Rebecka Koritz: Politikernas favoritslagpåse

Posted on 3 september, 2014 av

2


Krönikör: Rebecka Koritz.

Rebecka skolvåren

Valet närmar sig med stormsteg, och jag inser med besvikelse att politikerna fortfarande inte lyckas komma med förslag som jag kan ta på allvar.

Debatten känns som ett dåligt skämt, och jag blir mer och mer irriterad.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga, men gör det ens någon skillnad?

Otaliga bloggande lärare anstränger sig för att göra sina röster hörda och trots att de är så många och så kunniga, så passionerade och så proffsiga, ges de nästan inget utrymme alls.

Och jag blir mer och mer förargad.

Om skolan vore en kropp skulle jag säga att den har en oregelbunden hjärtrytm, problem med andningen, brutna ben och blöder både lite här och där. Den enda anledningen att den över huvudtaget kan hålla sig uppe är tack vare omöjliga insatser av lärare, dag ut och dag in.

De splintar frakturer, håller i kryckorna, försöker stoppa blodflödet utan att varken ha tillgång till ordentligt med gasbinda eller mandat att sätta stygn. De ger både hjärtmassage och konstgjord andning, men ingen har ens gett dem en Första Hjälpen-låda.

Och politikerna debatterar vilken typ av plåster de ska skicka.

Det är så fel. Och jag blir mer och mer uppretad.

Hur får man politikerna att lyssna?
Hur får man dem att fatta?
Hur får man dem att se längre än näsan räcker?

Ska de någonsin sluta försöka plocka poäng på lärares och elevers bekostnad i kampen om väljarna?

Skolan är i allra högsta grad en politisk fråga men den borde lyftas ut ur blockpolitiken, och det nu.

För det finns inget genuint intresse för elevernas välbefinnande.
Det finns ingen äkta omtanke för att de ska må bra under sin skolgång och lära sig på sina egna villkor.
Det finns inget seriöst förslag om att låta lärarkåren få tillbaka makten över sitt yrke.
Och det finns definitivt ingen äkta insikt i vad skolans problem egentligen består av eller kunskap om hur man bäst löser dem.

Det finns enbart politiker som slåss om makten i Sverige.

Och jag blir mer och mer desillusionerad.