Rebecka Koritz: Vart tog medmänskligheten vägen?

Posted on 9 september, 2014 av

0


Krönikör: Rebecka Koritz.

Rebecka skolvåren

Jag har inte förmånen att komma så ofta till Sverige. Senast jag var där var förra året, och då hade det hunnit gå fyra år sedan mitt senaste besök. Och det Sverige jag möts av är ett radikalt annorlunda land än det jag lämnade för snart tolv år sedan.

Jag vill inte hävda att jag ser mer utifrån mitt perspektiv. Men vissa saker ser jag kanske på ett annorlunda vis eftersom jag sitter med mexikanska glasögon på nästippen.

På ytan är allt så polerat och perfekt. En ny lag skapas och från den ena dagen till den andra följer alla den. Så ordnat. Fantastiskt! Sätter jag ut en lilltå i gatan stannar alla bilar direkt. (Inte för att jag någonsin skulle få för mig att göra det. Det skulle kunna utvecklas till en ovana med dödlig utgång om jag skulle få för mig att pröva samma sak härborta i Mexiko.)

Men i Sverige 2014 våldtas kvinnor och förövarna går fria. Fortfarande. Som på Medeltiden.

I Sverige 2014 skyddar polisen rasister och brukar våld mot fredliga motdemonstranter som värnar om vår demokrati. Bara för att vi ska vara så till den grad demokratiska att vi låter odemokratiska krafter uttrycka sig – trots att det går helt emot FN:s konvention om mänskliga rättigheter.

I Sverige 2014 kan en politiker på allvar hävda att målet med den svenska skolan är att den ska bli bland de bästa i PISA-undersökningarna. Som om målet var att vinna en tävling som någon annan utlyst.

Och jag sitter här och undrar vad i hela friden som har hänt med medmänskligheten?

Jag vill absolut inte vara någon bakåtsträvare och hävda att allt var bättre förr, för det vara det inte. Däremot har jag levt i föreställningen att ett samhälle som bygger på värderingar som alla likas värde bara kan bli bättre och gå framåt. Men det är helt uppenbart att jag har haft fel.

När det gäller skolan har vi tydligen hoppat hundra år tillbaka i tiden, och jag fattar inte hur det gick till när vi tappade bort det fokus som borde vara viktigast av allt: att ALLA våra barn och ungdomar är lika värda och har rätt till en lika bra skola oavsett var de bor så att de ALLA får möjligheten att utvecklas till de personer de vill och kan vara, så att de ALLA kan nå precis så långt de vill.

Vart tog den medmänskligheten vägen?

Jag säger det utifrån perspektivet av att leva i en halvdemokrati. I en halvdemokrati – eller en falsk demokrati – finns det nämligen ingen medmänsklighet.

Varje dag ser jag konsekvenserna av hur samhället ser ut när de som har makten enbart fokuserar på hur de ska behålla den, få mer av den och sko sig själva på kuppen.

Varje dag ser jag vad som händer när målet med skolan är att manövrera ett helt folks kunskaper åt det håll de styrande finner lämpligt.

Det är självklart att kritiskt tänkande eller elevdemokrati inte finns med bland den mexikanska skolans styrdokument. Det skulle ju hota dem som har makten och det kan vi ju inte riskera.

Det medför naturligtvis även en människosyn där vem eleven faktiskt är, eller hur hon utvecklas och vilket liv hon kommer att kunna skapa sig, är fullkomligt ointressant.

Eleven är en siffra, en del av statistik som kan mätas och vägas för att bevisa det ena eller det andra och dessutom ofta (men inte alltid) en del av en budget där vinsten är viktigare än hur eleven mår eller vad hon egentligen kan och lär sig.

Den människosynen får det att vrida sig inuti mig. För det kan inte finnas någonting viktigare än att fostra barn och ungdomar till hela och trygga individer som vet vad de kan, och att de alltid kan lära sig mer för att växa och utvecklas till de personer de själva känner sig manade att bli, så att de kan ingå i ett samhälle som bygger på allas lika värde och där alla verkligen har något att tillföra och får göra det också.

I det sammanhanget är PISA ointressant.

I det sammanhanget är privata vinster något sjukt.

I det sammanhanget känns det som om Sverige håller på att bli mer likt Mexiko. Och även om Mexiko har en massa positiva saker att ge, i helt andra kontext, så är det ingen positiv jämförelse.

Mexiko är expert på att gå emot FN´s konvention om mänskliga rättigheter. Så i Mexiko går våldtäktsmän nästan alltid fria. Och i Mexiko skiter de styrande fullständigt i medmänsklighet – vare sig det gäller skola eller samhälle.

Är det den vägen vi vill gå? På allvar?