Rebecka Koritz: En avstängd elev = ett problem mindre?

Posted on 1 oktober, 2014 av

0


Krönikör: Rebecka Koritz.

Rebecka skolvåren

Idag fick jag veta att Jorge har blivit avstängd från sin högstadieskola. Alla lärarna utom en röstade emot att han skulle får vara kvar.

Förra veckan var han med i min workshop. Hans mamma lämnade av honom, men innan hon gick förklarade hon för mig vilket hopplöst fall han var. Flojo e incapaz. Lat och oduglig. (Jag blir alldeles kall inombords när föräldrar talar så här om sina barn. Begriper de inte hur de skadar dem?)

Jag frågade om hon inte tyckte det var en bra idé att hon skulle ta en av mina föräldraworkshops. Hon svarade att det tyckte hon inte, det var ju sonen det vara fel på och på honom biter ingenting. Hela tiden står Jorge bredvid henne alldeles tyst med huvudet böjt. (Jag håller på att gå åt av ilska inombords. Hon skymfar honom rakt framför mina ögon, och stackarn han bara står där.)

Jag föreslog att om hennes metoder hittills inte har fungerat på honom så kanske det vore en god idé att se över dem – och lära sig ett nytt sätt.

Hon svarade att det inte spelade någon roll vad hon sa.

Nej, sa jag, det är inte vad du säger. Det är hur du säger det. Fungerar det? Nej. Om inte, kan du lära dig ett sätt som fungerar. Det handlar om att kunna bli ett bättre stöd för din son. Han är en tonåring. Inte vuxen än. Det är de vuxna som bär ansvaret för att hjälpa sina barn.

Mamman kom, föga överraskande, inte till min workshop för det vuxna. Och nu en vecka senare är hennes son avstängd. Anledning: en så djup brist på motivation at han inte kan förmå sig att sitta stilla, göra läxorna och lyda lärarna. Varför: därför att skolan inte lär ut någonting som han känner är av värde för hans liv.

Som lärare är A och O att ifrågasätta sig själv och sitt jobb hela tiden. Konstant. Om en elev inte är motiverad, är frågan vad jag kan göra för att hjälpa honom att finna sin inre motivation. Om jag inte ifrågasätter mina egna metoder, utan helt enkelt skyller på eleven, sviker jag min elev och fallerar mitt uppdrag.

Det är så jag som svensk lärare tänker. Det är dessvärre inte så majoriteten av mexikanska lärare tänker. Om inte eleven är motiverad, är det elevens fel. Och om eleven inte lämnar in läxan (just det, det räcker inte med att göra läxan – den måste lämnas in också för här finns ingen tillit) måste eleven straffas så att han kan förbättras och göra rätt nästa gång. Att få städa toaletterna är en vanlig metod.

Inte för att den fungerar. Eleverna brukar inte bli mer motiverade av det. Men det spelar ingen roll. Läraren får utlopp för sin frustration och när det gått så långt att inget straff biter på eleven finns det bara en lösning: avstängning.

Att Jorge från och med idag inte har en skola att gå till bryr sig bara den lärare om som röstade mot avstängningen. Huvudsaken är att lärarna har ett problem mindre att oroa sig för.

Och här står jag, vid sidan om och håller på att gå upp i atomer. För det är orättvist, gammaldags och helt enkelt bara så fel.

Jorge heter egentligen någonting helt annat.

Posted in: Uncategorized