Pål Christensson: Lärande, känsla och individ – så hänger det ihop för mig

Posted on 5 oktober, 2014 av

0


När jag tänker på det, så känns det självklart, det som Bolton beskriver i Drama för lärande och insikt(2008): vid all djupare inlärning sker en förändring av våra känslor och våra värderingar. Det innebär att det vi uttrycker och de beslut vi tar har en annorlunda grund före och efter denna inlärning. Vi är alltså förändrade som personer. Den här nya människan interagerar på ett nytt sätt med sin omgivning och påverkar därigenom de människor hen möter.

Jag tycker att denna typ av lärande är det som skolan ska försöka åstadkomma. Det är ju inte alltid fallet. Inlärningen blir allt som oftast något som hamnar utanpå och lätt faller av när provet är gjort. Målet, vilket alla lärare (eller åtminstone närapå alla?) har i sikte, är att få eleverna att förstå sammanhanget, att bli motiverade och känna glädjen i lärandet. Men hur lätt är det? Det är mycket som konkurrerar i ett barns, eller i en ungdoms, huvud. Och kropp. Sakerna som är i fokus ändrar karaktär utifrån intressen, sociala händelser och kroppslig mognad. Men vi lärare står ju där framför dem hela den här tiden och försöker locka med intressant kunskap och ibland når vi fram, ibland inte. Men jag tror att den där djupa kunskapen, som jag nämnde i första stycket och som är mest angelägen för de unga, skaffar de i huvudsak utanför skolans väggar. Och inget fel i att kunskapandet sker där, men man kunde ju önska att mer av skolans undervisning resulterar i det där djupa lärandet. Som faktiskt spelar roll för människorna.

I och med att Christian Lundahl föreläste för oss om Bedömning för lärande för några å sedan fick jag en kick i min lärargärning. (Det var min andra kick sedan jag blev färdig musiklärare; den första var att jag pluggade dramapedagogik) Jag började fundera mer på sätt att nå varje elevs behov och här kom delen om kamratbedömning in som en lockande metodik. Eleverna är ofta bättre på att förklara för en kompis hur hen ska förstå det vi håller på med. De lever ju i samma, eller åtminstone liknande, kontext. Vi lärare bör sträva efter att eleven kommer till de stegen med självbedömning och metakognition. Där kan det hända att eleven lär för sin egen skull och att hen blir motiverad att söka kunskap. Där kan eleven känna att hen har lärt sig något på ett djupare sätt, som påverkar det sätt hen uttrycker sig och påverkar de beslut hen tar. Som påverkar hens känslor. Men hur kommer man dit?

Om du väntar dig ett svar här så gör jag dig besviken, men en liten diskussion om mina tankar och metoder kring det hela kan jag lägga ut. Jag har blivit lite fäst vid tanken att om eleven får tillfälle att uttrycka sina tankar och känslor kring ett ämne eller kring vad man håller på med så öppnas en kanal in till den personen. Jag har märkt att en del elever är svältfödda på att veta mer om varandra och om vad andra tycker och tänker. Som ett exempel på det från min undervisning för ett par år sedan så började jag varje lektion i kursen Estetisk kommunikation med en runda (på klassiskt dramapedagogmanéer) där var och en fick säga till exempel en favoritfilm eller vad man ätit till frukost. Det blev till slut så pass viktigt för eleverna att ha den här rundan att de protesterade högljutt när jag sa att vi inte hade tid utan behövde tid till den ”riktiga” undervisningen. Men jag lät mig övertalas och vi körde rundan. Nu kan man ju inte köra en runda varje lektion i alla kurser (ja, jag jobbar på gymnasiet), men poängen är att eleven blir synlig. Synlig för sina kamrater och för läraren. Synlig på ett sådant sätt att nyanserna blir tydliga. Eleven upptäcker nyanserna hos sina kamrater och märker att dessa ser nyanserna hos hen själv. De blir hela människor. Jag har arbetat vidare på det här ”konceptet”. Numera använder jag lärplattformen där jag ställer frågan till eleverna: ”hur upplevde du den här uppgiften” eller ”hur tänker du kring det här?”. Här är jag noggrann med att frågan måste vara öppen, alltså det får inte finnas rätt eller fel svar. Jo, förresten, det finns ett rätt svar: det som eleven har upplevt eller tänkt. Jag märker att en del elever blir störda av frågorna och frågar mig vad de ska svara. Svaret de får är såklart att jag inte kan veta, det är ju bara du själv som vet. Jag förstår ju att det ibland inte alls är så lätt att svara, men det låtsas jag inte om. De måste tänka efter. De måste söka efter sig själv i förhållande till det vi har gjort på lektionen. De flesta elever verkar ovana vid att svara på den här typen av frågor där svaret liksom pekar på dem själva. Men de vänjer sig. Nästa steg i processen är att eleverna får läsa sina kamraters svar. Genom denna manöver får de alltså syn på varandras tankar och känslor (det motsvarar alltså ”rundan” här ovan). De får upptäcka många fler varianter på svar än den muntliga återkopplingen som jag som lärare ibland får: ”jag fattar ingenting” eller ”måste vi göra det här”. Nu upptäcker de att det finns de som tycker det är intressant, spännande, roligt, men även de som tycker det är helt meningslöst, tråkigt, etc. Ett spektrum av nyanserade människor visar sig. Dessutom visar de sig som nyanserade människor i en någorlunda homogen kontext i förhållande till ett ämne eller en förmåga. I nästa steg får eleverna besvara varandras inlägg i lärplattformen. Syftet här är att varje elev blir påtagligt synlig genom att de får en respons på något de har skrivit som nyanserad människa. I en vanlig skolsal är det svårt att få till den här typen av koppling mellan elever. Ofta sker det muntliga utbyten och diskussioner med den följden att de vanliga sociala spelreglerna gäller och befästs. De som är duktiga att prata och diskutera tar utrymmet tillsammans med de som är duktiga att prata obstruktivt. Dessutom styr reglerna även vad dessa får säga och inte säga. Men när en elev sitter och får skriva utifrån den ena upplevelsen, utan att bli avbruten och utan att känna att man tar upp andras tid med ens egna futtiga tankar, händer något mer.

Min tanke är alltså att genom att göra varje elev synlig, inte bara för läraren, utan också för kamraterna, får hen ett större värde och får då större möjligheter att åstadkomma lärande som läraren har tänkt sig ska ske. Alltså att åstadkomma en känslomässig koppling till det som sker i undervisningen. Jag försöker undvika frågor till hela klassen som: ”vad tyckte ni om det här” och ”förstår ni det här nu”. De förefaller helt meningslösa, eller, jag menar kontraproduktiva. Det finns inget svar som en elev kan ge på en sådan fråga som innefattar allt som har försiggåtts i allas huvuden och kroppar. Kollektiva frågor får dumma svar.

Som avslutning på den här genomgången av mina personliga pedagogiska tankar kan jag säga att jag är övertygad om principen. Men om jag lyckas? Det är svårt att svara ja på. En del elever förstår och kan komma framåt, men jag tror att en del elever blir provocerade av att behöva ställa upp med sig själva, som sig själva, i skolan. Det har för en del fungerat ganska bra att ta med sitt huvud (ibland på och ibland av) med hjälp av sina ben, sätta sig på en stol och svara på de frågor som skolan ger, på det sätt som de har luskat ut att skolan vill att man ska svara. Det var ju inte riktigt så det var tänkt. Framför allt har skolan i dessa fall misslyckats med sitt demokratiuppdrag. Men det gäller inte alla. Och det går att ändra på.

Pål Christensson

 

Posted in: Gästbloggare