Vem har egentligen rätt i skoldiskussionen?

Posted on 13 februari, 2014 av

4


Dagens göstblogg är skrivet av Kristian Stålne, biträdande lektor vid Lunds tekniska högskola. Inlägget publicerades först på hans egen blogg komplexitet.se.

De senaste årens skoldiskussion nådde sin kulmen i december när de nedslående Pisa-resultaten publicerades och alla hade en åsikt om vad som är fel med skolan och hur vi uppfostrar våra barn. Frågan är intressant och angelägen, inte minst för mig som själv har barn i grundskolan samt undervisar och ägnar mig åt pedagogisk forskning, låt vara på högskolenivå. Jag tänkte här göra en analys, men inte av skolan i sig utan av olika synsätt på skolan och barnen, resonemang kring vad som är fel och åsikter om hur skolan borde fungera.

Till skillnad från många andra debattområden, till exempel invandrings- och jämställdhetsfrågan, så verkar det inte finnas någon linje eller ståndpunkt som fått en dominerande ställning i diskussionen. Detta ser jag som hoppingivande eftersom en likriktning i åsikter ofta leder till att den konstruktiva diskussionen och dialogen kör fast.

Ett sätt att skapa förståelse för vad som pågår i skoldebatten är titta på vilka värdesystem som ligger bakom olika åsiktsgrupperingar. Värdesystem är något som ingår i min egen forskning och det är ofta ett bra sätt att förstå människors utgångspunkter.

När vi undersöker värderingar från ett övergripande synsätt brukar vi tala om tre stora grupper: traditionella, moderna och postmoderna värderingar. Här följer en förenklad beskrivning av dessa värderingar eller perspektiv och deras syn på skolan.

Det traditionella perspektivet kännetecknas av konformism, kollektivism och en traditionell syn på exempelvis tro och kunskap, nationell identitet och könsroller.

Ett traditionellt perspektiv på skolan betonar lydnad, att följa regler och att barnen visar respekt för läraren såväl som för sina föräldrar. Dessa ses som auktoriteter i kraft av sina roller som lärare eller föräldrar. Skolan handlar här inte bara om att ta in den kunskap som levereras av läraren utan också om att fostras till en god och moralisk samhällsmedborgare. Man kan säga att barnets eller elevens välbefinnande ur detta perspektiv underställs de regler och normer som lärare och föräldrar förespråkar, alternativt att välbefinnandet skapas av tryggheten i att anpassa sig till och följa reglerna och auktoriteterna.

Det moderna perspektivet som historiskt växte fram med den vetenskapliga och industriella revolutionen betonar rationalitet, vetenskapliga framsteg och ekonomisk tillväxt. Ofta förespråkas individualism och ifrågasättande av den traditionella kollektivismen som här kallas jantelagen.

En syn på skolan utifrån det moderna perspektivet innebär ofta att man förespråkar att undervisningen sker på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Att sätta betyg är helt i sin ordning eftersom barnen senare i livet ändå kommer att konkurrera om platser på utbildningar och på arbetsmarknaden.

Det övergripande målet med skolan är att säkerställa landets konkurrenskraft på kunskapsfronten och stor vikt läggs vid mätbara resultat i form av exempelvis senaste Pisa-studien. Ur det här perspektivet handlar välbefinnande om att man strävar mot mål och framsteg, till exempel i läsförmåga och andra färdigheter. En extremversion av detta perspektiv finner vi i tigermammor och -pappor som pressar sina barn till framgång.

Det postmoderna perspektivet växte fram för ett halvt sekel sedan i och med rörelser som postkolonialism, feminism, freds- och miljörörelsen. Dessa värderingar betonar ifrågasättande av traditioner, auktoriteter, normer, maktstrukturer och -utövning, men också en kritik mot vetenskaplig objektivitet och ekonomisk tillväxt.

Ur det här perspektivet ifrågasätts som regel synen på att barnen över huvud taget ska fostras till lydnad eller prestationer, vare sig av skolan eller föräldrarna. Skolan ska anpassas efter barnen istället för tvärtom och fokus på mätbara resultat ersätts av fokus på självkänsla och självförverkligande. Frihet, kreativitet och individanpassning är slagorden och förespråkare ses i Ken Robinsson, Jesper Juul och de flesta av dagens inspirations- och motivationsföreläsare i skolan.

I en föränderlig värld där paradigmskiftena står som spön i backen argumenterar man ur detta postmoderna perspektiv för att vi ändå inte kan förbereda barnen för en okänd framtid. Sverige har varit ganska bra på att ta fram kreativa genier när exempelvis eleverna från Sydkorea förvisso presterat bättre men inte vågat bryta mönstret. Man förespråkar att låta barnen ifrågasätta, ta eget ansvar och makt över sina liv, att låta dem hitta sina egna talanger och gåvor istället för att alla ska konkurrera på samma arena med samma villkor – individanpassning istället för individualism.

Vi lever i en tid med ny teknologi i form av surfplattor, smarta mobiler och ständig uppkoppling, vilket skolan är ovan att hantera. I flera rapporter hör man hur skolorna förlorat ordningen och kontrollen över eleverna som sitter med sina smarta mobiler istället för att engagera sig i skolarbetet, samtidigt som de stör undervisningen för alla andra.

Och problemet stavas just ordning och att barnen tagit över makten, i alla fall om man frågar debattörer som psykiatern David Eberhard. Han menar att föräldrarna curlar barnen och är kompisar istället för att fostra barnen och lära dem att respektera spelregler och andra människor. Barn behöver gränser och regler, inte bara för sin egen skull utan också för att det sociala samspelet ska fungera. De kan inte hantera för stor frihet eller för stort inflytande eftersom de inte är mogna för det. Eberhard ser en utveckling där vi, lärare såväl som föräldrar, blivit rädda för att vara auktoriteter i detta överindividualiserade och antiauktoritära land.

Eberhards tes har fått stor internationell uppmärksamhet men också mothugg från många här i Sverige, bland annat av professorn i statsvetenskap Marie Demker. Hon håller i och för sig med om att vi i vår kultur de senaste 40 åren rört oss i en individualistisk och anti-auktoritär riktning, samt att vi kanske inte ska skydda våra barn från livet som inte nödvändigtvis är en dans på rosor. Men sedan kommer en viktig invändning:

”Jag tror dock att han bortser från en kraftfull förändring i vår syn på hälsa och gott liv, en syn som hänger samman med en ökande grad av empati, civilisering och ovilja mot våld. Vi tycker inte längre att det är ”normalt” (i normativ mening) att kvinnor förtrycks av sina män eller att barn får smisk av sina föräldrar. Det är denna förändring i våra normer som ligger under det som Eberhard svepande talar om som föräldrar som inte tar ansvar eller vuxna som inte ”får” vara auktoriteter. En sådan samhällsförändring ställer stora krav på vård- och omsorg (även på rättsväsendet) i vårt land. Inte tu tal om det.”

Vi har utvecklats, kort sagt. En mycket viktig anledning till att vi är där vi är, att vi gått från de traditionella värderingarna, vidare till moderna och sedan till genomslaget av de postmoderna perspektiven är att vi har utvecklats. Vi har blivit mer empatiska, reflekterande och civiliserade under det senaste seklet (och genom hela historien). Av dessa tre perspektiv på skolan har jag själv också lättast att sympatisera med det postmoderna, men samtidigt måste man vara medveten om att dessa ideal är de som ställer högst krav på oss som föräldrar, som lärare och samhälle. Det kräver mest resurser, mest skicklighet och mest tålamod.

Dessutom vill jag argumentera för att det postmoderna perspektivet kräver att de saker som förespråkas i de tidigare perspektiven fungerar. Att barnen lärt sig att respektera lärare, föräldrar, medmänniskor och sin omvärld. Samt att de kan fokusera och anstränga sig för att nå framgång i studierna även när det tar emot.

Det här är alltså en syn på paradigmskiften där ett paradigm inte ersätter föregående utan snarare bygger på det föregående. Vi lever inte bara i ett post-industriellt samhälle utan i ett post-industriellt samhälle och ett industrisamhälle och ett bondesamhälle.

Lemkes kritik av Eberhard tolkar jag som att vi inte bör kritisera de nya idealen utan att ta tillvara dess förtjänster, till exempel respekten för barnen som individer. Men detsamma tycker jag alltså gäller de andra perspektiven också. Vi behöver alla tre synsätt (åtminstone) och en levande debatt snarare än att alla tycker lika och springer åt samma håll, som vi så ofta vill göra här i det vi paradoxalt nog brukar kalla ”landet lagom”.

Posted in: Uncategorized