Rebecka Koritz: Skolan måste förmänskligas så att alla får plats

Posted on 15 oktober, 2014 av

0


Krönikör: Rebecka Koritz.

Rebecka skolvåren

Svensk skola är inte särskilt flexibel. Det är långt ifrån alla som passar in i den. När budgeten i stället för behoven får styra blir det liksom lite blaha. Jag tycker att Sverige, med tanke på den kunskap och den välfärd som ändå kännetecknar landet borde ligga mycket längre fram, men i jämförelse med Mexiko är Sverige fortfarande ett föregångsland.

Här finns nämligen varken den kunskap, utbildat folk eller de instanser som behövs. Lärare undervisar bara på ett sätt: auktoritärt och via utantillinlärning. Hur man motiverar en elev är ett okänt begrepp.

En normalbegåvad kinestetisk elev har inte en chans. Skolan blir per automatik tråkig, motivationen går inte att hitta – varken en inre eller en yttre (i form av hot och straff).

Psykolog kallas in, eleven prövas och domen förkunnas: slö, lat, ovillig i bästa fall. I värsta, ställs en felaktig diagnos (och de är väldigt på modet just nu): koncentrationssvårigheter och/eller hyperaktivitet. Kanske autism!

Sedan sker absolut ingenting. Det finns inget stöd att få. Om eleven ”bara” råkar vara kinestetisk, kommer han att genomlida sin skolgång i vantrivselns tecken. Det blir anmälningar och rapporter, straff i skolan och stryk hemma.

Om eleven faktiskt är i behov av en riktig diagnos, finns dels inte expertisen att tillgå, dels saknas all tillstymmelse till uppföljning och stöd som skulle behövas.

Det enda riktigt bra är att det finns ett skolsystem parallellt vid det traditionella: el Sistema Abierto (det Öppna Systemet). Det är egentligen till för dem som av någon anledning inte kunnat ta sig till en skola (mexikansk topografi, ekonomi och traditioner sätter ibland stopp för det), men för dem som inte klarar av den vanliga skolan, kan det innebära en chans.

Man får helt enkelt möjlighet att tentera av låg-, mellan- och högstadium samt gymnasiet när man själv är redo.

Men, that´s as good as it gets. Om man betänker att det är på den nivån medvetenheten befinner sig i skolan, tänk då hur det ser ut bland gemene man. Och tänk hur det är för de elever som faktiskt har särskilda behov.

Min son har Aspergers syndrom. Visserligen har jag inte fått det diagnosticerat enligt svenska mått mätt. Det finns ju ingen som kan ställa en riktig diagnos på den mexikanska stilla havskusten där vi bor. I stället har vi själva letat information, kollat tester och diagnoser på internet och med hjälp av en svensk psykoterapeut (med inriktning på barn) kunnat komma fram till att Teo faktiskt har Asperger – och att han är ett ganska klockrent fall.

Anna, psykoterapeuten, arbetar med Teo en gång i veckan och tränar honom på de saker han är svag på. Hemma har vi omvärderat hela vårt förhållningssätt till honom. Och i vår pyttelilla skola där han går, får Teo vara Teo på precis sina egna villkor.

Allt detta har gett resultat. Teo förstår sig själv mycket bättre, han känner sig accepterad, förstådd och har utvecklats enormt sedan vi äntligen insåg på vilket sätt han var annorlunda. Vi kan ge honom det stöd han behöver. Men det är ju för att vi har tillgång till informationen, kunskapen och medvetenheten. Någon annan hjälp finns inte att få.

Vad jag knappt vågar tänka på, är vad som händer med alla andra barn som inte har det stödet vare sig hemifrån eller från skolan? Jag blir kall inombords. Alla andra ”Teo”, i omedvetna familjer, i auktoritära klassrum utan utrymme för individen… Hur mår de?

Jag kan inte förändra världen, jag fattar det. Men jag tänker aldrig sluta försöka. Jag gräver där jag står och hoppas att jag åtminstone kan skapa medvetenhet . I två små skolor i Oaxaca, en av Mexikos fattigaste delstater. I Sverige genom blogginlägg efter blogginlägg.

Skolan måste förmänskligas så att ALLA för plats.