Lucka 3 – Inga-Lill Lellky

Posted on 3 december, 2013 av

0


Inga-Lill Lellky är föreläsare, cancerkompis, bloggare och företagare. Twittrar som @ILellky om livet kring att vara anhörig till cancerdrabbad. Läs mer på  cancerkompisar.se, den ideella förening Inga-Lill grundat tillsammans med sina barn. 

”Jag kände mig alltid annorlunda”

Jag föddes med astma och var också allergisk mot all sorts damm och vi kunde inte ha mattor eller blommar hemma hos oss när jag var barn. Jag kunde därför inte vistas inomhus hos kompisar om det fanns mattor eller blommor där får då fick jag anfall, en typ av hosta med andnöd som inte ville ge med sig. Jag är född i Umeå på 1950-talet med relativt frisk och hög luft men vi åkte ändå ofta till min mormor och morfar i norra Finland för att jag skulle få andas ännu friskare luft.

Min svåra astma gjorde att mina föräldrar bestämde sig för att jag skulle vänta med skolstarten och inte börja i skolan förrän något år senare. Jag hann fylla 8 år innan jag började första klass.

Det här året har förföljt mig under hela livet, jag har alltid känt mig lite före, fast efter, och något missförstådd och lite ensam i min situation. Jag fick ofta förklara varför jag var ett år äldre än mina skolkamrater och jag hade alltid olika varianter av svar. Antar att jag ville göra mig mer intressant än jag kanske var.

När jag så äntligen fick börja skolan fanns det inte en enda flicka i byn som var i min ålder så jag fick börja i en klass med fem (5) pojkar. Så kände jag mig annorlunda och ensam igen.

Åren gick och mellan första och sjätte klass var det jag och pojkarna. Lekarna på rasterna dominerades av pojkarna. Det gick ofta tufft till. Jag minns särskilt en dag under lunchrasten. Jag hade länge lyckats dölja att jag hade två vårtor på högerhands pekfinger. Jag hade testat allt som jag kände till men de satt där och jag minns att jag skämdes över dem. När lärarinnan gick runt i klassrummet och tittade ner i våra bänkar drog jag automatiskt undan handen för jag skämdes över mina vårtor.

En dag under lunchrasten när pojkarna sprang runt och spelade boll och jag som vanligt stod lutandes mot staketet och tittade på kom bollen mot mig i full fart och när jag böjde mig ner för att upp dem trampade en av pojkarna på min hand av misstag. Allt gick så fort och när jag tittade på min hand hade det börjat blöda.

Efter ett par dagar hade jag några fler vårtor, de hade spridit sig och då gav jag bara upp. Jag orkade inte längre dra undan handen eller dölja mina vårtor längre. En dag berättade jag för en av kompisarna att vårtorna hade spridit sig och blivit ännu fler och då sa han ”va vilka då, det har jag inte märkt”.

Visst är det fantastiskt hur olika vi människor är – och det är ju precis så det ska vara!

/Inga-lill