Om barnen

Posted on 26 december, 2013 av

0


Dagens gästbloggare är Mattias Larsson (@matlarosd):

Julhelgerna brukar betyda att det kanske finns tid för eftertanke. Man summerar året som gått och försöker lista ut om det har varit bra eller inte, och kanske hur man skulle kunna göra det bättre.
Jag har en tanke. Jag vet inte om jag ska kalla den för en eftertanke, men det är i alla fall en tanke.
Den handlar om skolan. Eller rättare sagt om barnen i skolan.
Vi är många som tycker väldigt mycket om barnen i skolan. Barnen presterar allt sämre, de mår allt sämre och tillråga på allt så har de glömt, eller inte lärt sig, vad artighet och respekt är.

Ouppfostrade snorungar.

Hösten och vinterns mediaflöde har handlat väldigt mycket om ovanstående. Medialandskapet målas upp med hjälp av delade länkar, artiklar och reportage från krönikörer, bloggare, psykologer, medelklassföräldrar, läkare och andra beteendevetare… Alla handlar de om snorungarna. De ouppfostrade. Dom som inte kan lära sig.
Men vi har också en annan trend, ett annat mediaflöde. Ungefär samma kategorier som ovan skriver spaltmetrar om hur dålig skolan, och framförallt hur dåliga lärarna är. Det är allt ifrån en dålig lärarutbildning till att de inte är kapabla att lära ut varken vett o etikett eller matematiska formler på ett förståeligt sätt.

De urusla lärarna.

Så om vi sammanfattar, vad har vi för något? Jo, vi har ouppfostrade snorungar som inte kan lära sig någonting vettigt överhuvudtaget. Dessa ungar går till en snuskig och vedervärdig skola där det finns lärare som helt enkelt är urusla på att lära ut någonting. När ungarna väl kommer hem så möts de av självupptagna, men samtidigt curlande, föräldrar som många gånger struntar helt i hur barnet egentligen mår…

Nu till min tanke.

Jag vägrar att ställa upp på den bild som just nu målas upp. Det måst bli ett slut på att svartmåla skolan och lärarna. Det måste bli ett slut på att gestalta våra barn som ouppfostrade snorungar. Det måste bli ett slut på att tro att det finns ett ”vi och dom andra”! För det finns det inte…

Just här och nu lever vi tillsammans. Om vi nu har problem, vilket det faktiskt finns, så bör vi kanske tänka på att lösa dessa problem tillsammans. Tänk efter. Något annat alternativ finns inte.

Barn är precis så fantastiska som de alltid har varit. De representerar det vi som vuxna alltför ofta tappar bort under vägen, barnen står för glädje, nyfikenhet, kreativitet, engagemang och framtidstro. För inte är det så att att när de föds så tänker de:
”Vilken skitvärld har jag nu kommit till”?
Eller möjligen tro att när det är dags för den allra första skoldagen så tänker de
”Vilken snuskskola de här var…

Tänk på vilka möjligheter som finns varje gång ett barn föds. Varje gång som sexåringen kliver innanför dörren till klassrummet. Om vi börjar tänka på möjligheter, istället för hinder och förbud, så kommer den svenska skolan och det svenska samhället må så mycket bättre.

Och ja. Föräldrarna har ett enormt stort ansvar. Skolan och lärarna har ett enormt stort ansvar. Alla vuxna runt det lilla oskyldiga barnet har ett enormt stort ansvar. När barnet GARANTERAT kommer att stöta på problem i sin uppväxt, så ska samhället och de vuxna runt barnet sluta upp kring det lilla livet, ta det i handen, leda det framåt och med trygg röst viska i örat: ”Det kommer att ordna sig, vi gör det här tillsammans”…

En stor påverkansfaktor i barnets uppväxt heter skolan. Skolan har ett uppdrag.
Kommer du ihåg när du senast läste ”Skolans uppdrag” i Läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011? Den borde läsas av fler än pedagoger…

Personligen tycker jag att det är en av de vackraste texter som finns. Kalla mig nördig eller att jag tappat en eller två celler under vägen till en vuxen man, men Den. Är. Vacker...
Texten är vacker för att den handlar vad vi behöver tänka på, och göra, för att barnet ska kunna växa upp och känna trygghet, för att barnet ska kunna känna tilltro till andra människor, för att barnet ska kunna utvecklas till en prövande, ifrågasättande, tänkande, kreativ, kunskapstörstande, innovativ och lärande människa så att de kan leva, verka och se helheter samt mångfald i sitt framtida vuxenliv.

Texten kan ibland ta andan ur mig, för uppdraget är så, så, så stort, och den som ska ta den lilla handen och lära barnet allt detta är läraren.
Kan vi nästa år få be om lite respekt från andra inför detta uppdrag? Ödmjuk respekt…

Läraren ska inte utföra detta uppdrag själv, trots att det kanske kan se ut som det. Allt arbete ska, enligt skolans uppdrag, ske i samarbete med hemmen. Tyvärr kokas detta oftast ner till en diskussion om läxor och utvecklingssamtal. Sällan eller aldrig har vi ett erfarenhetsutbyte eller för den delen ett samarbete när det går bra. När det finns glädje och lust

”Bra? Går det bra, menar du?”

Jamen eller hur. Det är klart att det går bra. Gå inte på den missriktade mediabilden. Inom mitt arbete så föds jag varje dag av goda exempel, av drivna lärare, av lyckliga och lärande barn. Jag ser varje dag en lust att få veta mera, en lust att få vara social med andra, en lust att få ta del av ett framtida samhälle. Jag hör också om de problem som skolan brottas med, men aldrig, aldrig hör jag en rektor, förskolechef eller pedagog som säger; Vi struntar i det här, det är omöjligt, vi ger upp… Motsatsen till den mediabild som jag alldeles nyss beskrev alltså.

Vad behöver vi förbättra?
Till att börja med, vi måste bli så sjukt mycket bättre att dela med oss av vad vi lyckas med. För lyckas, det gör vi. Vi måste också inom skolan vidga vårt perspektiv på vad lärande är för något, att det kan se väldigt olika ut, för varje barn, för varje förälder, för varje pedagog.
Att vara lösningsfokuserad handlar inte om att uppfinna hjulet ännu en gång. Jag tror däremot att vi måste ”ta tillbaka lusten att lära”:
”Skolan ska präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet. Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa.” (Skolans uppdrag Lgr-11 s.9)

Så enkelt är det svåra. Så svårt är det enkla.
Vi behöver komma ”back to basic
. Vad är det som verkligen är värt att kämpa för?

Svart är naturligtvis självklart: Barnet…

Posted in: Gästbloggare