Barn med särskilda behov i två små föräldrakooperativ

Posted on 29 oktober, 2014 av


Krönikör: Rebecka Koritz.

Rebecka skolvåren

Papalotes är namnet på två små skolor i delstaten Oaxaca i södra delarna av Mexiko. De är inte friskolor i egentlig mening, för sådana finns inte härborta. De är snarare en form av informella hemskolor som drivs av två föräldragrupper som önskar ge sina barn en annan typ av skolgång än den traditionella. Våra enda regelbundna inkomster består av de månatliga avgifter som familjerna betalar in för att vi ska kunna täcka lärarlöner, hyra, underhåll, material etc.

När vi skapade Papalotes år 2009 uppe i Oaxaca stad, hade vi ingen aning om vad vi gav oss in på. Fem år senare, med en till Papalotes som öppnades 2012 i Puerto Escondido, vet vi mycket mer om vad det innebär att driva en alternativ skola.

Utmaningarna vi möter är otaliga. En av dem består av hur vi kan hantera alla de elever med särskilda behov och deras föräldrar, som många gånger intuitivt söker sig till oss eftersom de någonstans vet att deras barn inte skulle fungera särskilt bra i det traditionella systemet.

De första två åren tog vi emot ett barn med Down´s syndrom. Vi visste ingenting om vad den pojken behövde eller hur vi skulle hantera honom, men mamman insisterade med argumentet att hon visste att vi skulle göra ett bättre jobb än de specialskolor han gått på.

Mamman fick rätt. Michael älskade Papalotes! Och vi älskade honom. Vår dagisgrupp var liten och vi hade kapaciteten att lära oss, samt tid för både Michaels och de andra barnens behov. Och jag fick min första introduktion till hur illa det är ställt i Mexiko för alla de barn som har särskilda behov.

Efter Michael har vi tvingats lära oss att hantera enklare fall av ADHD, Aspergers syndrom och mild autism. Ur ett svenskt perspektiv kan det säkert tyckas helt normalt. Det ska en skola klara av. Men våra skolor är pyttesmå, vi har inga extra resurser och samhället har ingenting att erbjuda varken oss eller familjerna. Här i delstaten Oaxaca finns inte ens någon instans som kan diagnosticera våra barn – det är något som leder de traditionella skolorna att själva ställa diagnos, dessvärre på rätt godtyckliga grunder.

Och frågan uppkommer ibland när en ny familj närmar sig med ett barn som inte ”klarar av” den vanliga skolan: har vi kunskapen, kapaciteten och resurserna att ge det som behövs? Det gäller att veta var gränserna går. Vi vill ge alla våra barn det allra bästa, och om vi märker att vi inte kan ge ett barn det hon eller han behöver föredrar vi att säga nej. Det vore försumligt och oprofessionellt mot både familjen, barnet och gruppen att försöka klara av något vi inte har förmågan att hantera.

När det gäller de dagisbarn som är inskrivna i Papalotes, upplever vi inte att vi har något direkt behov att få en omedelbar diagnos på dem. Vi vill ge alla möjligheten att utvecklas på sina egna villkor, och ibland tar det bara längre tid för vissa än för andra. Däremot har vi utarbetat ett observationssystem som vi använder för att se hur barnen utvecklas inom olika områden, för vi kan ju inte heller se genom fingrarna när det är uppenbart att ett barn behöver mer stöd än andra. Dessa observationer hjälper oss att se var ett barn har svårigheter och därmed också var vi behöver sätta in mer stöd. Tanken är ju att de ska kunna fortsätta i vårt lågstadium, och det får inte komma som en överraskning när barnet fyller sju att det ligger på en femårings nivå inom flera områden.

Observationerna hjälper oss också för att kunna kommunicera med föräldrarna i det att de ger oss en stadig grund att utgå ifrån. Det är inte lätt för en förälder att behöva inse att deras son eller dotter har andra behov än ett typiskt barn. Och det får vi också lära oss att hantera. Inte alltid det lättaste när föräldrars vänskap sätts på prov för ett samtal på annan nivå och i andra roller: Just nu är vi inte vänner, nu är jag här i egenskap av pedagogisk ledare…

Vi är en skola och vi kan inte under några omständigheter ställa en diagnos. Men vi kan observera och delge föräldrarna dessa observationer.

Just nu befinner vi oss i en process där vi letar efter ett erkänt bra center i Mexico City dit vi skulle kunna hänvisa de familjer som behöver en riktig diagnos. Det är viktigt för att kunna hjälpa vissa föräldrar att acceptera situationen och lära sig att bättre förstå och hantera sina barns behov. Men det är också viktigt för barnet, för att han eller hon ska kunna förstå och acceptera sig själv. Naturligtvis är det även av stor betydelse för Papalotes – för hur ska våra lärare kunna stödja dessa barn om de inte vet vari svårigheterna består?

Jag kan tala i egenskap av mamma till en son som är informellt ”diagnosticerad” med Asperger´s syndrom. Innan vi fått ord på vad som gjorde Teo så annorlunda, upplevdes han som en dryg, oborstad och allmänt ouppfostrad unge. Han hälsade inte. Såg inte folk i ögonen. Tog aldrig i hand. Sade inte någonsin tack till främmande människor. Blev selektivt stum. Fick titt som tätt raseriutbrott för ”småsaker”. Ville inte umgås med andra barn. Och så vidare.

Både från hemmet och från skolan ställdes lika höga krav på honom som på andra barn. Vad vi inte hade förstått var att han faktiskt inte kunde göra allt det vi krävde. Det syns ju inte på honom att han är annorlunda!

Två år senare säger Teo själv att det var jätteskönt att få diagnosen. Krav på sig har han fortfarande, men inte omöjliga krav. Pressen har lättat. Han förstår sig själv bättre och kan själv säga till när det blir för mycket.

För skolan har det blivit mycket enklare att hantera honom. Nu är han inte längre en motsträvig elev som konstant sparkar bakut, utan en elev som stormtrivs och som får arbeta på sina villkor med en lärare som förstår vad han behöver och som hjälper honom att socialisera, förhandla och bete sig på ett vänligt sätt mot sina klasskamrater.

Torts att de ekonomiska utmaningarna är större med små grupper och hög lärartäthet, är det ändå uppenbart att det är just det som gör att vi håller på att lyckas skapa en skola som faktiskt kan ta emot flera av den typ av elever som oftast kastas ut ur det traditionella skolsystemet på grund av brist på kunskap och förståelse.

Det är det som Teo och flera av våra andra elever skulle ha mötts av om inte Papalotes funnits. Vi kommer självklart alltid att kunna bli bättre, men vi är i alla fall på väg. Medvetenheten och viljan finns där, och det är nog viktigast av allt.

Michael heter egentligen något annat.