Kunskapsskolan?

Posted on 18 juni, 2014 av

0


Krönikör: Rebecka Koritz.

Rebecka skolvåren

Det är det här med att jag tycker att den grund skolan vilar på är förlegad. Jag kommer inte att sluta tjata om det förrän det görs ett seriöst försök att riva upp den. För den påverkar precis allt det som inte fungerar inom den svenska skolan, eftersom värderingarna den vilar på i sig är föråldrade och inaktuella. Och så länge vi inte ifrågasätter de värderingarna, kommer vi aldrig att kunna formulera en gemensam hållbar vision för vår skola.

Jag tänker till exempel på det absurda med begreppet ”kunskapsskola”. Tittar man på definitioner av själva begreppet ”kunskap” handlar de flesta om en blandning av ”fakta och teoretiska förmågor”. Är det enbart det vi vill att eleverna ska lära sig?

Mycket vatten har flutit under broarna sedan fransmännen på 1700-talet fick för sig att samla all den tidens kunskap i en encyklopedi. Bara tanken tycks skrattretande idag. Dessutom förändras det som anses viktigt att veta. Och det går väldigt snabbt i våra tider. Det är därför jag tycker att det är viktigt att vi pratar om kunskap. Framför allt i tider där debattörerna skriker sig hesa efter att den svenska skolan måste bli en kunskapsskola. Måste den? Varför då? Ska vi verkligen begränsa skolan till att enbart lära ut fakta och teoretiska förmågor, som har visat sig ha en tendens att förändras i galopperande takt?

Utöver det, hur kan veta vilken kunskap våra barn kommer att ha nytta av när de blir stora? På vad ska vi grunda oss när vi bestämmer innehållet i vad våra barn ska lära sig? Om vi inte vet vilka värderingar vi bygger på blir det en helt omöjlig ekvation att få ihop. Nota bene: jag propagerar inte alls för att vi inte ska lära oss kunskap, d.v.s. fakta och teoretiska förmågor. Det är bra med allmänbildning. Men vi måste veta och kunna definiera vad vi ska ha all denna kunskap till, samt vara på det klara med på vilka värderingar och visioner för framtiden vi grundar oss.

Sedan undrar jag: är det verkligen enbart kunskap barnen behöver? Om ”kunskap” nu definieras som ovan, som en kombination av fakta och teoretiska förmågor – låter inte det lite väl begränsat?  Och om vi inte lär ut endast kunskap, vad är det då vi kan lära ut utöver det, och (ibland) i dess ställe?

Vad sägs om färdigheter, som bygger på erfarenheter. Bort med korvstoppning och råplugg inför morgondagens prov! Finns det något roligare än att lära sig via erfarenhet, och något som bättre fastnar i minnet?

Och vad tycks om att utveckla förståelse för den egna erfarenheten? Att bara kunna spotta fram fakta räcker inte särskilt långt, det ser jag bevis på varje dag härborta i Mexiko där hela skolsystemet bygger på att eleverna lär sig vad läraren sagt utantill och sedan upprepar det som små papegojor. Det påverkar hela samhället att medborgarna inte har en djupare förståelse för skeendena i världen.

Något annat jag anser utomordentligt viktigt är kreativitet – något våra barn verkligen skulle ha nytta av i sina liv. Och om jag får vara helt ärlig, mycket mer nytta, än bara kunskap. Men när är det tänkt att de ska få utveckla sin kreativitet och skaparförmåga i kunskapsskolan? Förmågan att kunna skapa sina egna liv, uppfinna sig själva om och om igen, fantisera fram lösningar och hitta på nya sätt, det är något alla har nytta av vilken tid och värld vi än lever i.

Och tänk om man satsade lika hårt på samarbete, introspektion och empati, som på kunskap. Det förra vet jag att många lärare prioriterar trots att det inte nämns i samband med begreppet kunskapsskola. Introspektion däremot, har jag aldrig någonsin hört någon tala om, och trots det, är det medvetna undersökandet av våra egna tankar och känslor något som verkligen borde prioriteras systematiskt i våra skolor. Om vi inte lär oss förstå oss själva, hur ska vi någonsin kunna förstå andra och deras känslor? I tider där rasism, främlingsfientlighet, nationalism, regionalism och allmän separation florerar, står bristen på empati och gapar som ett tomt hål. Varför anses inte detta viktigt nog att bygga in i skolan?

Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Vi kommer ingen vart med slagord lika lite som plåster räcker för att reparera en fraktur. Vi måste tänka vidare och djupare om vi verkligen vill komma någonvart med vårt skolsystem.

Kunskap i all ära – det är långt ifrån det enda som behövs för att skapa lyckliga individer som är kapabla att älska, fria och redo att lära. Och det är långt ifrån det enda som behövs för att nå bättre resultat i de internationella undersökningar om utbildningsnivå som Sverige nu faller platt i. Om vi kan ge våra barn chansen att uppleva glädjen av att lära nytt och göra världen större – vilken värld skulle det inte skapa?

Vad är viktigast? Undersökningarna eller vårt framtida samhälle?

Rebecka Koritz
Pedagogisk visionär, f.d. språklärare och grundare av två små knoppande waldorfskolor i delstaten Oaxaca i södra Mexiko där hon bor sedan 2003. Skola och utbildning är hennes passion och upptar en mycket stor del av hennes liv.

 

Posted in: Rebecka Koritz