Rebecka Koritz: Hur skulle ”en skola för alla” egentligen se ut?

Posted on 8 oktober, 2014 av

1


Krönikör: Rebecka Koritz.

Rebecka skolvåren

Är skolan i sig förlegad eller är det namnet ”skola” som gör att vi har så svårt att kliva ur vår idé om hur skolan bör se ut och varför den finns till och för vem? I Sverige talar vi gärna om en skola för alla. Det låter medmänskligt och fint, men så som skolan ser ut idag är det långt ifrån en realitet.

Dessutom är det intressant hur man tolkar uttrycket. Personligen kan jag inte få det att gå ihop med att alla måste gå i skolan exakt på det vis och så länge som någon annan bestämmer det. För vem har rätt att bestämma vad som är bäst för alla barn och ungdomar i detta land? På vilken grund?

När jag funderar över skolan, tycker jag om att kliva ur ramarna för hur det ser ut idag, i Sverige och i andra länder. När jag hör ”en skola för alla”, tänker jag på ett ställe där precis ALLA vill vara därför att man trivs, därför att det är meningsfullt, därför att det är kul, spännande intressant och roligt, och därför att man där får utvecklas, utmanas, växa och lära sig. Ett ställe som passar precis alla – vad man än tycker om, hur man än är.

När jag tänker på hur ett sådant ställe skulle kunna utformas, finns det ingen gräns för min fantasi. Jag blir alldeles till mig bara vid tanken på att kunna få tänka om, se förbehållslöst stort, omforma och skapa nytt. Tänk dig själv…

… ett ställe där du kan lära sig på det sätt du bäst behöver: med kroppen, händerna, genom att prata och diskutera, rita, måla, skulptera, dansa, bygga, programmera eller helt enkelt visuellt om du hellre vill det.

Ett ställe där bägge hjärnhalvorna kan stimuleras lika mycket och beroende på behov. Ett ställe där din motivation kickar igång så fort du kliver över tröskeln: ett kreativt kaos för vissa eller ett tyst, isolerat utrymme för andra.

Ett ställe där du har rätt att få vara dig själv, växa i din egen takt och lära dig de saker du är intresserad av. Ett ställe som får dig att känna dig kapabel, duktig och verkligen bra på någonting.

Ett ställe som du längtar till när du inte är där, därför att det får dig att inte bara våga drömma om den du skulle kunna vara utan dessutom låter dig utveckla de vingar du behöver för att kunna kasta dig ut och flyga.

Ett ställe  som är meningsfullt för din framtid, oavsett vad du planerar att göra eller bli.

Det är ett ställe som är så varierat att det inte spelar någon roll om du har asperger, adhd, dyslexi eller autism, om du är synskadad, har nedsatt hörsel eller inte kan använda dina ben. Det är ett ställe som stimulerar dig till att spränga dina gränser, oavsett vem du är, vilken bakgrund du kommer ifrån, eller vilket språk du talar hemma. Det är ett ställe där du får vara DU, istället för att tvingas in i en mall som ska passa alla – men inte passar någon.

Ingen bedömningshets. Inget katalogiseringsbehov. Men med rätt till att utvärderas på dina egna villkor. För att få bekräftat vad du har lärt dig, vad du är bra på, vad dina svagheter är och hur du kan utvecklas vidare.

Detta och mycket, mycket mer skulle jag vilja att skolan vore. Gränslös. Bemyndigande. För alla.