To sing a better song

Posted on 1 april, 2014 av

1


Dagens gästblogginlägg är skrivet av Maria Fredriksson:

Någon gång i början av vårterminen 1988 satt jag hos en sönderstressad syokonsulent och svarade på absurda frågor.
– Vad vill du bli när du blir stor?
– 160 cm.
Nej, naturligtvis svarade jag inte det (ett mål jag visserligen hade och missade med 4 cm).
– Skivomslagsdesigner, sa jag, vilket genererade viss frustration hos den medelålders mannen, vars egen dröm kanske inte handlade om att kvota in motsträviga, skoltrötta sextonåringar på gymnasieprogram de så uppenbart inte vill gå.
– Men det är det ju bara ett fåtal som kan jobba med (d v s inte du). Har du några andra planer?
– Barnboksillustratör, kontrade/framhärdade jag, vilket genererade ytterligare svettdroppar och rodnad på ilskna kinder.
– Här är ett par bra linjer som garanterat ger jobb och där du får 0,4 i tillägg till ditt betyg, rabblade han och viftade med papper som handlade om Bygg och anlägg, samt teknis.
– Har du sett mina matte- och slöjdbetyg? undrade jag och upplyste honom om att mommie dearest redan bestämt att jag skulle gå 3-årig humanistisk linje, eftersom jag var hyfsad på språk men värdelös på matte (på den tiden kunde man slippa undan en jädrans massa matte och ändå bli högskolebehörig).

Det blev så klart humanistisk linje och jag ”härdade ut” i tre år, även om jag inte härdade ut en dag. Det bildades en stig mellan min bänk och klassföreståndarens kateder, då jag varje samling fick gå fram och skriva i frånvaroboken. ”Mensvärk”. ”Motvind i korridoren”. ”Pizzaätning”. ”Kinamat”. Mina frånvaroursäkter var nog det mest kreativa jag producerade under mina tre år. Till slut vädjade mommie dearest till mig att hoppa av innan jag helt förstört min skolgång a k a liv. När jag gick i tvåan på gymnasiet var Platsjournalen en gedigen läsning för outbildat folk som jag, så jag kände ingen direkt panik. Jag tänkte gå klart skolan och sedan skaffa jobb på någon bar på Kanarieöarna. Ungefär så.

1991 var Platsjournalen tunnare än mina mattekunskaper. Någon gång i maj insåg jag att loppet var jävligt kört. Efter en klasstimme satt jag tårögd kvar hos min mycket tålmodige klassföreståndare – en luttrad Von Trapp-figur som undervisat på skolan sedan mitt födelseår – som visade sig vara ett under av förståelse. Han berättade om sin son som inte heller han trivts i den vanliga skolan och som via en folkhögskola fixat både gymnasiestudier och musikstudier och därefter kommit in på musikhögskolan. Jag uppskattade omtanken, men tog inte riktigt in det. Folkhögskola? Kopplade bara ihop det med knarkare på Lackalänga (svensk dramaserie från 80-talet, om livet på en folkhögskola).

Jag lämnade gymnasiet i juni 1991 med lägst betyg i klassen, men med högst antal frånvarotimmar på högst antal tillfällen. Jag tippexade över den handskrivna 1:an och 2:an i frånvarosiffrorna 134/29 innan jag visade betyget för mommie dearest, sedan skrev jag dit siffrorna igen.

I augusti samma år hade vi återträff med gymnasieklassen. På Arbetsförmedlingen. Vi lärde oss att inte visa tatueringar vid jobbintervjun. Efter typ en månads evighet med dylikt trams lyckades jag få en ”särskilt avtalad praktikplats”, d v s det som senare blev ungdomspraktik utan särskilt avtal (dvs halva ersättningen). Jag tillbringade ett halvår på min gamla högstadieskola, tillsammans med min bildlärare. Under tiden började mor min att tjata om folkhögskola, då en väninnas son tydligen gått på en sådan för att sedan fortsätta på musikerlinjen på universitetet. Jag började fundera över bildläraryrket och för den utbildningen krävdes en grundläggande estetisk utbildning som påpassligt nog erbjöds på den folkhögskola som mamma tjatade om. Jag utnyttjade praktikplatstiden till att fixa ansökningsprov och i augusti 1992 vände det för mig.

Jag tillbringade kommande tre år på folkhögskolan. Mitt estetiska basår ledde till två år till på den allmänna linjen. Jag hade inte haft en aning om att det fanns några alternativ till betygshetsande komvux, men här fann jag MIN skolform. Tack vare en uppsättning fantastiska lärare insåg jag att jag inte bara ville reparera min trasiga skolgång; jag ville till och med bli lärare. Gymnasielärare. Jag tänkte att så som mina underbara folkhögskolelärare fick mig att känna – så ville jag få andra att känna. Vägen skapade mitt mål – jag insåg att jag ville bli folkhögskolelärare.

Vad var det då som fungerade så bra på folkhögskolan? Jo, känslan av tid. Känslan av att det är vägen och inte målet som är det centrala. Att få ett studieomdöme, inte en dom. Att någon ser ens förmåga, inte bara ens resultat. När utvecklingen står i centrum får läraren vara lärare i stället för domare.

Jag fick min andra chans på folkhögskola; upptäckte studiemotivation och studielust ifred från ständiga prov, mätningar och dokumentation. Min studieförmåga blev synlig och jag skaffade behörigheter i de ämnen som saknades, men inte för att dessa skulle sammanfogas med mina gymnasiebetyg, utan för att intyga att jag hade tillräckliga kunskaper i de ämnen som krävdes för det universitetsprogram jag skulle söka till.

Nu har Sveriges skolpolitiks B-lag – Baylan och Björklund fått korn på folkhögskolorna. Baylan har upptäckt att folkhögskolorna lyckas där det traditionella skolsystemet misslyckas. Folkhögskolorna lyckas med de elever som det traditionella skolsystemet inte lyckas med. Därför vill Baylan utöka folkhögskolornas verksamhet till att omfatta även yngre deltagare, d v s minderåriga. En vuxenutbildning ska bli en alternativ gymnasieskola. Björklund är med på noterna under förutsättning att folkhögskolorna i så fall börjar sätta gymnasiebetyg.
Är det bara jag som ser hur detta resonemang haltar?

Jag och många med mig lyckades på folkhögskolan av två skäl:
1. Vi var gamla nog att ha insett nyttan med att studera. Vi var inte längre skoltrötta tonåringar.
2. Vi slapp betygshetsen. Vi var många som medvetet valde bort komvux just för att slippa den stress som betygen ofta innebär, speciellt hos de som inte har så goda erfarenheter av skola.

Ponera att Baylan tvingar folkhögskolorna att öppna för de elever som inte fixar det vanliga gymnasiet. Dessa kommer troligtvis tvingas inpå folkhögskolorna, då det ju faktiskt inte finns så mycket annat för dem att göra. De kommer att lovas en alternativ skolform. Då kommer herr Björklund och vevar betygspiskan i luften och – KA-POW – de stackars skoltrötta ungdomarna befinner sig plötsligt i typ samma situation som den de redan misslyckats i.

Allvarligt. Stoppa B-laget nu. Rädda folkhögskolan. Snälla.

Posted in: Uncategorized