Prov kan inte mäta allt en människa är

Posted on 11 juni, 2014 av

0


Rebecka skolvåren

Vad har problemen i det mexikanska skolsystemet att göra med Sverige?

Absolut ingenting.

Däremot visar det väldigt tydligt vad som händer när man satsar fullt ut på vissa saker, som nu en del svenska politiker propagerar för.

Jag skulle alltså vilja använda den mexikanska skolan som kontrasterande skräckexempel – så att vi inte gör samma tabbar i Sverige som man gör härborta.

I Mexiko finns till att börja med en katalogiseringshets utan like. Ifrån spädbarnsålder mäts, vägs och jämförs barnets färdigheter mot… ja, mot vad egentligen? Det är något jag aldrig har lyckats luska ut. Utifrån sett tycks det som en godtyckligt sammanställd lista på när ett barn ska ha utvecklat olika färdigheter.

Sedan får bebisen betyg, och föräldrarna kan antingen vara stolta över sin avancerade lilla krabat, eller panikslagna över att den lilla sötnosen fortfarande inte kallar pappa för pappa utan vid förnamn vilket är farligt för då har bebisen nog inte förstått att pappan är dess pappa…

Så här fortsätter det upp i förskoleåldern. Kan inte barnet vid tre år fylla i en geometrisk figur med den färg som läraren har instruerat om, och dessutom (ve och fasa!) inte kan hålla sig inom linjerna, är det bara att gå hem med svansen mellan benen. Underkänd. Bakläxa. Föräldrasamtal.

Vid sex år börjar barnen lågstadiet. Betygshetsen förvärras. Allt vägs och mäts, och kan ett barn inte efter ett halvår läsa, är det katastrof. Ingen hänsyn tas till individuell utveckling, rytm eller intressen. Det viktiga är att alla barn, ALLA BARN, ska klara samma moment samtidigt. Moment som fastställts i enlighet med det mexikanska skolverket La SEP (La Sectretaría de Educación Pública) och baserat på…? Ja, på vad då? Återigen en godtycklig standard som tjänstemän utan någon som helst pedagogisk utbildning eller kunskap om barns utveckling har framställt.

Hur påverkar detta mexikanerna? Till att börja med definierar sig alla barn och ungdomar utifrån sina betyg. Och deras föräldrar definierar också sina barn utifrån betyg. Man är bara värd något om man har fått bra betyg. Då kan man förvänta sig presenter. Kommer man hem med dåliga betyg blir det utskällning och olika straff utdelas. Barnet får inte gå ut och leka, tonåringen får inte  hänga med kompisarna, de måste göra mer läxor eller får inte åka på sommarläger utan istället ta extralektioner under lovet.

Ett annat stort problem är att ingen egentligen bryr sig om vad barnet lär sig. Eller om barnet lär sig något överhuvudtaget. Det viktigaste är att klara alla prov, fiffigt nog ihopsatta av La SEP (som dessutom bestämmer vad barnen ska lära sig – de ansvarar för att tota ihop alla läroböcker i Mexiko) och få bra betyg. Om eleverna sedan faktiskt kommer ihåg något väsentligt av det som ska ha inlärts eller utvecklat någons slags förståelse eller färdighet är fullkomligt ointressant. Föräldrarna ifrågasätter det generellt inte. Bara eleverna själva är ofta insiktsfulla nog (som elever mest är) att tycka att det är helt vansinnigt och fullkomligt meningslöst.

Detta gör att många mexikaner inte utvecklar en inre motivation. De vet inte hur tillfredställelse över väl utfört arbete känns. Alltså gör de bara väl ifrån sig om de har en chef som hänger över dem som en korp. Självständigt tänkande eller eget initiativtagande premieras inte. Man får bara skäll. Alltså utvecklas inte heller så lätt ansvartagande, och går något snett är reflexen att skylla på någon annan.

En annan konsekvens är att alla de barn som inte passar in i denna mall (och de är naturligtvis många), blir automatiskt klassificerade som lidande av olika syndrom. Alla kallas in till psykolog, och psykologen bestämmer (återigen godtyckligt därför att de inte har tillräcklig kännedom om vad de talar om) att barnet lider av hyperaktivitet, koncentrationssvårigheter, alternativt autism (!?).

Om ett barn ritar en människofigur med andra färger än grisrosa (det kallas ”color piel” – eller hudfärg – vilket också är rent absurt eftersom de flesta mexikaner jag känner är alltifrån ljust kanelbruna till mörkt kaffebruna), kallas psykolog in. Det måste vara något fel på barnet!

Hur många barn och ungdomar har jag inte träffat, vars enda ”fel” var att de var fullkomligt uttråkade i ett system som inte kan tillfredsställa deras naturliga törst efter att lära sig värdefulla saker och utvecklas till kapabla människor?

I bästa fall får de ingen diagnos utan blir bara konstant uppläxade. En av mina tonårsvänner är svenskmexikan. Uppvuxen i det mexikanska skolsystemet har hon alltid, från tidig ålder, kallats oförskämd, uppstudsig, käftig och ansetts allmänt jobbig av de lärare hon haft. Varför? Därför att hon är smart och verbal och ifrågasätter allt som hon ställs inför. På vissa lektioner ålades hon till och med ”talförbud”. Hon fick inte räcka upp handen och tycka till eftersom läraren inte kunde bemöta hennes argument.

Väl i Sverige för att avsluta sina skolår, höjs hon till skyarna av sina lärare. Hon har förvandlats till självständigt tänkande, kritiskt reflekterande, kreativ och med väl utvecklad argumentationsförmåga. Det är eftersom vi fortfarande i Sverige inte än har hamnat i fällan att endast mäta och betygsätta alla kunskaper via prov, utan faktiskt också värderar andra saker – inte bara teoretiska fakta.

Jag vill flagga för att vi ska fortsätta med det. Prov kan inte mäta allt en människa är. Betyg säger ingenting om vilka styrkor, förmågor och kvaliteter en människa har. Låt oss utveckla en mänskligare skola där alla elever får en chans att utvecklas till de fullkomliga individer de har rätt att vara.

Rebecka Koritz
Pedagogisk visionär, f.d. språklärare och grundare av två små knoppande waldorfskolor i delstaten Oaxaca i södra Mexiko där hon bor sedan 2003. Skola och utbildning är hennes passion och upptar en mycket stor del av hennes liv.

 

Posted in: Rebecka Koritz