Föräldrar vs. skolan

Posted on 6 augusti, 2014 av

4


Krönikör: Rebecka Koritz.

Rebecka skolvåren

Det känns ofta som att det pågår en osynlig maktkamp mellan föräldrar och lärare. Jag märkte hela tiden av det i Sverige som lärare, och nu när jag har startat upp och driver en skola tillsammans med andra föräldrar som vill erbjuda en radikalt annorlunda skolgång till sina barn här i Mexiko, ställs jag inför samma fenomen igen.

Det är märkligt, för vi står ju på samma sida: vi vill barnens – elevernas – bästa. Och ändå uppfattar jag att man som lärare ofta misstänkliggörs, ungefär som om vi hade en annan agenda och ville något dåligt för eleverna.

Men det vi vill är ju att våra elever ska lyckas! Det är en av de saker som jag skulle säga verkligen driver oss; att få vara med i processen att motivera och inspirera en individ att utvecklas som person och bli kunnigare, klokare, starkare, mognare, mer insiktsfull, erfaren, samarbetsvillig, empatisk, förstående…  är något av det häftigaste som finns!

Och ändå uppstår konflikter med föräldrar som på rullande band.

Varför?

Relationen mellan lärare och elev är naturligtvis annorlunda än den man har som förälder med sitt barn. Det betyder inte att någon av relationerna är sämre eller bättre. De är bara annorlunda.

När man är tillsammans med sina föräldrar är man först och främst deras barn. I skolan kan man vara sig själv på ett annat sätt, och det påverkar naturligtvis hur man beter sig.

En lärare kan ofta se helt andra sidor hos en elev än vad en förälder kan. Dels på grund av ovan. Dels därför att en lärare oftast (men inte alltid) är mer neutral. Och ibland för att vi faktiskt tillbringar mer tid med eleverna än en del föräldrar.

Jag förstår att det kan vara svårt att inse att ens barn kanske har sidor som inte alltid är fantastiska. Vi har alla positiva och negativa sidor, och det är inte helt enkelt att ens känna igen sin egen skugga. Än svårare då att se det i sitt barn. Det är klart att man då kan krocka inte bara med en lärare utan kanske med hela skolan.

Men jag undrar om det inte finns en anledning till.

Jag undrar om det inte är så att många föräldrar har en så pass dålig erfarenhet av sin egen skolgång, att de har svårt att få en sund distans till sina barns skolgång?

Hur många gånger har jag inte varit tvungen att hantera arga föräldrar, vars ilska egentligen inte har någonting alls med verkligheten i skolan att göra? Föräldrar, som innerst inne är livrädda för att deras barn ska behandlas lika orättvist som de kanske själva behandlats en gång i tiden?

Det är en knepig situation. För en förälder som inte stöttar sitt barns lärare och skola, skickar signaler till sitt barn att skolan inte är värd någonting. Det i sin tur skapar omotiverade och ibland mer svårhanterliga elever än nödvändigt.

Jag vet inte hur lösningen skulle kunna se ut i Sverige på alla enorma skolor som finns, med redan överarbetade lärare.

Här i Mexiko (på en mycket liten skola), arbetar jag tillsammans med lärarna för att motivera föräldrarna att lära sig mer om hur vi arbetar och varför. Först då försvinner oron och rädslan, och de kan stötta oss och naturligtvis sina barn på ett fungerande vis.

Detta betyder dock inte att jag tycker att det är en bra idé att föräldrarna lägger sig i skolans och lärarnas arbete. Det är en helt annan sak! Att hitta en balans i denna process är inte lätt, men jag tror att det är en utmaning värd att satsas på.

Min uppmaning till den förälder som eventuellt läser detta är:

Snälla du, lär dig lita på att lärare är proffs som vet vad vi gör. Lita på att vi, precis som du, vill det bästa för dina barn och faktiskt står på deras sida. Och om du känner igen dig i att du kanske bär på obearbetade trauman från din egen tid i skolan som påverkar vad du tycker om skolan och lärarna, ta och jobba bort dem. Inte för din skull, utan för dina barns. 

PS. Om du efter reflektion och introspektion kommer fram till att det faktiskt är så att en av ditt barns lärare verkligen inte står på ditt barns sida, ta då kontakt med rektorn för ett samtal.