Varför detta självförakt?

Posted on 1 juni, 2014 av

0


Gästbloggare: Dennis Hjelmström

Det är valår. Och det märks.
Inte minst på den tilltagande mängden utspel om tillstånden i Sverige.
I vårt postmoderna debattklimat har det ju som bekant blivit vanligt att använda personliga erfarenheter och berättelser som underlag för påståenden om mer övergripande tendenser och förskjutningar. ”Anekdotisk bevisföring” brukar det kallas ibland. Man använder helt enkelt en personligt förbehållen berättelse eller upplevelse för att illustrera någonting större, hävda något mer allmängiltigt. Ett meningslöst sätt att argumentera enligt mig själv, eftersom vem som helst kan hitta bevis för nästan vad som helst i sin närmaste omgivning eller i sina egna upplevelser. Få av oss saknar historier som sticker ut och väcker uppmärksamhet. Och ingen kan som bekant ta ifrån oss våra egna upplevelser.

Jag skriver den här texten till Skolvåren därför att det var just Skolvåren som nyligen länkade till ett blogginlägg som väl bör kunna passera som just en personlig berättelse med anspråk på att illustrera någonting större.
”Sverige har blivit kallt. Vårt land är i dag hårt och oförlåtande”. Så börjar texten. Och så fortsätter den också. Berättelsen redogör för problem efter problem i det svenska samhället. Jag läser om förgörande uppgivenhet. Om hopplöshet och om förlorade liv. Förändringens vind som för med sig rasism, nedmontering av välfärdssamhället, nedmontering av alla trygghetssystem.
Någonstans uppstår ett sorts crescendo som landar i det avgörande och ganska sammanfattande utropet ”Sverige sviker!”.

Det är naturligtvis inte första gången jag läser en text som anar undergången eller vad Maria Sveland en gång i februari 2012 lanserade som ”politisk depression”. Men när jag hade läst klart kände jag mig ovanligt sänkt och utmattad. Och irriterad.

”Sverige är hårt och oförlåtande.” ”Sverige sviker!”
Om man frågar vem det egentligen är som sviker och vem som blir sviken så kan förstås svaren variera. Skolan sviker unga. Arbetslivet sviker kvinnor. Svenskar sviker invandrare. Stockholm sviker Norrland. Regeringen sviker fiskerinäringen. Eller, vi är alla svikare. Tillsammans sviker vi alla de som varje dag hoppas på någonting bättre. I en myriad av sammanhang sviker den som lever ett bättre liv den andre, som lever med större problem i sin vardag.

För att ett svek ska kunna förekomma så måste det finnas någon som sviker. Svekfull kan man i sin tur bara vara om man tidigare har utfäst ett löfte gentemot någon annan – antingen på egen hand eller som medlem av ett kollektiv. Svikaren lever inte upp till ett löfte, kort sagt, vare sig det är explicit eller underförstått.

Så vad är det då vi lovar, vi som sviker?
Ja, vi lovar så klart att alla människor i Sverige (och på jorden) ska ha rätt att åtnjuta samma mänskliga rättigheter bland annat. Vi lovar att ingen ska behöva stå utan vård när de blir sjuka. Att ingen ska behöva leva på gatan. Ingen ska sakna mat eller värme. Alla ska ha rätt till arbete. Alla ska ha avtalsenlig lön. Ingen ska bli kränkt. Det ska finnas god barnomsorg, god äldrevård, bra skola. Vi lovar väldigt mycket i Sverige. Och det är bra, ska jag be att få understryka. Ju fler som delar idén om att alla ska kunna åtnjuta goda livsvillkor, desto bättre.

Problemet är att vi har tagit för vana att använda den goda målsättningen som utgångspunkt. När vi säger att vi sviker alla som inte kan leva med samma standard så säger vi samtidigt att ett problemfyllt tillstånd inte kan accepteras som ett normaltillstånd. Men det är det. Alla ordnade samhällen har alltid haft sina problem med att leva upp till löften om alla individers rätt till goda livsvillkor i varje given stund. Den svårigheten är utgångspunkten. Att inte hela tiden vara framme vid målet gör oss inte alla till svikare!

Men detta självförakt, detta vältrande i klagosånger, besvärjelser och dystopiska förkunnanden stärker oss knappast i vår ambition att komma närmare målet.

En av mina utgångspunkter var texten som länkades av Skolvåren. Kanske kan det därför vara en idé att sammanfatta min poäng med just skolan som exempel.
I Sverige kryllar det av pedagoger, skolledare, barnskötare, m fl, som varje dag kämpar för att hjälpa unga människor att förverkliga sig själva och sina drömmar. Som kämpar för att nå kunskapskrav, kämpar för trygghet och för demokratiska värden. De kämpar för att försöka leva upp till skolans löfte om att alla elever i skolan har rätt till just kunskaper, trygghet och förverkligade drömmar.
Tyvärr så kommer inte alla elever hela vägen fram. Tyvärr finns det elever som slirar av banan trots skolans kamp för ett bättre utfall. Men det gör inte alla som har kämpat för elevens rättigheter i skolan till svikare. Att alla ska lyckas är målet, men en orimlig utgångspunkt. Problemfyllda tillstånd är ofta normaltillstånd.

Skolan är snarare full av hjältar. Som kämpar. Trots att förutsättningarna många gånger är svåra och de helt naturliga problemen ofta hopar sig.

Posted in: Uncategorized