Lucka 22 – Lou Rossling

Posted on 22 december, 2013 av

0


Pedagogen och föreläsaren Lou Rossling bjuder på lucka nummer tjugotvå:

Det lär vara våra bästa och mest smärtsamma minnen som är lättast att komma ihåg. Nu var det så väldigt många år sedan jag gick i det vi då kallade småskolan, och tack vare min underbara fröken Smith så är de flesta lagrade som  de goda minnena. Värre blev det högre upp i skolsystemet.

Min mamma dog när jag var åtta år och om det var det, eller någon annan orsak, som gjorde att  jag tyckte att min fröken var extra snäll mot mig, det vet jag naturligtvis inte, men för mig var det mycket betydelsefullt. En vuxen kvinna som såg och bekräftade mig var nog också en stor anledning till varför jag  i huvudsak ägnat livet åt förskole – och yngre skolbarn. (Det tror jag för övrigt att alla gör som valt att arbeta med barn. Medvetet eller ej så finns det säkerligen ett  barn där inne som vill få någon form av ”upprättelse”. För det kan ju inte vara för den lilla lönen.)

Att följa uppsatta regler var ett absolut MÅSTE, undantag fanns nog inte på kartan då för länge sedan.  Det är kanske just därför som min upplevelse av mitt minne av frökens bemötande, den där tisdagen, sitter så starkt förankrat i min hjärna och framförallt, i mitt hjärta.

Såhär minns jag det:
Varje tisdagsmorgon kom fiskgubben med sin skottkärra full av is och många fiskar. Jag brukade följa med honom en liten bit och fick då ringa i hans guldiga fiskklocka, den liknade den fröken använde ibland, så att få hålla i den var en ynnest. Det kom några lite större killar den där dagen och ville klinga i klockan de med, de sa att att det var minsann orättvist att bara jag fick göra det.

Fiskhandlaren, som nog varit en bra pedagog i tidigare liv, såg mina besvikna ögon och sa, med bestämd ton. ”De utav er som har en Mor i himmelen räcker upp handen” (hur han visste det har jag ingen aning om). Jag räckte snabbt upp handen högt, det var ju redan något jag hade lagrat i min lilla hjärna som bra, räcka upp handen betyder att man kan! Ingen annan räckte, vid tillfället, upp handen och när gubben lite högtidligt sa ”Jaha då blir det bara du som får ringa i min klocka”, så lommade killarna nickande iväg med ett lite tyst ”Okej då”. Vi blev nog lika förvirrade av händelsen, både jag och gubben, vi glömde av tiden, vilket resulterade i att jag kom försent till skolan för första gången i mitt liv.

När jag stod utanför dörren och knappast vågade gå in, jag hade hört hur arg fröken blivit när andra barn kommit sent och jag avskydde utskällnigar (och gör än idag, undrar om någon gillar det över huvud taget), då ville jag nästan dö.

När jag ändå, trots hjärtat i halsgropen, tog mod till mig och knackade lätt, öppnade fröken och ser, (vad jag förmodar) min skräckslagna blick och hör mitt lila lågmälda ”förlåt… me…men… fiskgubben och jag..g.. glömde…”.

Det är hennes snälla ögon och det hon säger med ett leende, som gör att jag väljer just denna minnesbild till dagens kalender.

Hon vänder sig mot klassen och säger ”Här ser ni vad vi har i vår klass, en riktigt hjälpsam flicka!”. Hon vänder sig till mig och säger att det var bra gjort av mig, men jag föreslår att nästa gång får fiskgubben titta lite bättre på sin klocka. Hon säger det med en röst som gör att vi förstår allihop. Och som om inte detta underbara var nog så tillägger hon ”Men OJ oj kära barn, vad du luktar fisk, du får bestämt låna min alldeles egna tvål och skynda dig att tvätta händerna”. Frökens tvål!!!  Att jag inte svimmar av glädje, den som luktade så gott, (den luktade fröken)  den fick jag nu i min hand och lyckan var fullständig.

En trolig orsak till att jag många år senare, alltid var noga med att lukta extra gott när jag fick äran att ta emot nyanlända flyktingbarn i mitt viktiga arbete. Och att det är betydelsefullt har jag fått höra ofta, när jag stött på de barn jag hade då och som sen, när de växt upp till  ungdomar sa ”Hej Lou, jag glömmer aldrig dig, du va` en av de första svenskar jag mötte och du luktade alltid så gott!”.