Landet som revolutionerade utbildning

Posted on 14 april, 2014 av

0


Dagens gästblogg är skriven av Rebecka Koritz, f.d. språklärare och grundare av två små knoppande waldorfskolor i delstaten Oaxaca i södra Mexiko där hon bor sedan 2003. Senare i år kommer den bok hon skrivit om sina erfarenheter och tankar kring skola och utbildning att publiceras i Sverige. Detta inlägg utgör en omarbetad del av hennes bok, anpassad exklusivt för #skolvåren.

Att den svenska skolan befinner sig i kris är ingen nyhet. Det talas knappt om annat nuförtiden. Sverige sjunker i de internationella mätningarna och undersökningarna över utbildningsnivå, och det som en gång i tiden var en enhetlig skola för alla är det inte längre. Skillnaderna i samhället ökar, och det verkar som om få känner igen sig i det som den svenska skolan en gång stod för. Paniken ökar. Alla har åsikter om vad som är fel och jakten på lösningar har blivit desperat.

Svallvågorna från debatten når hela vägen till de södra delarna av Mexiko, där jag verkar och bor. Jag lämnade lärarbanan 2001, och Sverige något år senare. Utifrån mitt perspektiv, från andra sidan Atlanten, är det svårt att greppa att det på så kort tid har skett så enorma förändringar i den svenska skolan. Det faktum att det går att göra snabba förändringar skulle kunna ha varit extremt hoppfullt – om det hade handlat om att göra förbättringar. Nu har det ju inte direkt varit konsekvenserna, och i det ljuset ter sig den hastiga nedmonteringen av den svenska skolan rent absurd.
Det finns få ämnen som river upp känslorna på ett sådant vis och som så inbjuder till diskussion som skolan. Vi har alla gått i skolan, har alla vår egen högst personliga erfarenhet av den och de flesta tycks ha en oerhörd massa åsikter om både skola och lärare. Det faktum att vi alla har varit utsatta för en rejäl dos skolupplevelse, verkar ofta ha den effekten att vi alla tror att vi är experter på skolan. Vi vet vad som är fel och hur det borde lösas. Antingen är problemet brist på disciplin, eller så är det lärarna som är kassa eller skolan som inte tar sitt ansvar och så vidare. Jag behöver inte rabbla upp argumenten här. Ni kan dem redan.

Men bara för att man har gått i skolan är man faktiskt inte expert. Långt ifrån. Och argumenten jag hör, ligger dessvärre ofta på en kränkande ytlig nivå. Jag säger kränkande, därför att det är kränkande att höra folk självsäkert yttra sig om saker de inte vet särskilt mycket om. Det är kränkande eftersom de sätter sig över dem som faktiskt råkar vara experter på ämnet, och som nästan aldrig får höras i debatten. De som verkligen vet vad som fungerar och vad som inte fungerar har under åratal fått sin position ifrågasatt och nedvärderad samt sina röster kvävda. Det är få som idag på allvar tror att lärarna faktiskt vet vad de håller på med, kan något eller än mindre är bra på det de gör. Alltså lyssnas det inte på dem. Det skapas inte ens något utrymme i debatten för att proffsen ska få något att säga i saken.

Det är min absoluta övertygelse att förutsättningarna för att Sverige skulle kunna bli landet som revolutionerade utbildning och skola är extremt stora, även om det kanske inte märks just nu. Det finns mycket medvetenhet och erfarenhet, och det är en bra bas att bygga på. Den katastrof som nu hotar, är bara en sida av myntet. På den andra sidan finns möjligheten att göra något helt nydanande. Från mitt perspektiv här i Mexiko, ter det sig inte helt omöjligt att Sverige återigen skulle kunna bli ett föregångsland och en inspiration för andra länder. Men för att nå dit måste vi tänka om, tänka annorlunda och börja från en helt annan ände och verkligen reflektera över vad för slags skola vi skulle kunna skapa samt vilken slags samhälle vi egentligen vill ha.

Det första som måste ske, är att vi lyfter ut skolan ur det politiska sammanhanget. Skolan är för viktig för att bli behandlad som slagpåse där rött och blått slåss om makten med många åsikter, vidlyftiga löften men med skrämmande lite kunskap. Det krävs att debatten öppnar upp för helt nya möjligheter samt att den börjar föras på en helt annan nivå. Det krävs att vi upphör med att polarisera åsikter och ställa argument mot varandra, och istället gemensamt sätter oss ner och börjar föra en konstruktiv dialog. Den dialogen bör handla om vad vi värderar mest, vad vi vet fungerar och vad vi vill utrusta våra barn med för en framtid vi inte vet något om, så att vi med förenade krafter kan klura ut vart vi vill vara på väg. Först efter det kan vi satsa fullt ut på att skapa en helt ny grund för en helt ny slags skola. Och den skolan måste vi låta proffsen utforma: de visionära lärarna, hjärnforskarna, experterna på inlärning. Inte politiker med åsikter utan grund eller tjänstemän med en privat agenda. Låt Sverige bli landet som gick en ny väg och revolutionerade hela skolsystemet!

Rebecka Koritz
Pedagogisk visionär, f.d. språklärare och grundare av två små knoppande waldorfskolor i delstaten Oaxaca i södra Mexiko där hon bor sedan 2003. Skola och utbildning är hennes passion och upptar en mycket stor del av hennes liv.

Posted in: Uncategorized