Rebecka Koritz: Mindre skola, mer lek

Posted on 24 september, 2014 av

1


Krönikör: Rebecka Koritz.

Rebecka skolvåren

Jag ser det hela tiden härborta i Mexiko, och jag märker hur jag påverkas av det. Trots att jag VET att det är mycket viktigare för barn att leka, eftersom de utvecklar sig socialt, känslomässigt, språkligt och dessutom utvecklar diverse färdigheter som de behöver för att förbereda sig för vuxenlivet, blir jag plötsligt osäker och tvekar. För den press som samhället sätter på barn och ungdomar, och den oro föräldrar känner för att deras barn inte ska lyckas, är normen. Och att gå emot normen innebär att man konkurrerar mot hela samhället. Hur det är uppbyggt, fungerar och vad det prioriteterar.

Jag smäller rätt in i väggen varenda gång jag konfronteras med den normen. Som igår till exempel då jag höll en workshop för en grupp tonåringar. Allihop, utan undantag, infann sig därför att de var helt övertygade om att de behövde förändras därför att det var fel på dem. Anledningarna varierade men handlade om att de är lata, inte vill göra läxorna, inte tycker om skolan, svarar uppkäftigt mot föräldrar och lärare, inte kan sitta stilla, är olydiga och inte gör som de blir tillsagda.

I mina ögon är det inte något fel på dem. De verkar vara så som tonåringar är mest. Trots det, skickar hela samhället via budbärarna Skola och Föräldrar, meddelandet att det är något fel på dem. Och tanken är tydligen att jag i dessa workshops ska ”laga dem”. Det är så man säger på spanska: componerlos.

Hela grejen i sig är ju helt absurd. Och det är en utmaning att göra sig hörd och dessutom bli tagen på allvar när alla andra vuxna, lärare och föräldrar, har en samstämmig syn på vad som är fel: ungdomarna. Naturligtvis inte systemet i sig. Oh nej! Inte heller åsikterna om hur en ”felfri” tonåring ska fungera. Eller kraven som bygger på felaktiga föreställningar så att vi i stället för att jobba med ungdomarna, arbetar emot dem – och i och med det motarbetar deras biologiska, känslomässiga, fysiska och mentala behov, deras uttryckssätt och faktiskt även deras innersta väsen. Bara för att vi inte vet bättre. Bara för att vi gått på myten om att skolan är det viktigaste av allt och att det bara är i skolan som vi kan lära oss det vi behöver för att utvecklas till välfungerande vuxna. Men det är inte sant. Skolan är bara en del. Leken, den fria självreglerande leken utan vuxenkontroll är viktigare – och den är viktig inte bara för barn utan även för ungdomar.

Trots att jag vet allt detta faller även jag i fällan, för trycket är stort. Det är jag mot övriga samhället. Till och med de föräldrar som har valt Papalotes, den lilla skola som jag har startat upp här, försöker med jämna mellanrum övertyga lärarna och mig om att en mer formell undervisning vore önskvärd. Men tack vare dem tvingas jag gång efter annan ifrågasätta samhällets norm på hur det ska se ut. Och jag vet att de kan ju inte veta bättre. De har vuxit upp inom systemet och har svårt att se utanför det.

Men det riktigt otäcka är för mig, att Sverige har hamnat i precis samma fälla som så många andra länder. Det Sverige som jag växte upp i finns inte längre. Så nu tror vi på allvar även där att våra barn och ungdomar behöver mer skola. Men det är fel! De behöver mindre skola och mer lek. Punkt slut!