Lucka 24 – Henrik Wallgren

Posted on 24 december, 2013 av

0


Henrik Wallgren, äventyrare och poet, får oss i stämning på självaste julafton med dagens lucka, nummer tjugofyra. Och från oss alla, till er alla, en riktigt God jul! 

En julsaga

Med förskjutning i lasten och svettig som en aerobicsinstruktör tränger jag mig fram genom köpcentret med tunnelseende och begynnande huvudvärk.

Påsar och paket är stuvade ända upp i armhålorna. Ändå så mycket kvar att köpa. Och så lite tid.

Naturligtvis hakar jag fast i en passerande medmänniska och julgåvorna far ut över golvet. Böjer mig högrött morrande och upptäcker en pojke i gläntan bortom skogen av ben.

Han står alldeles stilla vid kanten av människofloden och bara ser på mig. Ett försiktigt leende lyser upp ansiktet, som om han ser ett roligt djurprogram på TV.

Tycker knatten verkar bekant på nåt sätt. Har absolut sett honom förr. Undrar vad han gör här mitt i julruschen men har inte tid att stanna.

Får fatt i alla klapparna och rätar upp lasten. Låter mig flyta medströms som en död fisk och försöker komma ihåg var jag ställde bilen.

Då plötsligt minns jag vem han är. Pojken. Det är jag själv. För fyrtio år sen.

Tappar greppet om julklapparna och hör hur de trampas sönder av den framskyndande horden. Sträcker på mig upp på tå och hinner se skymten av den lilles rygg innan han slinker in på ölcaféet med de blinkande plastgranarna utanför entrén.

När jag kommer in i den murriga lokalen och ögonen vant sig vid halvdunklet ser jag att pojken sitter och dinglar med benen i ett av de bruna båsen. Hela inredningen är gjort av pepparkaka. Möblerna grovt utskurna och hopfogade av smält brunt socker. Pojken har redan beställt åt oss. Glögg till mig och julmust åt sig själv. Och så varsin liten gris med grön krisyr och sliverkula till öga.

Det är bara vi två där. Jag läppjar på glöggen som är het och smakar termos. Jag ser på honom. På mig själv för ett helt liv sedan.

Tillslut tar jag mod till mig och frågar om julen. Om vad som är viktigast. Och varför han tagit sig hit hela vägen från barndomen. Just idag.

Han kommer inte med några visdomsord eller förmaningar, men hjälper mig i alla fall minnas den allra bästa julen. Då när vi blev insnöade hos mormor och morfar och inte fick paketen förrän annandan. Det hade jag glömt. Att det allra viktigaste är att vara tillsammans.

Vi gömmer oss för varandra i båsen och hoppar fram och skräms. Viker sagodjur av servetterna och enas om att dopp i grytan är lika slemmigt fortfarande. Jag säger att han ändå borde testa senapssill men då skakar han bara på huvudet.

Och så är han är lite sur för att jag inte tagit fram den där gräsliga adventsljusstaken vi gjorde i slöjden. Jag får lova att rota fram den ur källaren så fort jag kommer hem.

Tycker han börjar bli lite suddig i konturerna. Förstår att han måste ha lagt någonting i glöggen. Lägger huvudet tungt över cafébordet och känner hans lilla hand på min kind till avsked.

När servitrisen väcker mig har det gått en evighet och ingen tid alls.

Alla paketen står prydligt bredvid mig i båset och jag känner eftersmaken av pepparkaka i munnen.

Jag är märkligt lugn. Det ska nog bli jul i år också.

I skyltfönstret ser jag en leende medelålders man på väg hem till familjen.

Nu vet jag vilka klappar som är allra viktigast. Kärlek. Och tid.