Värdet i att inte värdera

Posted on 26 februari, 2014 av

0


Dagens gästbloggare är Cecilia von Melen:

I diskussioner, debatter och samtal hör jag ofta hur människor lägger stort engagemang på att uttrycka sig ”positivt” eller ”negativt”. Det känns nästan som om själva värderingen är ett mål i sig – kanske vill man visa vem man är genom att berätta vad man tycker är bra eller dåligt?
Människor faller ofta in i en av två ytterligheter, där de strider om vilken som är den bästa: Är det bäst att vara optimist och fokusera på möjligheterna? Eller är det bättre att vara kritisk och försöka se risker och problem och förebygga dem? (Eller bara beklaga sig.)
Jag önskar ibland att ett uttalat och medvetet MÅL oftare styr diskussionen. ”Vad är målet med den här diskussionen?” Om målet styr kan värderingar rent av vara skadliga, och bör undvikas – åtminstone inledningsvis. I samma ögonblick man värderar så faller en mängd saker på ”felsidan” och kommer inte längre på fråga i vidare diskussion eller problemlösning. Det begränsar möjligheterna att utveckla både diskussionen och resultatet.
Som samtalsledare i samtalsmetoden MI (Motivational Interviewing) undviker man värderande helt och hållet. Varför?
Om samtalsledaren värderar, positivt eller negativt, uppfattar klienten snabbt att det finns ”rätt” och ”fel”. Det kan bl. a få följande konsekvenser:

• Klienten tar avstånd, som ett försvar mot att någon annan ska definiera vad som är bra/dåligt. (Även beröm kan få den effekten.)
• Klienten vill ”behaga” och vågar inte prata om något som kan uppfattas som ”negativt” – vilket betyder att information som skulle kunna bidra till målet inte kommer fram.
• Den inledande problembeskrivningen kan vara felaktig, och är det ofta. Att då bestämma vad som är ”bra” eller ”dåligt” riskerar att leda processen åt fel håll och/eller avsluta den innan man nått önskat resultat.

I MI är det klienten som ska värdera. Det är hen som har kunskaper om sig själv. Det är hens liv det handlar om, och det är hen som kan formulera meningsfulla mål och medel för att uppnå dem. Samtalsledarens uppgift är att peka på olika möjligheter och omständigheter för att möjliggöra ett mångsidigt, sakligt utforskande. Värderandet är klientens, men kommer senare – när man uppfattar att utforskningen har givit tillräckligt mycket information.
Man kan vara saklig utan att vara kylig. Man kan vara neutral utan att vara oempatisk. Man kan vara utforskande utan att känna sig vilsen.
Det är dessutom svårt att veta vad som är bra eller dåligt. Att stjäla kan vara bra. Att hjälpa någon kan vara dåligt. Vi vet inte förrän vi känner till målet. Vilket kanske inte är det vi trodde till att börja med…
Cecilia von Melen, http://www.livsspelet.se

Posted in: Uncategorized