En lärares framgång kan aldrig mätas i antalet PISA-poäng

Posted on 29 december, 2013 av

55


Dagens blogginlägg är författat av Dennis Westerberg:

– Några tankar kring kunskap och kunskapens värde

Efter att jag formulerat ett par twitter-inlägg i anslutning till SVT:s program ”Debatt”, den 5/12, där man diskuterade den senaste PISA-mätningen, blev jag kontaktad av Fröken Ann, för att skriva några rader om min syn på kunskap och kunskapens värde. Mina funderingar har jag tidigare sammanfattat i små korta inlägg, i citatform, på min blogg, denniswesterberg.com, men här följer nu ytterligare några rader där jag utvecklar mitt resonemang.

De senaste 20 åren har vi alla kunnat se hur samhället fullständigt har förändrats. De flesta av oss är dessutom ganska överens om att förändringen främst har skett, och sker, på grund av att allt fler fått tillgång till en internetuppkoppling. Utvecklingen går i rasande takt. Kring detta råder inget tvivel.

I dag har vi exempelvis tillgång till mer kunskap och fler kommunikationsverktyg i våra mobiltelefoner än vad alla Amerikas presidenter, fram till och med ”Mr Cigarr”, sammantaget har haft. Dagens paddor innehåller dessutom långt mer datorkraft än vad hela NASA förfogade över 1969, då man placerade Neil Armstrong på månen.

Observera att jag skriver ”kunskap” i inledningen till ovanstående stycke. Inte ”information”. Många hävdar nämligen att internet endast ger tillgång till ”data” eller ”information”, men absolut inte ”kunskap”.

Inget kan bli mer fel. En internetuppkoppling ger givetvis tillgång till såväl data, och information som fakta och kunskap. Hur du än väljer att definiera dessa begrepp.

Internet är mer än Google och hemsidor, remember? Vad sägs om exempelvis Facebook, Instagram, Twitter, YouTube, Skype, Ted, Gapminder, Project Gutenberg, Podcasts, iTunes U, Scibd och Piratebay?

Internetuppkopplingen innebär ett tillträde till det traditionella lärandet, men framför allt till nya, än mer spännande och utvecklande lärandeprocesser. Det s.k. ”kollaborativa lärandet” exempelvis, som är användardrivet och situationsspecifikt, ger fantastiska möjligheter till alla att få ta del av andras kompetenser, samtidigt som man kan bidra med de egna. Kunskap-ande, ta mig tusan.

Utvecklingen och förändringen kan dock vara svår att överblicka, när man befinner sig mitt i den. Det gör att de flesta tar för givet att kunna printa ut datorproducerad text på en A4-skrivare, men har svårt att förstå att det snart också kommer att vara möjligt att skriva ut själva skrivaren.

Det har inte jag, emellertid. Jag har sett vad en 3D-printer är kapabel till redan nu. Här, i lilla Landskrona där jag bor.

Trots denna fantastiska, nästan osannolika utveckling på så kort tid, domineras debatten kring skola och utbildning, av samma slitna argument och banala yttranden, som den gjorde i mitten av 80-talet, då jag gick på högstadiet.

– Eleverna lär sig mindre och mindre. Vi måste satsa på mer kunskap i skolan.

– Det får vara slut på alla flummiga experiment. Vi måste satsa på mer kunskap i skolan.

– Det är ingen ordning och reda längre. Vi måste satsa på mer kunskap i skolan.

Jag blir mörkrädd.

Än mer skrämd blir jag när jag tar del av LR:s  kampanj, ”Tio argument för en nationell kunskapsskola”. Jag menar, hur kan ett förbund med nästan 90 000 medlemmar, med ambitionen ”att bygga bättre skola”, vilja satsa på att bli en kunskapsskola?

Lärarförbundet, med fler än 230.000 medlemmar, går i samma led. Särskilt nu efter att senaste PISA-mätningen presenterats.

PISA, en studie med ambitionen att mäta det som är värdefullt för barn och ungdomar att ta med sig in i vuxenlivet. En god ambition, möjligen. Problemet är att den grundar sig på felaktiga antagande om vad som kommer att vara värdefullt framöver.

Kunskap. Kunskap. Och än mer kunskap.

Som om tiden stått stilla.

Jag menar, hur svårt ska det vara att förstå, att när all världens kunskap finns tillgänglig för alla som har en internetuppkoppling, sjunker värdet på kunskap.  Kunskap blir inte längre värdefullt att ”besitta”. Begripligt och logiskt.

Kunskap blir inte oviktig. Inte alls. Det påstår jag inte heller. Men ”värde-lös”, i betydelsen ”utan värde i en global värld”.

Oavsett om vi gillar det eller inte, lever vi nämligen i en sammanlänkad värld, med marknadsekonomin som socialt system. Det är just denna värld som vi måste förhålla oss till. Inte till en värld som vi önskar vore. Punkt.

I denna värld styrs värdet på en vara eller tjänst av tillgång och efterfrågan. Om tillgången är hög, som i detta fall (gigantisk), så sjunker värdet. Och värdet på kunskap är just nu på väg att närma sig noll. Även detta är begripligt och logiskt.

Det betyder att ett högt resultat i PISA, som utger sig för att ange nivån på kunskap, egentligen innebär ett ”värdelöst” resultat. Således behöver vi inte alls vara oroliga över det svenska resultatet. Tvärtom.

Det vi ska vara oroliga över, är att vi fortsätter att tvinga skolan att syssla med kunskapsinlärning, när den egentligen borde ägna tid åt precis allting, utom just detta.

Det vi vidare bör frukta, är att alla politiska partier och fackförbund verkar vara överens om vilken väg vi ska gå. Nämligen rakt åt helsike. Sorgligt och bedrövligt.

Det vi nämligen ofta glömmer, är att dagens utbildningssystem inte är designat för att möta varken nutid, eller framtid. Dagens skola har utvecklats för producera generationer av produktiva arbetare, med industrisamhället som förebild. Och den har lyckats. Påstå inget annat.

Grundproblemet just nu är dock att samhället förändrats till att bli något helt annat, men att de som tar beslut kring utbildningssystemet, fortsätter att låtsas som om ingenting har hänt, sedan 1920-talet.

Då var det värdefullt att kunna följa manualer, reproducera resultat, och att snällt inrätta sig i ledet. Det är det inte längre.

När man väl förstår detta, inser man också hur oansvarigt det är att fortsätta acceptera och tillåta att våra skolor varje år vräker ut medelgoda, förutsägbara och testbara ungdomar till en arbetsmarknad som inte längre existerar.

Tror vi på allvar att vi har en chans att vinna tävlingen i ”kunnighet”, när vi har motståndare som Kina, Singapore, Korea och Japan på andra planhalvan? Länder där ”kunskap” fortfarande är högt värderat, i förhållande till omgivningen?

Nej, den matchen är förlorad. Och vem vill förresten erhålla en guldmedalj, när man tävlar om lägst pris, flest arbetstimmar och de mest enformiga arbetsuppgifterna?

Just förhållandet till omgivningen är viktigt att förstå. Oerhört viktigt. Det har nämligen aldrig någonsin varit värdefullt att inneha kunskap, att vara kunnig. Nej, värdet har legat i själva övertaget, dvs. att man har kunnat mer än de andra. När övertaget minskar, blir det problem.

Det har vi sett hända i alla branscher men kanske allra tydligast i musikindustrin, bilindustrin, flygindustrin och filmbranschen. Kunskapsövertaget har minskat och nya aktörer på marknaden har dikterat nya villkor och angett nya spelregler.

När allt fler har råd att skaffa sig en toppmodern inspelningsstudio och dessutom kan lära sig hantera den som ett proffs, på kort tid, blir det naturligt att alla gamla skivbolagsjättar faller. Detsamma gäller distributionsled och marknadsföringskanaler. Kunskaps- och teknikövertag blir det allt svårare att försörja sig på. Det gäller överallt, i alla branscher.

Ju fortare vi inser detta kan vi guida våra barn i ny riktning.

I vilken riktning då?

Jo, ska man skaffa sig ett övertag i den här världen, krävs det att man är med och skapar det som alla behöver, men som de ännu inte vet om att de behöver. Då räcker det inte med kunskap. Då krävs något helt annat.

Majoriteten av alla kids som idag befinner sig i förskolan, kommer nämligen att skaffa sig ett jobb när de blivit vuxna, som idag inte ens existerar. En sådan framtid fordrar något annat än det som var värdefullt förut.

Vad är det då som krävs? Vad ska ersätta vårt kunskapsfokus?

Jo, det första vi måste göra är att ställa just den frågan, varje dag, och fortsättningsvis vägra svara på alla frågor som får oss att tänka i fel riktning. Frågor är kraftfulla nämligen. Mer kraftfulla än svaren.

– Varför klarar vi oss sämre än andra?

– Hur kan vi fokusera på mer kunskap i skolan?

– Hur kan våra mätmetoder bli bättre?

– Hur kan vi skapa mer ordning och reda?

– Vilka prov och tester behöver vi?

Vägra alltid att svara på dessa frågor. Byt i stället ut dem mot frågor som leder oss i annan riktning, mot en skola där utbildning spelar roll. En skola som på allvar tar ansvar för våra barn. Vår framtid.

– Vilket resultat vill vi ha, EGENTLIGEN? Vilka värden spelar roll, EGENTLIGEN? Hur vet vi att vi är där, när vi väl är framme?

– Vilka kompetenser, som helt skiljer sig mot det vi fokuserat på fram till nu, kommer att vara värdefulla framöver?

– Vad blir kvar när vi skalat bort allt, utom just själva kärnan i vad utbildning egentligen har för betydelse?

– Vad är jag rädd för och hur ska jag övervinna min rädsla?

– Vilken fråga bör jag ställa i dag för att göra mest skillnad i morgon?

Den typen av frågor leder oss till svar som säger att attityder, värderingar, relationer, sammanhang och förhållningssätt blir viktigare än själva innehållet.

Kreativitet, förståelse, engagemang, innovation, kritiskt tänkande, kommunikation, design, nätverkande, förhandling, positivt tänkande, artisteri, osv. blir således mer betydelsefullt och mer värdefullt, än att just inneha kunskap.

Jag skulle kunna rada upp exempel efter exempel på sammanhang där denna typ av kompetenser och förmågor ”tränger sig före” kunskap. Detta, oavsett hur man väljer att definiera kunskap.

Senast som ett av mina företag lade ett anbud i en offentlig upphandling, värderades exempelvis kreativitet och relationer tredubbelt så högt som kunskap. Även företagets värderingar kring miljö och kvalitet, konkurrerade ut kravet på att besitta kunskap och erfarenhet.

Ingen kan längre blunda för det faktum att kunskap är på väg att bli värde-löst. Punkt.

Läraren, i en sådan skola, blir emellertid mer betydelsefull än någonsin. Tro inget annat. Hen lämnar dock sin position som ”förmedlare med kunskapsövertag” och blir istället en ledare (i ordets rätta betydelse), med ambitionen att övertyga och inspirera oss andra.

En sådan ledares framgång kan dock aldrig mätas i antalet PISA-poäng. I stället i mängden härliga leenden när det är dags att ses igen.

Läraren i morgondagens skola är en person som driver oss eller uppmuntrar oss till att skapa en värld där alltfler människor kan må bra och trivas tillsammans. En person med tydliga värderingar och som vägrar att företräda någon annan. En person som i stället företräder sig själv i alla sammanhang, och utmanar alla som följer hen att alltid göra sina egna val.

Fram till nu har dessvärre lärar-ledarskap främst gått ut på att forma barn och ungdomar så att de kan tjäna organisationen på bästa sätt. Framöver måste lärar-ledarskap handla om att bygga organisationer som kan förtjäna sina barn och ungdomar. Barn och ungdomar som är beredda att ta med sig extraordinära förmågor (som stavas passion, fantasi, glöd, inspiration) till skolan. Förmågor, som är värdefulla, i såväl dagens som i morgondagens samhälle.

Huvuduppdraget för våra framtida lärare måste sammanfattningsvis vara att varje sekund utmana myten om att framtiden är förutbestämd. En skillnad som gör verklig skillnad.

Och först när vi befinner oss just där, kan lärar-ledarskap värderas högt även i kronor i ören. Då som en ”jäkligt fet månadslön”.

Jag längtar redan.

//Dennis Westerberg, http://www.denniswesterberg.com

Vem är Dennis Westerberg?

Dennis Westerberg är lärare, föreläsare, entreprenör, omvärldsbevakare, resultatcoach och musiker.

Han har varit med om att ta fram ett 20-tal utbildningar inom Yrkeshögskolan, och har frågat hundratals vd:ar och personalchefer om vilka kompetenser som de tror att samhället kommer att efterfråga inom de närmsta 3 – 5 åren.

Dennis Westerberg har dessutom varit ytterst ansvarig för produktionen Jubileumskarnevalen 2013, Sveriges längsta stadsfest: 9 dagar, 9 scener, 250 musikakter, 200.000 besökare, 1500 medarbetare

Annonser
Posted in: Gästbloggare, PISA