Vem bestämmer om skolan?

Posted on 30 maj, 2014 av

5


Gästbloggare: Rebecka Koritz, pedagogisk visionär, f.d. språklärare och grundare av två små knoppande waldorfskolor i delstaten Oaxaca i södra Mexiko där hon bor sedan 2003. Skola och utbildning är hennes passion och upptar en mycket stor del av hennes liv.

 

Jag funderar ofta på vem det är som har bestämt att vi ska undervisa i de ämnen som erbjuds i skolan. Vem har bestämt vilken kunskap som platsar och därmed också vilken kunskap som inte platsar? Och vem har hittat på att segmentera allt i små fragment när världen inte är uppdelad i bitar?

Ofta tänker jag att det inte verkar vara någon bestämd person eller instans alls. Det tycks gå på helt automatiskt, per tradition – och utan någon större reflektion.

Det är dags att ifrågasätta vad som lärs ut och på vilket sätt.
Vi har fortfarande ett skolsystem som bygger på 1800-tals värderingar från industrialismens tid. Det är systemet det är fel på, och det är systemet som måste förändras. Lärarna kan göra allt de kan (och tro mig, det gör de också!), men hur lätt är det att vara modern och relevant när hela systemet man arbetar inom bygger på helt andra premisser än på den kunskap lärarna av idag besitter? Och hur kan ett tvåhundra år gammalt system tillfredsställa dagens behov? Är det ens okej att vi fortsätter bygga vårt samhälle på värderingar som överlevt alldeles för länge?

Vi vet massor om inlärning idag som man inte visste på 1800-talet.
Ett exempel på det, är hur viktigt det är att låta barn och ungdomar utveckla sin finmotorik. Varför? Jo, därför att när finmotoriken stärks, hjälper det neocortex att växa till sig och utvecklas. Neocortex? Ja, den delen av hjärnan som tänker abstrakt, den del vi behöver för att kunna lära oss läsa, räkna och tänka vetenskapligt. Men det är också den delen som behövs för att kunna resonera logiskt och argumentera.

Om vi verkligen skulle ha ett skolsystem som baserades på relevant hjärnforskning, skulle vi prioritera att inkorporera praktiska ämnen som syslöjd, träslöjd och konst i alla studier rakt av under hela skoltiden.

Och ändå dissas dessa praktiska ämnen nästan helt. Vem har någonsin hört någon politiker tala om att barnen behöver sticka mer? Nej, men mera matte ska de ha. Matte räknas som ett viktigare ämne. Jag säger inte att barn inte ska lära sig att räkna eller att matte inte behövs, men jag kan inte se att det är viktigare än syslöjd. Och ändå kan jag fråga nästan vem som helst, och en majoritet kommer att hävda att matte är viktigare – utan att ha en aning om vad de baserar den uppfattningen på.

Ämneshierarkier påverkar hela samhället.
Hela vårt samhälle bygger på tanken att ämnen som är intellektuella och/eller produktiva, är värda mer än ämnen som inte är det. Därför är matte till exempel också mer värt än språk, eftersom man behöver kunna räkna för att se om ett företag (läs: fabrik) går med vinst eller ej. Och även om språk är intellektuellt och helt klart behövs för att chefen och personalen (läs: direktören och fabriksarbetarna) ska kunna kommunicera med varandra, så är det inget som mätbart påverkar produktion eller vinst. Och även om elever i slöjden kan producera olika föremål, går det inte upp mot vad en fabrik kan producera i mängd. Alltså är det inget värt.

Men det är dags att ifrågasätta ämneshierarkin, därför att den bygger enbart på gamla ingrodda föreställningar som i sin tur bygger på gammaldags värderingar om vad som bör prioriteras. Och de värderingarna har ingenting att göra med vad forskningen har visat är sant om hur vår hjärna fungerar, och vad den behöver för att utvecklas på ett hälsosamt sätt.

Ämnesuppdelning är ett förlegat fenomen.
Men vadå? Ska eleverna bara ha syslöjd eller? Nej, bara om man envisas med att hålla fast vid idén att hela världen ska fragmenteras upp i olika ämnen och studeras separat var för sig. Om vi utöver ämneshierarkin kunde lägga ner ämnesuppdelningen och istället låta eleverna arbeta ämnesövergripande vore det inte något problem. Praktiska ämnen kan gå hand i hand med intellektuella ämnen. För att kunna följa ett stickmönster eller bygga en liten bod måste man applicera matematik. Och det är mycket roligare, intressantare och mer spännande att få använda matematik på riktigt, istället för att räkna i en bok. Dessutom är det faktiskt mer lärorikt eftersom det blir erfarenhetsbaserad inlärning.

Om skoldagen vore ämnesövergripande, skulle det dessutom vara mycket enklare att föra in ämnen som idag inte räknas som ämnen: till exempel kreativitet, uthållighet, självdisciplin, introspektion och empati. Det är så kallade icke-kognitiva färdigheter som efterfrågas på arbetsplatser både av arbetsgivare och av kollegor, men som fortfarande inte har sin plats i vår skola – eftersom den står på en grund som inte alls värderade det.

Vilken värld vill vi egentligen ha?
I en värld som premierar produktivitet, är det viktigt att väga och mäta resultat – och dessvärre faktiskt även människors värde. I en värld som prioriterar mänskligare värden, blir faktiskt till och med betyg obsoleta. Med tanke på vilket Europa vi vaknar upp till idag, är det än viktigare att vi påbörjar den nödvändiga diskussionen och ställer oss de riktigt viktiga frågorna:

Vilken värld vi utbildar våra barn till? Är det den värld vi faktiskt egentligen vill ha?

Om inte, är det hög tid att tänka om.

Hur skulle skolan kunna se ut om vi fick möjlighet att göra om allt från grunden?

Rebecka Koritz

Posted in: Uncategorized