Vi bör inte trivialisera skolans kris

Posted on 6 januari, 2014 av

7


Detta inlägg är författat av Andreas Williamsson, gymnasielärare i Samhällskunskap och Historia, och är ett svar på ett tidigare publicerat inlägg: ”En lärares framgång kan aldrig mätas i antalet PISA-poäng” av Dennis Westerberg.

Följande skriver Skolverket om PISA-studien på sin hemsida:

”I PISA ligger stor vikt på elevernas förmåga att sätta kunskaper i ett sammanhang. Eleverna ska kunna förstå processer, tolka och reflektera över information samt lösa problem. I undersökningen ställs frågan om hur 15-åringar på ett konstruktivt sätt klarar att analysera, resonera och föra fram sina tankar och idéer. Man betonar det livslånga lärandet och att eleverna fortsätter att lära sig under hela livet.”

Förutom att mäta elevernas kunskaper i Naturkunskap och Matematik mäter även PISA-studien deras läsförmåga eller som Skolverket själva beskriver det i ”Vanliga frågor och svar om PISA”:

”Målet i PISA är inte primärt att utvärdera elevers förmåga att återge kunskaper i relation till skolämnen och styrdokument. Målet är istället att utvärdera hur elever omsätter sina kunskaper i olika sammanhang.”

Jag är inte någon expert på statistiska undersökningar och det finns med all säkerhet legitim kritik mot PISA-undersökningen och motsvarande storskaliga jämförelser över elevernas kunskaper, men de länder som konsekvent befinner sig i toppen är också länder som vi vet presterar bra i flera olika sammanhang och vi vet också att den svenska skolan sedan länge befinner sig i en djup kris. De brister som den svenska skolan brottas med är dessutom mestadels på system- och strukturnivå och knappast något som den enskilda läraren kan hållas ansvarig för – även om hen blir tvungen att hantera konsekvenserna. Jag skäms för att den svenska skolan inte håller måttet, man jag gör det framförallt i egenskap av skattebetalare och svensk medborgare. Eftersom jag själv är lärare vet jag att den svenska lärarkåren överlag gör så gott den kan, med de resurser och verktyg som finns tillgängliga.

Både ansvaret för det rådande läget och lösningen på krisen finns hos politikerna och det finns ingen anledning för oss att hitta på ursäkter åt dem eller hjälpa dem att bortförklara ytterligare ett av många usla resultat. Snarare behöver vi se till att krismedvetenheten överlever även efter valrörelsen och att den sipprar ner även till skolans huvudmän på kommunal nivå.

Att den tekniska utvecklingen i världen rör sig framåt med stormsteg är till stora delar positivt, men det faktum att mänskligheten kan skicka upp sateliter, skapa nya kommunikationsformer och 3d-skrivare betyder inte att varje enskild individ plötsligt blir en slags modern renässansmänniska, med hela världens samlade kunskap blott en knapptryckning bort.

Visst finns det stora mängder information tillgänglig, men så stora mängder att den inte går att överblicka – i synnerhet inte av någon som saknar tålamod, källkritisk förmåga eller kunskapen om vad som är relevant.

Varför har tjänster som Facebook, Instagram, YouTube, Twitter, SnapChat med flera skapats? Inte är det primärt för att sprida kunskap eller inbjuda till kollaborativt lärande – även om de givetvis kan användas till detta också. Mycket av den populäraste tekniken är tänkt att användas i rekreationssyfte och det är också ur detta perspektiv som många elever betraktar internet och den tekniska utvecklingen.

Det faktum att man kan hitta roliga filmklipp, sprida festbilder och betygsätta varandra utseende att man förvandlas till en ny, bättre människa. Eleverna har fortfarande ett stort behov av handledning och hjälp när de försöker navigera sig fram genom en snårig och komplex omvärld och vi ska inte inbilla oss att lärare blivit överflödiga bara för att vi inte själva omfamnat Angry Birds eller Ask.fm lika okritiskt.

I alla sociala sammanhang förekommer hierarkier och konflikter och detta förstärks dessutom av möjligheten till anonymiteten och den distans som det ger att inte kommunicera ansikte mot ansikte. Vissa regler gäller för alla former av kommunikation och detta är inte något som försvunnit bara för att internet blivit ett stående inslag i de flesta människors liv.

Människor kan heller inte efterfråga någonting som de inte känner till och det är knappast internets stora kunskapsinnehåll och demokratiska möjligheter som marknadsförs hårdast av de stora aktörerna. Vem ska upplysa eleverna om att det även finns andra sätt att använda tekniken på?

Kreativitet, förståelse, engagemang, innovation, kritiskt tänkande, kommunikation, design, nätverkande, förhandling, positivt tänkande, artisteri är inte något som står i ett motsatsförhållande till eller är helt frikopplat från kunskap – snarare tvärtom. Du blir sannolikt mer kreativ, mer förstående, bättre på kritiskt tänkande och en mer framstående kommunikatör ju mer kunnig du är.

Det vore dessutom helt vansinnigt av oss att låsa oss vid den enda vägens pedagogik och helt okritiskt omfamna den ena frälsningsläran efter den andra istället för att se olika metoder som ytterligare verktyg för den enskilde lärarens verktygslåda. Många av dessa frälsningsläror är dessutom så vaga i konturerna att de i stort sett kan fyllas med vilket innehåll som helst och inte är till någon större nytta för det praktiska arbetet med eleverna och undervisningen. Vill vi lära eleverna värdet av källkritik bör vi själva föregå med gott exempel och vidmakthålla en sund skepsis gentemot alla ”revolutionerande” perspektiv på skola och undervisning. Om inte annat visar de senaste 20 åren av reformer tydligt på politikernas oförmåga att leda skolan till framgång och utveckling.

Vårt uppdrag som lärare är betydligt större än att försöka skapa nya innovatörer att skicka iväg till Silicon Valley eller lydiga och strävsamma arbetare och det enda vi med säkerhet kan säga om framtiden är att den är svårförutsägbar. Det finns inget som tyder på att länder som Sydkorea, Japan eller Kina skulle vara oförmögna till innovationer och nytänkande bara för att de betonar råpluggande eller för den delen att våra elever skulle vara moraliskt överlägsna för att de använder sina smartphones mer självständigt än andra.

Låt oss inte blunda för skolans kris utan istället erkänna, diskutera och analysera den. Lärarnas röster och intryck behöver ges mer utrymme i debatten och vi bör också fundera över lösningar som är nyanserade, genomtänkta och tar hänsyn till det komplexa sammanhang som skolan verkar i.

Andreas Williamsson är gymnasielärare i Samhällskunskap och Historia

Posted in: Uncategorized