What if school is a prison?

Posted on 2 oktober, 2014 av

4


Häromdagen blev jag, Helena, pingad på Facebook av Charlotte Rudenstam, som skrev följande:

I går fick jag ännu en aha-upplevelse om hur programmerad jag ännu är. Det kommer olika politiska förslag, eller förslag från människor, som grundas i något som ska vara självklart – till exempel idén om skolan. Men tänk om vi behöver tänka mycket bredare än så? Det kanske inte handlar om att sätta plåster på sår, utan att undvika skadan från början? Så jag skickar frågan till Helena Roth på #skolvåren. 

Här följer inlägget, som initialt publicerades på Charlottes egen blogg:

Jag brukar hävda att det är bra att barn lär sig sitta stilla så att de kan ta emot kunskap i skolan.
Men tänk om den idén bygger på att jag är programmerad till att bli konsument, till att inte tänka själv, till att bara ta emot information från andra, som jag får lära mig vet bättre än jag?
Tänk om det är så att hela skolsystemet är uppbyggt för att vi ska bli lydiga undersåtar, istället för att bli självständigt tänkande individer?
Tänk om det enda rätta vore att dra ett streck över alla idéer vi har haft om hur en skola ska fungera och istället funderar på: Hur lockar vi fram potentialen, kreativiteten, i barn och vuxna?
När jag häromdagen hörde att socialdemokraterna och miljöpartiet hade kommit överens om skolpolitiken, som bland annat innehåller en reform om obligatorisk gymnasieskola och mindre klasser, tänkte jag automatiskt: Hm, det är väl bra. Det är väl bra att kartan anpassas efter verkligheten (till exempel det faktum att det finns få jobb för ungdomar under 18 år i dag).Sedan satt jag i bilen och lyssnade på Ring P1 där flera av dem som ringde in hade synpunkter på skolan i allmänhet och barnen i skolan i synnerhet. Den kvintessens jag hörde var: Lär barnen veta hut. Ta av kepsen, stäng av telefonen, sitt still på din stol och håll käften.

Då kände jag att det började krypa i mig.Ja visst är det så att det är lättare att lära sig i en lugn miljö. Visst är det bra med barn som lyssnar på en vuxen. Visst är det bra att barn inte tillåts distrahera sig med sina smarta mobiler.Men kanske vi har bidragit till att skapa detta beteende? Kanske är det så att vi har skapat en skola som egentligen passar få?

Senare på dagen lyssnade jag på Kristoffer Triumfs podd Värvet och en intervju med den prisade barnboksförfattaren Barbro Lindgren, som blev deprimerad av att känna sig inlåst i klassrummet. Det var som att delar av hennes kreativitet insjuknade av att hennes kropp inte fick vara ute i det fria.

Och jag tänker på att vi har skapat ett samhälle där vi ska vara lydiga. Vi ska göra som fröken och magistern säger. Vi ska vara lojala med auktoriteter. Som föräldrar ska vi understödja lärarens auktoritet och inte barnens spontana uppror. För vi behöver ordning och reda. Vi behöver lugn och ro. Vi behöver lydiga barn. Vi behöver människor som inte ifrågasätter allt för mycket. Vi behöver människor som låter sig ledas och som inte tänker fritt.

För hur skulle ett samhälle se ut där vi inte marscherar i takt? Där vi inte skäms när vi varit för högljudda eller tagit för mycket plats? Hur skulle ett samhälle se ut där vi slutar jämföra med oss andra?

Jag inser att jag i det här inlägget glider åt något som kanske är utopiskt, kanske otänkbart. Men hur kommer det sig att vi har så lätt att acceptera de system några skapade för ett par hundra år sedan?

Visst är det bra med (ut)bildning – men vem vet om de sätt som skapades på 1800-talet eller tidigare är det bästa i dag?Tänk om det är bra med barn som vägrar inordna sig? Tänk om det är bråkstakarna som visar vägen? Tänk om skolan, som den i dag är konstruerad, bara är bra för ett fåtal, för vilka det passar att läsa, skriva och lyssna? Tänk om skolan, som den är konstruerad, konserverar mänskligheten i gamla tankesätt?Hur ska vi lära oss saker på 2000-talet? Är det möjligt att skaka av oss traditioner och starta om från början? Måste det till en kris, något katastrofartat för att skapa förändring eller transformation?

Om jag byter perspektiv och ser på enskilda människor. Många lever sina liv i invanda hjulspår tills krisen kommer. En svår sjukdom, en skilsmässa, att bli av med jobbet, en nära persons dödsfall, en olycka… kan leda till att livet ställs på ända och då blir det möjligt att ompröva livet. Var det detta jag ville?

Undrar vad som behövs för att vi ska fundera på vad vi vill att unga människor ska få med sig i livet? Det kanske till och med så att vi, för en stund, behöver utradera ordet skola, eftersom det leder in tankarna på något gammalt och vant.

Vilken framtid vill vi att våra barn ska skapa? Hur bidrar vi till att de kan söka svaren? Vilka former skulle det kunna få?

Vad säger till exempel Helena Roth, en av initiativtagarna till #skolvåren?

Tänk om Pink Floyd var något på spåren redan 1979?
Som jag lyssnat på den och nu hör jag ändå något nytt.
– Gästblogg av Charlotte Rudenstam