Rebecka Koritz: Skolan i Mexiko: lärarnas fackförening

Posted on 20 augusti, 2014 av

1


Krönikör: Rebecka Koritz.

Rebecka skolvåren

Frampå vårkanten, just innan regnen kommer och då värmen är som allra värst, tas samtliga lärare i delstaten Oaxaca ut i strejk under minst en månads tid. Så har det varit i över trettio år, och som det ser ut just nu kommer det säkert att se ut så i minst trettio år till.

I Oaxaca stad på zócalon (det centrala torget) samt gatorna runt omkring, spänns solskyddande presenningar upp överallt, och lärarna installeras på något som liknar en enda stor campingplats. Det är svårt att ta sig fram till fots, och kör man bil är det frustrerande att behöva vända på gator som har stängts av.

Elever från dagisålder till gymnasienivå tvingas stanna hemma, sysslolösa i väntan på att lärarna ska få återgå till sina jobb igen.

Du har nog gissat rätt redan.

Det är inte lärarna som frivilligt släpper undervisningen för att sitta och häcka mitt inne i en galet varm stad.

Det är den ökända Sección 22 – den oaxaquenska falangen av Latinamerikas största fackförening, Sindicato Nacional de Trabajadores de la Educación (SNTE) – som spelar på flöjten som alla lärare måste följa:

Om du inte går ut i strejk när vi säger att du ska strejka, kommer du i bästa fall endast få böta 1000 pesos per dag (1000 pesos motsvarar cirka 500 kronor, men med tanke på att en enkel lärarlön kan ligga på 5000 pesos i månaden är det en oerhörd summa pengar). I ett normalfall kanske vi lynchar dig. I värsta fall hamnar du på sjukhus eller kanske till och med dör. Valet är ditt.

Och valet är inte så stort. Om du är utbildad lärare och inte går med i SNTE, får du ingen lärartjänst. Det ser de fackliga representanterna till. De föredrar att ge eller sälja tjänsterna till lojala medarbetare, och om det innebär att låta tjänster gå i arv från lärarpappan/mamman till son eller dotter – trots att dessa saknar lärarutbildningso be it!

Därför går samtliga lärare i delstaten Oaxaca ut i strejk varje år trots att många inte alls vill. Och de får ta mycket skit för det både i media och bland luttrade oaxaqueños som anser att lärarna är bråkstakar som bara ställer till besvär. Och dessvärre finns det en grupp lärare som verkligen lever rövare, vandaliserar och förstör. Det är svårt att fatta hur de ens får det att gå ihop med lärarrollen, och vikten av att vara en god förebild för unga människor, men så här ser det ut! (Artikeln är från helgen, så den är pin färsk.)

Lärarna har alltså inte någon vidare hög status just i Oaxaca. Samtidigt finns det närmare 80.000 lärare i delstaten (som har c:a 3,8 miljoner invånare), och räknar man in alla de familjer som är ekonomiskt beroende av dessa lärarlöner, får Sección 22 en enorm kraft.

Att gå emot Sección 22 har visat sig en mycket komplicerad sak, vilket den före dette guvernöre Ulises Ruiz fick befara när han gav sig i kast med att försöka köra bort lärarna från zócalon år 2006. Det som började med den traditionella lärarstrejken utvecklades till ett folkligt uppror till förmån för lärarna och mot guvernören, som lyckades med konststycket att med hjälp av paramilitärer använda sig av diverse gammaldags förtryckarmetoder som censur, kidnappningar, våldtäkter och tortyr, och som till slut var tvungen att kalla in federal polis och militär för att kväsa revolten.

Det var ingen trevlig historia kan jag säga, och situationen i delstaten Oaxaca fortsätter att vara mycket spänd. För trots att lärarna ofta skapar kaos och en enorm irritation genom sina strejker, demonstrationer, blockader mm., är många oaxaqueños än mer upprörda över hur guvernören hanterade situationen 2006. Eftersom folk fortfarande är försvunna eller sitter fängslade sedan dess, är det kanske inte så konstigt.

Att yrka på rättvisa i ett odemokratiskt land är inte bara svårt. Det kan vara rent farligt. Men ingenting blir bättre av en totalt korrupt fackförening ständiga kamp om makt, vars mest aggressiva avdelning har sitt säte i Oaxaca. Tanken att värna om skolan och sätta elevernas först, har sedan länge gått förlorad – om den ens någonsin funnits.

PS. Det har nu i år på federal nivå bestämts att det ska vara olagligt att kunna sälja lärartjänster eller låta dem gå i arv eller, men Sección 22 går helt sin egen väg och har sagt att det struntar de i. Och det är nog ingen som törs gå emot dem.

Situationen i Oaxaca är så komplex och så svårförståelig, att det är fullkomligt omöjligt att skriva om den på ett sätt som helt gör den rättvisa. Det här är min bild av hur det ser ut och varför. Jag bygger den på vad jag själv har sett och hört, samt på otaliga samtal med lärare jag känner.