymnasieelever. Vi vill fråga dem hur de upplevde mottagandet i Sverige. Hur de kände när de kom till en svensk skola. Vad kunde de säga oss, vad kunde vi lära? Vad kunde jag lära? Jag som bor i Täby och är rektor i Enebyberg i Danderyd.

Jag tänker att jag inte längre tänker så mycket på vissa av de saker som andra skolor måste jobba med dagligen. Jag kan lära mig att Danderyds skolor ingalunda representerar ett genomsnitt av Sveriges övriga skolor.
Eller. Det visste jag redan. I och för sig. Men det är det där med känsla och tanke. Som inte är samma sak. Tanken i form av medvetenhet hade jag förvisso redan. Men här kommer känslan, på många sätt mycket mer påtaglig.

Vi träffar nio elever och deras lärare i ett klassrum på bottenplan. Läraren är förstelärare på skolan. Inriktning mot arbete med nyanlända elever. Det finns tre sådana förstelärare i kommunen.
Eleverna kommer från Syrien, Afghanistan, Somalia och Ryssland. De sitter i grupper efter nationalitet, ungefär. De satte sig så spontant.
”Var ni rädda när ni kom hit?”
”Ja”, svarar en flicka från Ryssland.
”Nej”, invänder en pojke från Afghanistan. ”Det var roligt. Nytt språk. Nya människor.” Personligheter. Inte nationaliteter. Personligheter. Jag tittar på en pojke från Somalia som tyst stirrar ner i golvet.

De har varit i Sverige olika lång tid. Tiden varierar mellan 0,5 och 3 år. Deras svenskkunskaper skiljer sig väldigt mycket.
Vid varje fråga fick vi helt olika svar från de olika ungdomarna. En tyckte att nyanlända ska raka vägen ut i vanliga klasser och där bara prata svenska. En annan tyckte att man absolut inte ska låta nyanlända elever konfronteras med en sådan situation direkt vid ankomst. Någon hade skaffat sig ett relativt stort umgänge i Söderhamn genom att gå med i SSU. Eller genom någon idrottsaktivitet. Någon annan kände ingen alls som talade svenska, trots att denne gick i en svensk skola.
En pojke från Syrien mumlade att svenska lärare borde börja med att fråga nyanlända elever vad de har för ambitioner i livet. Någon annan hade för länge sedan slutat lyssna på samtalet.
”Vad har ni för ambitioner?”, frågade plötsligt den syrianske pojken. Vi rektorer såg överrumplat på varandra.
”Ja? Vad har vi för ambitioner?”
Vi svarade alla något om att utveckla skolor så att de blir så bra som möjligt för skolans elever.
Mot slutet bad vi ungdomarna fylla på med tips till oss rektorer. Vad skulle vi tänka på när vi tar emot nyanlända elever i skolan? Vad är viktigt, enligt dem?
Jag gav dem mitt eget exempel:
”Mina skolor ska snart ta emot en nyanländ liten flicka. Det händer inte ofta, jag är rektor i Danderyd. Vet ni var Danderyd ligger?”
De skakade alla på huvudet.
”Hon är liten, hon ska börja första klass. Vad tror ni är viktigt för henne?”
Den flicka från Syrien som dittills hade pratat allra mest skrattade till. ”Låt henne bara börja i skolan. I en vanlig klass. Inga konstigheter. Hon kommer att lära sig svenska direkt.”
Den syrianske pojken bredvid mig pekade på flickan som just hade talat och fyllde på: ”Vi har en syster. Hon började på dagis. Hon lärde sig svenska direkt. Man gör det. Det går fort.” Han slog ut med handen. Så fort gick det. Sedan tillade han: ”Men läraren måste gå till henne i början och fråga om hon förstår. Ganska ofta. Annars låtsas hon att hon förstår när hon inte gör det.”

Efter ungefär en timme tar vår tid slut och eleverna lommar ut ur rummet. Vi står kvar med läraren och förbereder oss på någon sorts sammanfattning. Stämningen är glad, det hade varit ett roligt möte. Vi hoppades att känslan var ömsesidig.
”Går det att säga att det finns vissa nyanlända som klarar språket bättre än andra?”
”Ja, språket skiljer sig. Inlärningstakten skiljer sig. Det beror helt och hållet på studiebakgrunden”, menar läraren. ”Förkunskaper i ämnen rent generellt skiljer sig också mycket.” tillägger hon kort. ”Men de flesta av de här ungdomarna läser högst fyra, fem ämnen. Matematik, svenska, engelska och idrott, kanske.” Vi rektorer nickar stumt instämmande, som om allt hon hade sagt var helt självklart.
”Otroligt få släpps vidare till nationella program. De fixar inte betygen. De blir 20 år och sedan tappas de bort.”
En stunds delad tystnad.
”Men vad ska skolan satsa på för att ge dem den bästa chansen att ändå klara sig till högskolan? De som villl plugga mer?”
Läraren, återigen lika tvärsäker: ”Det behövs svenska och det behövs studiehandledning. Svenska, svenska, svenska. Och studiehandledning.”

/Dennis Hjelmström

Posted in: Gästbloggare