Skapa om skolan på nytt, varje dag

Posted on 9 oktober, 2014 av

0


Korrigering 9 okt 2014/Helena: Fler repliker på Charlotte Rudenstams funderingar om skolan är ett fängelse kommer här. När förslaget om obligatoriskt gymnasium presenterades väcktes många tankar, inte minst på Twitter. Så här möter du Agneta Geijer som skriver om sina förhoppningar på skola, och om det hoppingivande hon ser öppnar sig med förslaget om obligatoriskt gymnasium.

Läs, och reflektera. Kanske du själv vill skriva om dina tankar i frågan? Hör av dig i sådana fall, texter är alltid varmt välkomna!

——————————————————————————————————————

1961 talade John F Kennedy inför USA:s kongress om  utbildning. ”Våra framsteg kan inte ske snabbare än våra framsteg inom utbildningens område. Det mänskliga intellektet är vår grundläggande resurs.”

Citatet inleder kapitlet Framsteg på utbildningens område i Richard Wilkinsons och Kate Picketts bok Jämlikhetsanden.

1962 infördes obligatorisk grundskola i Sverige. 1842 knorrade bönderna när den allmänna folkskolan infördes. Den behövdes inte ansåg de. De som hade råd undervisade barnen i hemmet.  Men de som inte hade råd?

Frågan om skolans vara och icke vara och #skolvårens enkla frågeställning: ”Varför skola?” sätter onekligen igång tankar. För vem och vilka är skolan till för? Vem och vilka vinner på att vi har en obligatorisk grundskola? Och vilka vinner på att vi förlänger obligatoriet upp till 18 års ålder?

Låt oss göra en tillbakablick och varför inte börja med mig själv? Vi lever ju i en allt mer individfokuserad värld:

Min far gick folkskola i Söne socken, en by nära Lidköping i Västergötland. När han var 30 år tog han examen på Göteborgs tekniska institut, GTI. Han blev vad som nedlåtande kallades ”Epa-ingenjör” för att skilja gymnasieingenjörerna åt från de fina civilingenjörerna. Min far hade inte förmögna föräldrar. Han fick tidigt lära sig att vända på varenda krona. Han hade långt ifrån ett gott intellektuellt självförtroende. Men han jobbade lojalt för sina arbetsgivare tills han var berättigad till den högsta pension en svensk pensionär kan få idag.

Stolt över sin examen, träffade han strax därefter, min söta, utåtriktade och charmerande mor. Sjutton år gammal. Hon blev tyvärr med barn alldeles för tidigt och födde mig inte långt efter sin 18-årsdag i sin ungdoms blomstrande vår. På den tiden fick unga mödrar stå sitt kast. Min mor gifte sig och bildade familj. Alltid är det någon som bestämmer över oss. När jag flyttade hemifrån var hon 37 år gammal. Hon inredde mitt rum till ateljé och blev inom några år yrkesverksam konstnär.

Farfar och farmor ägde och drev Söne lanthandel intill en liten bäck med näckrosor i. Lanthandeln var byns samlingspunkt. Farfars far var bonde och finsnickare på hobbybasis. Jag har än idag kvar hans vackra handsnickrade sekretär. Mormor fick undervisning i hemmet av guvernant. Mormorsmor var född adlig och blev välutbildad i hemmet. Av guvernant likaså. Mormors far Herman Geijer är en gåta. Han kallades ”Herman i boa”. Jag förstod inte varför, då jag sett fotografier där han sitter ståtligt prydd med medaljer och ordnar som norsk konsul och förmögen affärsman. Med sin hustru, min mormors mor konsulinnan Julie Geijer bodde han i tidningar utnämnda Karlstads flottaste hus, med trädgårdsmästare, hembiträden och städerska.

När jag upptäckte att min son har dyslexi fick jag reda på några av släkten Geijers hemligheter som ingen berättat för mig tidigare. I högborgerliga släkter var det inte fint att ha läs- och skrivsvårigheter. Förr. Men trots att släkten är känd för många skrivintresserade individer har den gömt det stora antalet dyslektiker. Herman Geijers bröder läste på universitetet. Varför ägnade sig inte Herman åt högre studier? Varför arbetade han i tio år, sju dagar i veckan, tolv timmar om dagen, i en järnbod tills han tog mod sig, slog sig fri, bad om ett lån och blev framgångsrik köpman inom främst järnhandelsbranschen? ”Herman Gejier” står det på en revers. Han kastade om bokstäverna i och j. Ingen har lagt märke till felstavningen mer än jag. För jag hade fått en son med dyslexi och spände genast blicken i den med gammaldags bläckpenna handskrivna namnunderskriften. ”Där har vi det!” tänkte jag. Det var därför han kallades ”Herman i boa” och inte fick universitetsexamen. Han hade läs- och skrivsvårigheter. Antagligen dyslexi.

Okej. Jag utgår just nu i mitt resonemang enögt och inåtvänt från mig själv när jag skriver om förslaget om obligatorisk skola fram till 18 års ålder. Jag utgår från privata känslomässiga upplevelser. Jag har knappt läst en enda positiv kommentar om Socialdemokraternas och Miljöpartiets reformförslag. Är det endast jag som tycker det är värt att satsa på en obligatorisk skola fram till 18 års ålder?

Jag kan helt enkelt inte låta bli att tänka på hur jag i två år innan jag själv fick börja skolan försökte knäcka läskoden. Jag hade ingen som hjälpte mig att lära mig läsa hemma. Min mor blev snabbt ensamstående ung mamma och tvingades försörja mig och sig. Jag hade det inte lätt i skolan socialt. Jag var mager. Alldeles för lång och blyg för att bli omtyckt, men jag lärde mig läsa på tre dagar när jag fick undervisning av en sträng, elak och tråkig fröken. Helt befriad från fantasi och inlevelseförmåga. Men läskunnigheten har räddat mitt liv.

Fast det blev inget universitet för mig heller. Inte ens fullbordat gymnasium. Utan min läsförmåga hade jag inte kunnat delta i samhällsdebatter. Inte kunnat tala för mig. Inte kunnat uttrycka mina känslor som varit starka genom åren. Jag hade överhuvudtaget inte kunnat orientera mig i tillvaron utan att vara hänvisad till andra människors väl och ve, och det vet vi hur det är ställt med dessa ”v:n”. Mina ord är mina tankar och mitt hus jag som en snigel bär på ryggen.

Ibland får jag lust att spotta och fräsa som en skabbig vildkatt som reser ragg och gapa rätt ut: ”Era djävla bortskämda svenskar!” Vi har inte upplevt krig på 200 år. Depressionen på 1930–talet är vi för unga för att ha blivit märkta av. Vi har fått mat på bordet varje dag. Vi tror vi kan göra som vi vill, tänka självständigt och sukta, streta och sträva mot den totala frihetliga friden enkom för att vi haft den enastående chansen att med ord och bildning protestera mot att marschera i takt åt en korkad småskolefröken. Och dito. Ett inskränkt system. Ett system som kväver elever som vill ha mer plats att röra sig på. Mentalt och fysiskt.

Men trots det förtryckande skolsystemet har det räddat elever som inte haft en chans att ens bli vuxna om inte skolan fanns. Som varit en del av uppbyggandet av en åtminstone tidigare hyfsat fungerande sjukvård.

Jag har med egna ögon sett hur en del av mina skolkamrater från grundskolan, som kom från knappa hemförhållanden idag bo i stora hus, äga två bilar, en sommarstuga och båt plus att de har råd med ett par utomlandsresor varje år. För att de skippade skolan? Kanske en och annan gjorde det, men de jag tänker på gick vidare på högskola eller universitet.

Det förtryckande och tillplattande skolsystemet har bidragit till utslagning och vidrig pennalism. Det har skapat själsliga skador för livet för personer som inte passat in i fyrkanterna, schemaläggningarna, klassrumsmöbleringen, den tidvis råa korridorskulturen, allmänna utslätningen och ”normaliseringen”. Elever har blivit VDN:märkta och godtyckligt bedömda efter preferenser som långt ifrån haft elevens bästa för ögonen. Eleverna har varit för mycket eller för litet. För begåvade eller mindre begåvade på just de ämnen som skolan bestämt vi ska jaga, så svetten lackar, poäng inom. För en poängtävlan är det frågan om.

Skolan är dum. Politikerna är dumma som inte fattar bättre. Svenskarna är dumma som inte förmår mer. För att inte tala om hur dumma lärarna är som inte kan motivera och roa eleverna.

Jamen. Lägg ner skiten, då!

Strunta i skolan. Gör den frivillig och gå ut och jobba när du är sju år gammal eller var hemma med mamma om hon har råd att vara hemmafru. Lär dig läsa själv. Och räkna. Ta fram en karta från biblioteket och memorera länderna utantill genom att titta på färger och former utan att ens veta vilken färg som är vilken, vad den kallas eller hur den stavas.

Vi överlåter skolgången till en frivillig armé som står ut med att stå i led när de ska till skolbespisningen och äta soppa eller vänta på sin tur vid klädeskrokarna när de går i första klass och lågstadiefröken hälsar glatt i dörren innan var och en får gå in i klassrummen.

Gå i skolan när du vill. Lite då och då om det passar eftersom världen utanför skolan är så mycket snällare. Eller?

Är de 13 procenten svenskar som röstat på Sverigedemokraterna de procentuellt sett mest bildade representanterna i Sverige? Handen på hjärtat.

Seså! Se hur det går! Förlåt mig, men … jag känner en del snälla människor som röstat på SD och vill det bästa, fast … jag säger inte mer, så har jag ingenting sagt, fast jag vet att jag har sagt för mycket.

Och vilka är de som inte drar sig för att jobba häcken av sig när de kommer till Sverige? Om inte invandrare?

Det är som jag vill böna och be på mina bara knän. Ge inte upp Sveriges, jämsides med den subventionerade sjukvården, främsta reform genom århundradena, den obligatoriska skolan! Utveckla den! Förläng den och höj bildningsstandarden på den kommande generationen så de kan skapa en god demokrati och lära sig tala för utifrån vad de innerst inne tänker och vill, genom att ifrågasätta varje lärosats. Skapa en skola som ger unga människor en möjlighet att bli vad de helst önskar att bli. Ta fram talangerna. Styrkorna. Variera mer. Öka utbudet av ämnen. Ge praktiska, kreativa och tekniska ämnen mer utrymme redan i lågstadiet. Ge barnen fler ämnen att välja på. Ge barn som har svårigheter i grundämnen specialpedagogiska insatser som kontinuerligt utvärderas vetenskapligt, så vi slipper tanter som slänger in några läskort i klassrummet eller i ett litet undanskymt kyffe, utan resultat och kallar det specialpedagogik.

En obligatorisk skola är så illa tvungen enligt Skollagen att ta hänsyn till barnens behov. Det gör den inte idag. Men vi kan finna på bättre påtryckningsmedel. Vi medborgare har makten att påverka, såvida vi lär oss hur. Är barnen tvungna att gå till skolan har vi rätt att kräva en god skola för våra barn.

”Vissa passar inte i gymnasiet.” Vilka då? De som inte är teoretiskt intresserade? Vad vet vi om elevernas teoretiska intressen om de som Jämlikhetsanden skriver inte vuxit upp under ”hemförhållandens fördel?”

Min son har hatat skolan. Med ADHD och svår dyslexi är det inte så kul att läsa. Plötsligt är det ändå intressant att läsa om ekologiska kretslopp i skolan, atomers uppbyggnad och diskutera politik på samhällskunskapstimmarna. Nu – i nionde klass, vill han plötsligt fortsätta att gå i skolan, gå vidare till gymnasiet, trots att han de föregående åtta åren inte väntat på annat än att skolan ska ta slut.

Jämlikhetsanden skriver: ”Även om bra skolor väger tungt är det familjebakgrunden som i första hand påverkar vilka resultat som utbildningen leder till, hur ett barn klarar sig i skolan och senare i en högre utbildning.”

Och jag läser i samma bok: ”Samhället kan göra mycket för att minska påfrestningarna på familjerna och för att stödja barnens utveckling i tidig ålder.”

Att göra skolan obligatorisk tre år till är en god start till att lägga grunden för ett jämlikare samhälle. Det räcker förstås inte att endast lägga till tre år och tro att allt reder sig; tvinga barnen att gå till skolan, så lär de sig att veta hut och att infoga sig i samhällets normer. Som en manipulativ insats för att slippa statistikens tragiska siffror som visar hög ungdomsarbetslöshet. Sådana simpla manövrar genomskådas snabbare än ljusets hastighet av unga alerta hjärnor. Det är som att be om kaos och revolution på gator och torg.

Men – om vi gör tvärtom? Med ett obligatorium får vi mer tid på oss att rädda ungdomar som hamnar utanför och faller igenom. Skolan är gammaldags och har halkat efter i utvecklingen om vi jämför med den snabbt föränderliga omvärlden och arbetslivet. Om skolan är först på plan med att hänga med i den nyaste forskningen och de modernaste innovationerna i stället för att sacka och sucka som ett gammalt ånglok efter bekväma höghastighetståg, fulla av finesser. Om skolan reser sig och slutar upp med att halta stelbent med läromedel och metoder som gått ur tiden för längesedan och skyller på ”bristande resurser.” Uppmuntra redan motiverade barn till universitetsstudier ifall de råkar veta att de vill läsa vidare. Stötta resten att hitta ”sin grej”. Är det verkligen så svårt? Jag vägrar tro det.

De tre extra skolåren är en underbar reform som många länder skulle ge vad som helst för att kunna erbjuda. Glöm inte barn som inget hellre vill än att gå i skolan, men som får nöja sig med att bära vatten i en kruka på huvudet eller sitta i smutsiga fabriker med usel arbetsmiljö för en ynka lön. Några knypplar mattor som små flinka fingrar passar perfekt till.

Vilka tror vi att vi är? När jag själv, som arvsynden gör gällande, levde som ensamstående mor i en HSB-förening för drygt tio år sedan berättade vaktmästaren i föreningen om hur hans mormor som barn blev såld till lägstbjudande på auktion. Just i vårt lilla idylliska Sverige. Har vi redan glömt?!

”Utbildning är ett område där den vanliga hänsynen till valmöjligheter inte gäller på samma sätt: staten gör klokt i att kräva funktion av barnen, inte bara förmåga.” – Martha Nussbaum, ur boken Främja förmågor

Nu är vi väl (?) utbildade nog att inse att intellektet inte är den enda grundläggande resursen, utan även hjärtats och handens intelligens. Det spatiala liksom kreativa. Tävla inte i antalet förmågor. Utveckla dem. Det kan vi. Vi har ju gått i obligatorisk skola eller fått chansen att börja om. Låt utbildning främja utveckling. Och se till att vara en av dem som ser till att så blir fallet.

Utöka utbildningsmöjligheterna i stället för att begränsa dem. Ta in mer passande och kompetent personal. Var tog skolvärdinnorna vägen till exempel? Mobbning är oacceptabelt. En skola som godtar att elever blir trakasserade är inte värd namnet utbildningsenhet. Inför nollvision mot mobbning i skolan. Se möjligheter till utbildning och utveckling livet ut som en mänsklig rättighet. Alla tjänar på människor som vill lära nytt, öppna sina ögon ännu mer samt se och tänka i vidare begrepp. Inte förrän vi är döda är vi inte längre att räkna med.

Ge inte upp skolan. Skapa om den på nytt, varje dag.

– Agneta Geijer