Varför gör vi såhär i skolan?

Posted on 11 april, 2014 av

0


Dagens gästblogg är skriven av Dennis Hjelmström, Biträdande rektor på Enebybergs skolor i Danderyd (@kichauteh):

I personalrummet tätnade tankarna bland högstadielärarna som satt runt ett bord och plötsligt kom på att de ville arbeta tillsammans kring ett NO-tema. Någon hade sett en film kvällen innan, en film som innehöll alla möjliga orimligheter – explosioner i rymden som kunde höras, personer som kastades tre meter bakåt av en vanlig pistolkula eller som hann ducka för andra kulor när de hörde ljudet från skjutvapnet. Händelser och situationer som tydligt bröt mot fysikens lagar. Hur kunde man använda sig av det i fysikundervisningen? Ungdomarna tittar ju på film, eller hur? De skulle säkert bli otroligt motiverade av att jobba med orimligheter i actionfilm! 
Ganska snart var de här lärarna väldigt uppspelta. Entusiasmen tilltog, förslag på olika arbetsområden som det här temat kunde innehålla kastades fram och tillbaka. Motivationen var verkligen på topp.

Jag satt för mig själv en bit bort och kom på mig själv med att le stort åt allt detta engagemang. Det var verkligen roligt att se den glöd av entusiasm som bländade mig från andra sidan rummet. 
Nu visste de vad de skulle göra hela september. De skulle jobba tematiskt och de skulle utgå från elevernas intressen.

Då kröp en fråga fram inom mig. En fråga som faktiskt störde mig lite grann, men samtidigt kände jag att jag inte kunde undvika den:
– Men varför ska de hålla på med allt det där?
Jag började grubbla. Jag tänkte att säkerligen fanns det massor av goda syften med att låta eleverna ägna sig åt actionfilmer i fysikämnet. Därtill rådde det ingen tvekan om att ämnesområdet engagerade lärarna. Skulle eleverna ens ha hälften så kul under lektionerna som lärarna hade när de planerade dem så var succén redan klar. Åtminstone ur rolighets-perspektiv. Kanske skulle såväl elever som lärare ha så kul att de aldrig skulle komma frågan om varför de höll på med just dessa arbetsområden.

Jag tog med mig grubblerierna kring frågeordet ”varför?” ut till löpspåret samma kväll.
- Varför springer jag? För att få bra kondition. Varför ska jag ha bra kondition? För att leva ett friskare liv. Varför ett friskare liv? Osv…
Jag dribblade med liknande frågeharanger i trädgården. När jag lagade mat. När jag stod i lekparken med min dotter. Varför gör jag alla de här sakerna? Vad är syftet?
Missförstå inte nu. Det var inte så att jag grubblade så mycket så att jag började närma mig den ibland nästan förgörande frågan om meningen med livet. Faktum är att jag ofta nöjde mig med att ställa två, tre ”varför” vid varje tillfälle. Sedan fick det räcka. Ganska ofta kom jag också fram till att vissa aktiviteter bara behövde ett led (fråga-svar) eller till och med kunde framstå som ett sorts självändamål. Åtminstone kunde jag tänka så just då. Jag vattnar buskarna därför att de behöver vatten. Jag lagar mat därför att jag behöver äta. Jag står i lekparken med min dotter därför att hon tycker att det är roligt att vara där.
Det fungerar att tänka så. I många sammanhang.
Men är skolan ett sådant sammanhang? Är tema: actionfilm ett självändamål inom fysikämnet? Eller bör man fråga sig varför just actionfilmer när man planerar en hel månads lektionsinnehåll?
Skulle jag ha ställt frågan den där dagen i personalrummet:
Men varför ska ni göra just det där? Vad är syftet? Vad uppnår ni genom att låta alla elever bena i frågan om varför explosioner inte kan höras i rymden?
Om jag hade frågat så hade jag kanske fått ett bra svar. Kanske hade det låtit såhär:
- Därför att det står i det centrala innehållet att undervisningen ska syfta till ”källkritisk granskning av information och argument som eleven möter i källor och samhällsdiskussioner med koppling till fysik.”
Jag hade kunnat få ett sådant svar. Då hade jag nickat förtjust och blivit ganska nöjd.
Men kanske hade jag också fått en fråga i retur: 
- Ja, varför? Hör ni, vi kanske skulle titta i kursplanen?

Även om de här lärarna säkerligen kunde hitta stöd för sitt tema i kursplanen i eterhand så är det ett exempel på en bakvänd planeringsprocess. Att planeringsprocessen går bakvägen – metod och arbetssätt först, mål och syfte som efterhandskonstruktion – är vanligt.
Vi behöver bli bättre på att ställa frågan ”varför gör vi detta?”. Att den värdefulla tid som ägnas åt skolarbete ska ha ett syfte borde alltid vara självklart. Även om syftet vissa gånger kanske handlar om ren rekreation eller kravlös förströelse.

Vi behöver också bli bättre på att påminna varandra om det där centrala frågeordet. Det ligger nämligen i mänsklig natur att falla in i rituella beteenden. Vi gör saker därför att vi har gjort så förut. Eller, vi gör saker för att få saker gjorda. Gärna konkreta saker, sådant som går att bocka av. Vi behöver påminna varandra om att inte fastna i ”görandet”. Alla vet hur lätt det är att fastna i ritualer och rutiner.

Men man kan naturligtvis inte sticka frågan ”Varför?” under näsan på folk hela tiden, så fort möjligheten uppstår. Frågandet kan i de flesta sammanhang nämligen pågå i oändlighet och den som frågar blir ganska snart betraktad som en jobbig fluga som hela tiden återkommer trots upprepade försök att bli av med den.
Det kan så klart också finnas tillfredsställelse i att få saker gjorda och det kan nog vara ett syfte i sig. Kanske är syftet med att göra vissa saker just att slippa tänka på varför man gör vissa saker. Kanske är nämligen svaret på den frågan ”Därför att jag blir lugn/glad/nöjd med att få saker gjorda och/eller av att slippa tänka hela tiden”. That’s it, liksom.
Och ibland kan man också uppleva görandet som ett krav som kommer från någon annan. ”Jag gör detta därför att föräldrarna/eleverna/skolledningen vill det”, till exempel. Då är detta syftet.

Görandet kan ha olika ursprung och olika syften. Det kan ske som självändamål, som respons på externa krav och önskemål eller som medel för en större strävan, till exempel.
Men planering av arbetsmoment i skolan bör likväl alltid ha styrdokumenten som utgångspunkt. Det är inget kontroversiellt påstående. Likväl glöms detta bort väldigt ofta. I stället planerar vi utifrån andra utgångspunkter – vad som känns roligt, vad jag har gjort tidigare, vad andra gör eller vad som ger det mest lätthanterliga resultatet. Om jag vid varje planeringstillfälle frågar mig själv ”Varför ska jag nu göra detta med eleverna?” så tvingar jag mig att lyfta blicken och kontrollera huruvida det vi gör har förankring i vårt uppdrag eller snarare i ett rituellt beteende.

Vid en mycket tidig punkt i livet ställer barn ständigt frågan ”varför?” Det är inte för att vara tjatiga. De vill förstå saker. Varför gör människor vad de gör? Varför har blommor färger? Varför är bilar farliga?
Det här frågandet handlar om något mycket fundamentalt och förhandsprogrammerat hos människan. Det är fundamentalt för all typ av utveckling. Det gäller även skolan, så klart.

– Varför ska vi göra just detta i skolan? Varför valde jag det här innehållet? Vad syftar det här till?