Rebecka Koritz: Enbart vetenskaplig forskning eller ett djupare perspektiv?

Posted on 16 juli, 2014 av

4


Krönikör: Rebecka Koritz.

Rebecka skolvåren

Jag har via twitter sett många frågeställningar som jag tycker är både intressanta och relevanta. Ett ämne som verkligen triggade igång mig, var huruvida enbart vetenskaplig forskning ska ligga till grund för skolan eller om det finns andra områden som kan lyfta perspektivet. Jag blir alltid nyfiken när jag stöter på den här typen av tankar, för jag vill förstå hur det tänks: Skulle endast vetenskap bestämma vad som lärs ut och hur, eller skulle grunden skolan står på baseras på vetenskapliga forskningresultat?

Svaren jag fick varierade, så jag gick vidare till Nationalencyklopedin för att ta reda på vad ”vetenskap” egentligen är: ”organiserad kunskap; som verksamhet ett systematiskt och metodiskt inhämtande av kunskap inom ett visst område. Detta kan ske genom att man samlar in och klassificerar data, gör observationer och experiment eller tolkar och analyserar tillgängligt material (t.ex. dokument, föremål) för att sedan kunna dra generella slutsatser och formulera resultat. ”

Med den här definitionen i bakfickan, tycker jag att det är ganska tydligt att det är alltför lätt att höja forskning och vetenskap till skyarna och tro att vi där kan hitta alla svaren.

För det första är det är inte alltid så lätt att bevisa saker och ting vetenskapligt. Bara för att man inte lyckats bevisa något behöver det inte betyda att det inte är sant eller att det inte fungerar.

För det andra kan forskning bara bevisa något som det faktiskt forskats kring. Annat som fungerar alldeles utmärkt kan klassas som ovetenskapligt av den enkla anledningen att ingen har forskat på det tidigare. Och att bedriva forskning är svindyrt. Det krävs resurser som ofta inte existerar.

Det finns alltså vissa begränsningar, och dem måste vi ta hänsyn till för det är väl ingen som vill ha en begränsad skola?

Man kan naturligtvis fundera över vad det är som gör att det av många anses så viktigt att bygga allt på vetenskaplig forskning? När det gäller skola och undervisning, undrar jag om det inte är så att vi i grunden är livrädda för att begå ännu fler misstag än dem som redan begåtts. Både på individuell lärarnivå och från skolpolitiskt håll verkar det finnas en skräck för att bli uthängd som ovetenskaplig. Att kunna luta sig mot forskningens trygga rygg blir ett sätt att gardera oss mot fadäser. Blir det fel kan man alltid säga att forskningen brast – inte den mänskliga faktorn. Eller så kan man hävda att ingenting är fel eftersom forskningen påvisar det ena eller det andra, och så behöver man inte ändra någonting – trots att det egentligen inte fungerar.

Själv är jag övertygad om att vi förlorar ett djupare perspektiv om vi stirrar oss blinda på vetenskap som den enda sanna grunden att stå på. Det finns så många andra områden som är viktiga, trots att vi ännu inte bevisat hur de fungerar – i brist på forskning eller på grund av brister i forskningen.

Ska vi till exempel stänga ute värderingar, etik och moral om vi skulle ta tillfället i akt och bygga om hela grunden skolan står på? Utifrån ett empiriskt synsätt, platsar till exempel demokrati där? Demokrati som begrepp låter fint i teorin men fungerar inte alltid i praktiken. Om vi inte kan använda demokrati som en grundpelare på grund av att begreppet brister ur vetenskaplig synpunkt, då är det dags att hissa röd flagg!

Eller ska vi utesluta vikten av personlighet, erfarenhet och intuition som en del av grunden vi lärare står på när vi undervisar? För hur kan man empiriskt studera endera?

Eller ska filosofi, religionskunskap, skönlitteratur, poesi och konst avlägsnas ur kursplanerna därför att de inte kan bevisas vetenskapligt? Javisst, det finns studier kring hur konst utvecklar hjärnan – det är fantastiskt och borde definitivt påverka kursplanerna, men alla dessa humanistiska ämnen tillför så mycket mer än vad som kan mätas empiriskt. De utvecklar kreativitet, kritiskt tänkande, öppnar upp nyfikenheten och så mycket mer som hela samhället faktiskt behöver för att utvecklas hälsosamt. Att ens försöka mäta allt det vore absurt.

En fullt utvecklad människa är inte en robot. En fullt utvecklad människa är mycket mer än summan av delarna. Och vår skola tar av tradition fortfarande hänsyn till och ansvar för det.

Hur ska vi kunna garantera att elever utvecklar känslomässig trygghet, kritiskt tänkande, förmåga till reflektion, samarbetsförmåga, konfliktlösning eller etik och moral eller uppmuntra till nyfikenhet och lust att lära och utforska världen, om vi inte också tar in andra perspektiv på alla nivåer – från den grund skolan är byggd på till hur vi lär ut och hur vi lär in till vad som lärs ut?

Jag kan inte ens föreställa mig en forskning som klarar av att mäta och väga allt det som en människa är. Inte heller kan jag tänka mig att vetenskapen någonsin kommer att kunna bevisa allt skolan är och kan vara för en människa i hennes liv.

Trots att vetenskaplig forskning har sina brister, har den naturligtvis lärt oss mängder om hur inlärning fungerar och kan också påvisa verkningsfull pedagogik. Det är självklart att skolan ska bygga på det som bevisligen fungerar! Men inte bara det. Låt oss vara öppna för att det finns en mängd andra verksamma områden, teorier och tekniker som kompletterar forskningen och som måste ha sin plats i skolan och i klassrummet för att kunna erbjuda en så fullständig skolgång som möjligt åt våra elever.