Att vara praktisk eller att vara teoretisk?

Posted on 8 juni, 2014 av

1


Dagens gästblogg är skriven av Johan Clase, speciallärare och lärare i svenska och slöjd.

Att vara praktisk eller att vara teoretisk?
Vad innebär det? Jo, jag hade en svärfar som gärna ville vara praktisk, men som i själva verket hade ”tummen mitt i handen”. Han gjorde bort sig gång på gång och fick Sunes pappa att se ut som proffshantverkare i jämförelse… Sedan har jag mött både elever och föräldrar i mängder som är övertygade om att skolan inte var/är något för dem. I skolåldern har de ställt till med en hel del eller dragit sig undan. I vuxen ålder har de närapå ursäktande kommit med mössan i handen och känt sig väldigt malplacerade och i underläge. Historiskt sett sade man att de saknade ”läshuvud”. Med samma utgångspunkt placerar väldigt många av oss lärare in elever i liknande fack och resignerar inför dessa ”faktum”.
Men vad ligger bakom orden teoretiskt och praktiskt, förutom en hög med värderingar. Vari ligger själva kunskapskärnan?

När jag läste gästkrönikör Rebecka Koritz blogginlägg om vem som bestämmer i skolan, och hon tog upp hur ”praktiska ämnen dissas i skolan”, hur fragmentarisk skolan är och hur fel hon tyckte att detta var, så kunde jag inte annat än att hålla med. Samtidigt vill jag gå ett steg längre genom att påstå att det är förlegat att benämna företeelser som praktiska eller teoretiska.

Jag ska försöka mig på att förklara lite hur jag tänker genom några exempel. Men först vill jag lägga in en blänkare, en hänvisning tillbaka till Rebecka Koritz inlägg när hon skriver om hur viktigt det är med att låta barn utveckla sin finmotorik, eftersom detta hjälper neocortex att växa i hjärnan – det område vi behöver för vårt abstrakta tänkande, för att lära oss läsa, räkna m.m. Hur kommer det sig att genom utveckla finmotoriken så förbättrar vi förutsättningarna för abstrakt tänkande? Det undrar jag… Kanske kan det vara så enkelt att det inte egentligen är någon skillnad för hjärnan i att arbeta praktiskt eller abstrakt teoretiskt?

Redan när jag gick lärarutbildningen för en mängd år sedan fördes teorin fram i kurslitteraturen. Bengt Molanders bok ”Kunskap i handling” ingick som kurslitteratur där han lyfte fram hur nära ”praktiken” ligger ”teorin” och att båda perspektiven är beroende av varandra. Men även Bengt Molander delar upp världen i två delar, vilket gjorde mig smått obstinat redan då.

Jag vill istället prova att byta ut begreppen ”teori” och ”praktik” mot ”planera” och ”utföra”. Oavsett vilken ”aktivitet” jag ämnar göra; bygga ett hus, skriva en bok eller utföra en beräkning av vid vilken tidpunkt, hastighet och vinkel en rymdfärja bör inträda i jordens atmosfär för att klara sig och kunna landa på rätt ställe på jorden, så utför jag en mängd ”aktiviteter” i hjärnan. Är dessa aktiviteter uppdelningsbara i ”praktiska” eller ”teoretiska”. Den enda skillnaden är att de aktiviteter hjärnan gör utmynnar i olika kroppsliga rörelser. När det gäller husbyggaren utmynnar dennes hjärnaktiviteter i mer fysisk rörelse – ett för det mesta mer hälsosamt tillstånd. Författarens och matematikerns hjärnaktivitet ger på sin höjd stela fingrar och axlar, om jag får raljera något.

Krävs det då inte mer ”avancerad” tankeverksamhet för att skriva en bok eller göra avancerade matematiska beräkningar? Det måste väl ändå vara mer värdefulla tankar eftersom det är finare att vara matematiker och författare än att vara husbyggare? Hur tydlig kan inte en retorisk fråga bli?
Om vi tar ett skolnära exempel på aktiviterer som pågår i stort sett varje dag i alla skolor. Vi går ner på ämnesnivå och jämför ämnesaktiviteter i slöjd, svenska och matte. Jag utgår från något äldre elever i år nio, då abstraktionsnivån på verksamheten bör vara något större.

Slöjdeleven
En slöjdelev ska tillverka ett litet skåp helt i trä med glasdörr. Denne elev har fått för sig att det inte är tillåtet att använda varken spik, skruv eller gångjärn. En självpåtagen utmaning som eleven inspirerats att testa genom att kanske ha sett något liknande eller diskuterat saken med sin slöjdlärare. Vad för kunskap behöver då eleven för att klara sin utmaning? För de flesta elever i år nio är det helt omöjligt att genomföra ett så pass avancerat projekt utan stöttning och vägledning från en god pedagog. Men om vi ser på arbetsprocesser och vilka verktyg som behövs för att klara av att genomföra projektet, så handlar det om att först och främst visualisera sin idé – en abstrakt process som i sin tur medför många olika ställningstaganden. Hur stor? Vilken form? Vilket material? Tekniska lösningar med gångjärn i trä hur bitarna ska sammanfogas och hur glaset ska fällas in? Utifrån sin förförståelse och med hjälp måste eleven också förutse olika svårigheter under processen som de olika valen medför. Vilka verktyg? Hur används dessa bäst? Det krävs ju en hel del kunskap för att slutföra projektet. Men det krävs också en hög abstraktionsnivå i planeringsprocessen för att eleven ens ska kunna ta sig för att påbörja projektet. Till sin hjälp har eleven sin lärare, penna, papper och/eller dator samt förstås sina klasskamrater. För att kunna fortsätta behöver eleven konkretisera sin idé; skissa upp den eller göra en ritning.

Under själva arbetets gång krävs det ständigt att eleven är beredd på att omvärdera sina val, vara på tå och ifrågasätta vad som sker, för att kunna justera för faktiska omständigheter i arbetet med ett levande material och justera efter sina egna misstag som sker under processen. Förutom mycket visualisering och många abstrakta ställningstaganden kring vad som bör göras om utifall att, så handlar det om att hjärnan får arbeta koncentrerat för att upprätthålla fokus. Eleven fokuserar inte bara på en aktivitet, hjärnan utför en mängd operationer samtidigt; visualisera planen, följa skeenden, omvärdera, utföra både grovmotoriska och finmotoriska moment. Det är en komplex helhet.

Att skriva uppsats
Hur gör då eleven som ska skriva en uppsats? Faktum är att det knappt skiljer sig något åt mellan ”uppsatseleven” eller slöjdeleven. Det är samma processer det handlar om; eleven måste ha en idé att skriva om, visualisera denna på något sätt – att mentalt ta sig till platser, se karaktärer och utforma en handling. Det är processer med hög abstraktionsnivå. Det krävs ju också en hel del förförståelse kring skrivande, språkanvändning och språkuppbyggnad. Det är inte för inte som skrivandet ofta också benämns hantverk. Att ”bygga” en bok kan liknas vid att ”framställa” ett slöjdalster. När processen kommit så långt att planeringsprocessen är klar, och skrivandet skall börja, då handlar det ju återigen att vara på tå, ifrågasätta, justera efter omständigheter som inte uppmärksammats i planeringsfasen – språket är ju levande, precis som trä är ett levande material. När eleven väl sätter igång med arbetet blir det sällan så som det var tänkt från början, även om eleven har skissat på en handling, gjort ett utkast. Samma processer krävs av ”uppsatseleven” och av slöjdeleven när det gäller att upprätthålla fokus visualisera skeenden och göra abstrakta ställningstaganden för att ha koll på att slutresultatet blir så bra som möjligt. Den enda skillnaden är att tankeprocesserna utmynnar i olika kroppsliga rörelser; istället för att kroppen håller i en hammare eller skruvmejsel så finns det en penna i handen.

Lösa ekvationer
En matteelev ska utföra abstrakta räkneoperationer. Denne elev ska lösa en ekvation, något som många elever ser som en svårgripbar uppgift – en uppgift som är svår att se någon praktisk nytta av. Men faktum är att för att kunna lösa ut ”x” så krävs en stor portion av abstrakt tänkande och en mängd konkreta redskap för att förstå ekvationens mening och på vilket/vilka sätt denna kan lösas på – eller som en av mina gamla mattelärare sa till mig och min klass; ”att se ekvationens skönhet.” Han menade att det fanns en skönhet i olika sätt att lösa en ekvation på. För att kunna lösa en ekvation och samtidigt förstå vad som händer, så behöver ju eleven en hel del förförståelse, precis som slöjdeleven och ”uppsatseleven”, men i matteelevens fall krävs det förmåga att se samband på en ganska abstrakt nivå – en portion abstrakt tänkande som behöver konkretiseras genom att skissa på lösningar, pröva vilka ”verktyg” och metoder som man kan använda.

Jag tror att poängen framkommit för länge sedan: Det finns egentligen ingen skillnad i det som vi brukar benämna som ”praktiska” eller ”teoretiska”. Språket är en konstruktion och avspeglar våra egna tillkortakommanden, både historiskt och idag. Att vissa människor vill vara, tror sig vara eller bara hamnar i fack som exempelvis teoretiker eller praktiker ser jag mer som en konstruktion i språket, samhället och därmed i vår hjärna. Det är en konstruktion som används som motpoler, utslagningsmetoder och ibland för att skaffa sig sociala och ekonomiska fördelar. Just nu lever vi i en mycket polariserad värld. Att istället fundera en eller två gånger på självklara begrepp som att exempelvis vara praktisk eller teoretisk kan ibland vara väldigt nyttigt, anser jag.

Johan Clase, speciallärare och lärare i svenska och slöjd

Posted in: Uncategorized